Arkiv för kategori ‘Historiska betraktelser’

> Publicerat på Tradition & Fason 27/8 2011

Vikingatiden anses ha slutat med slaget vid Hastings 1066, här illustrerat på den samtida s.k. Bayeux-tapeten.

HISTORIA | Sveriges äldsta historia anses politiskt inkorrekt, och i samband med min tidigare artikel om Beowulf kommenterade en läsare t.o.m. detta påstående skeptiskt utifrån att alla har väl läst om stenålder, bronsålder och järnålder i skolan? Javisst. Och det är också den bilden av Sverige som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921. Men enligt mitt synsätt är det snarare rikets historia, hur Sverige blev till Sverige och de politiska skeenden som lett fram till idag, som är det allra viktigaste. Och jag har på känn att rätt många andra delar denna min uppfattning.

Det är därför dags för nästa del i min mini-artikelserie vars syfte är att både sätta nya perspektiv på och odla intresset för Sveriges äldsta, legendomsusade historia. Denna gång handlar det om den tid några hundra år efter Beowulf som kommit att kallas för vikingatiden. Det var en tid då de skandinaviska folken inte nöjde sig med att sitta och lyssna på spännande sagor framför eldhärden hemmavid – vad som uppstod var något av en folkrörelse för att själva medverka i hjältedåd och upptäcka världen bortom horisonten. Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. Men det finns såväl legender som kvalificerade antaganden rörande dessa skeenden, och den följande texten bygger på en mängd pusselbitar som andra har diskuterat genom årens lopp. Mig veterligt har dessa dock aldrig sammanfogats till en historieskrivning som den här föreliggande (om någon läsare känner till någonting liknande så tipsa gärna i kommentarsfältet!).

Vikingarna skövlade – och grundade flera nya riken

Den anarkistiske lärofadern Pjotr Kropotkin (1842-1921) var rysk furste av Ruriks hus, och stammade följaktligen från en svensk vikingaätt.

Vikingatiden varade cirka 790-1066. Vanligen framhålls vikingarnas destruktiva aktioner i andra länder som röveri, mordbränder och våldtäkter. Berömda är bönerna från kontinentens munkkloster ”gode Gud bevara oss från nordmännens raseri”, om rädslan för vikingasegel vid horisonten följt av vilda härjningar. Detta är sant, för det finns det flera källor på. Men det finns även källor på att vikingar också ägnade sig åt mera konstruktiv verksamhet. På 800-talet hade exempelvis sveahövdingen Rurik (ca 800-879) från Roslagen begett sig i österled och grundat kungadömet Kiev. Namnet Rurik går igen både i folknamnet ruser och i det kungarike som så småningom fick namnet Ryssland. Det var också Ruriks dynasti som regerade Ryssland fram till 1598, och faktum är att Ruriks ätt lever kvar än idag och innehar rysk furstlig värdighet. Anarkismens lärofader Piotr Kropotkin hörde t.ex. till denna ätt.

Rurik var absolut inte ensam i sina riksgrundande ansatser i fjärran land. Under början av 900-talet invaderade vikingar den del av norra Frankrike som sedermera kom att kallas för Normandie (”nordmännens land”), och efter att under ett antal år ha plundrat Paris erkändes från år 911 deras rätt till området av franske kungen på villkor att deras hövding svor trohet till honom. Vikingahövdingen som sedermera blev hertig av Normandie var Gånge-Rolf (855-932). Han kom också att gifta sig med franske kungens dotter Gisela. Rolf kom på franska att kallas för Rollo, och hans grav finns kvar än idag.

Gånge-Rolfs grav i Normandie.

Det är inte klarlagt varifrån i Skandinavien som normanderna kom. Däremot vet man att Gånge-Rolf innan erövringen av Normandie hade blivit förklarad fredlös, d.v.s. det var någon form av politiska motsättningar i Skandinavien som låg bakom erövringen av Normandie. Vid denna tid fanns 6 st kungariken i Skandinavien: Danmark, Norge, Ranrike, Svealand, Västergötland och Östergötland. Nämnda Ranrike låg i nuvarande Bohuslän, och vikingar från Jorvik i Ranrike anses ha namngivit staden York i England som de anföll och ockuperade 866-954 – det finns numera en Jorvik Vikinga-festival i York (namnet New York hänger f.ö. ihop med York, och i förlängningen alltså även med bohusländska Jorvik). Man vet att Gånge-Rolf och normanderna kom från södra Skandinavien, och en relativt etablerad uppfattning är att de kom från det område som sedermera kom att kallas Skåne.

Skånes historia vid denna tidpunkt är mycket dunkel, men den danske kungen Harald Blåtand (940-986) erövrade Skåne ett par decennier efter att Gånge-Rolf begett sig söderöver. Det verkar också ha varit politisk press från Danmarks och/eller Norges kungar som på ett eller annat sätt lg bakom att Gånge-Rolf med följe begav sig mot Frankrike. Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.

Ytterligare erövringar och korståg

Rikard Lejonhjärta (1157-1199), korsfarare och vikingaättling.

Efter ca 150 år tyckte normanderna att ”det var bättre förr”, och beslöt sig för att erövra England. Och Normandie låg ju så bra till vid Frankrikes norra kust att det bara var att ta båten över kanalen. England var vid denna tid för all del redan vana vid vikingaplundring och beskattning av främmande folk från Skandinavien, så den normandiska ockupationen var inte unik men förstås betydligt mera omfattande. Normanderna erövrade England och gjorde slut på vikingaplundringarna där i och med slaget vid Hastings år 1066, vilket också anses markera slutet för vikingatiden. Men istället för att befria folket från den skatteupptäckt som de danska vikingarna i åratal hade ålagt engelsmännen – den s.k. danagälden – övertog normanderna den istället för eget bruk. Normandisk härförare under erövringen och sedermera engelsk kung var Wilhelm Erövraren (1027-1087). Han var sonsonsonsonson till Gånge-Rolf, och kom att bli morfars farfar till den berömde korstågskungen Rikard Lejonhjärta (1157-1199).

Ytterligare 70 år efter detta fortsatte normanderna ”i fädernas spår” och erövrade delar av södra Italien i samband med vilket det normandiska kungariket Sicilien bildades år 1130. Normanderna deltog därefter också i flera korståg, och flera av de kristna kungariken som bildades som resultat av dessa var normandiska däribland Det Heliga Landet, Mindre Asien och Kanarieöarna.

Vilken var Erik den heliges bakgrund?

Efter Beowulfs tid lades genom krig och giftermål grunden för det politiska samarbete mellan Svealand, Västergötland och Östergötland som fr.o.m. Olof Skötkonung (980-1022) kom att ha en och samma kung. 100 år efter detta grundades kungariket Sverige, av Erik den helige (död ca 1160). I samband med detta ledde Erik den helige också det första korståget mot Finland, år 1155.

Staty föreställande Erik den helige i Uppsala domkyrka.

Erik den helige hette egentligen Erik Jedvardsson och var son till den mer eller mindre mytiske Jedvard Bonde och sveakungen Blot-Svens (död ca 1087) dotter Cecilia. Namnet Jedvard är detsamma som engelskans Edward, och mycket tyder på att Erik var son till en invandrare från England. Eftersom namnet Edward är angliskt, så torde alltså Jedvard ha varit en man av högbördig anglisk börd, som anlände till Sverige och lyckades gifta in sig i den gamla svenska kungaätten – vilket i sin tur gjorde hans son till tronpretendent. Kanske var Edward en anglisk prins som flydde undan den normandiska ockupationen, som ju hade inletts år 1066? Jedvard Bonde var i alla fall inte vilken bonde som helst. Varför han begav sig till just Svealand är höljt i historiens dimmor, men vid denna tid hade som sagt formandet av det som skulle bli Sverige redan börjat med svearnas successiva ockupation av götaländerna (se boken Götarnas riken av Mats G Larsson). D.v.s. politisk instabilitet och möjlighet till stor makt fanns vid den här tiden i det gamla Svealand för den som hade lite själv på fötterna och kunde spela sina kort rätt. I och med vikingaräderna från olika håll av västra Skandinavien till England är det inte orimligt att anta att det kan ha funnits kunskap i England vid tidpunkten ifråga om det politiska läget i Uppsala (då rikets huvudstad och sedan urminnes tider Skandinaviens religiösa centrum). Under alla omständigheter visste Jedvard att han inte begav sig till en öde skog när han sökte sig till Svealand, och trots sin utländska härkomst lyckades gifta in sig i kungafamiljen.

Den siste kungen av eriksätten på Sveriges tron var Erik den heliges sonsonson Erik Läspe och Halte (1216-1250). Dennes syster Ingeborg (död 1254) var gift med Birger Jarl (1210-1266) och med deras son Valdemar Birgersson (1240-1302) påbörjades folkungaättens innehav av den svenska tronen. Valdemars bror Magnus Ladulås (ca 1241-1290) övertog tronen efter en maktkamp.

Natt och Dag (t.v.) och Bielke (t.h.) är de äldsta fortlevande svenska adelsätterna, bägge kända vid tiden för frälsets införande 1280 och därmed sannolikt riktiga vikingaättlingar.

År 1280 inrättade Magnus Ladulås det svenska adelskapet genom Alsnö stadga. Med tanke på att Sverige var ett ganska fattigt bondeland är det ett ganska rimligt antagande att många av de första adelsmännen var ättlingar till vikingarna, som hade fått med sig rikedomar hem från fjärran länder och därigenom kunde uppställa det krav på rusttjänst som ställdes för frälse/skattebefrielse – d.v.s. att kunna undvara en häst och beväpnad ryttare utan att det hotade den egna familjens överlevnad. De egentliga vikingarna var ju aldrig mer än en bråkdel av Sveriges befolkning, och Sveriges rikaste män på 1280-talet måste ha fått sina pengar någon annanstans ifrån än genom jordbruk. T.ex. genom räder, handel i främman länder eller som rikligt belönade hemvändande livvakter åt kejsaren i Konstantinopel (dåvarande huvudstad i Östrom, nuvarande Istanbul i Turkiet). Att kejsaren höll sig med vikingar som sina personliga livvakter har man också hittat historiska bevis för, bl.a. runorna i Hagia Sofia.

Runor i den f.d. domkyrkan i Konstantinopel Hagia Sofia, vilka anses vara klotter av kejsarens vikinga-livgarde.

Läsare som inspireras av den eventuella historiska kopplingen mellan vikingarna och den svenska adeln rekommenderas att läsa Verner von Heidenstams fiktiva roman ”Folkungaträdet del 1”, som börjar med att vikingen Folke Filbyter bygger Bjälbo och grundar Folkungaätten. Och den som därefter vill följa den historiska utvecklingen i romanform hänvisas till Jan Guillous fyra böcker om tempelriddaren Arn, som tar vid där sagda bok av Heidenstam slutar och ger perspektiv på Erik den heliges grundande av Sverige. Heidenstams ”Folkungaträdet del 2” tar sedan vid i Folkunga-generationen efter Guillous ”Arvet efter Arn”. Heidenstams böcker är kortare, men ur skönlitterär synpunkt oändligt mycket bättre skrivna än Guillous för all del mycket läsvärda epos.I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet). Det ska dock understrykas att den belgiska socialdemokratin inte varit lika framgångsrik som den svenska när det gäller vare sig centralisering eller social ingenjörskonst.

> Publicerat på Tradition & Fason 4/8 2011

MÄNSKLIGHET | Är vi människor djur? Det finns minst två enkla sätt att besvara detta: det darwinistiska och det kristna. Enligt darwinistisk syn är vi däggdjur, närmare bestämt en form av apa, och därmed är svaret definitivt Ja. Enligt kristen syn är vi ättlingar till Adam och Eva som Gud en gång skapade till sin avbild, och därmed är svaret definitivt Nej. Men frågan kan också besvaras mera sofistikerat, genom att försöka förstå människans väsen i förhållande till (de andra) djuren. Människan har – genom evolutionen – lagt sig till med egenskaper och beteendemönster som verkligen skiljer ut oss i naturen. I själva verket finns det en lång röd tråd av mänsklig strävan bort från det som kännetecknar djurriket.

Låt mig börja någonstans i begynnelsen. Någon gång där långt tillbaka insåg människan att det är bättre att jaga på dagen än på natten, dels för att alla djur sover på dagen och dels för att det är lättare att se i dagsljuset. När vi människor vände på dygnet och började jaga tillsammans i dagens ljus förbättrades förutsättningarna för att kommunicera, och både det muntliga språket och kroppsspråket kunde utvecklas. Även detta är vi människor ensamma om, i djurvärlden finns bara ljud men i den mänskliga världen kretsar en mycket stor del av tillvaron kring kommunikation. Genom att utveckla språket kunde vi börja kommunicera mer på distans, och så småningom allteftersom vi spred ut oss över allt större områden lärde vi oss också värdet av att kommunicera till andra människor längre bort att här finns det också människor.

Att förstå var det fanns andra människor har under en mycket stor del av mänsklighetens historia varit en fråga om liv och död. Exempelvis har vi mycket länge byggt vägar – för djuren är vägarna osynliga, men för oss innebär de trygghet och vissheten om att i ena eller andra riktningen finns andra människor som är någorlunda civiliserade. Att förstå var andra människor bor har också varit nödvändigt för att inte bli överrumplad och dödad av sina fiender. Detta har medfört att människan har utvecklat behovet att förstå genom analys, till skillnad från djurens mera känslobaserade förståelse för t.ex. fara, och de av våra artfränder som förstått minst har hamnat efter och kommit att domineras av dem som förstår bättre. Visst stämmer det in på darwinismen, men medan Darwin framför allt kopplade ihop oss människor till djurriket pekar just samma logik på människans väg bort från djurriket – och detta är onekligen ett viktigt perspektiv när det gäller att förstå oss själva.

Utifrån dessa faktorer har människan utvecklat samhällen med olika nivåer och funktioner, vilket ytterligare skiljer ut oss från de flesta (dock inte alla) djur. Den genomsocialiserade existens som det sedan mycket länge innebär att vara människa är av ett helt annat slag än t.ex. vargflockens maktstruktur eller myrsamhällenas arbetsfördelning. Och även i de sociala mönstren har vi valt en väg som går på tvärs mot hur saker och ting fungerar i djurriket. För oss människor har t.ex. ett viktigt sätt att uttrycka uppskattning över tillvaron varit att le och visa tänderna – betänk att när djuren visar tänderna så visar de fientlighet, men när människan visar tänderna så visar de tvärtom inbjudande välvilja (hundar ska man vara försiktig med att le mot). Att människor gråter när någonting gör ont, d.v.s. när vi befinner oss i ett mera hjälplöst tillstånd, är också ett socialt fenomen som handlar om att vi vill att våra artfränder uppmärksammar att vi behöver hjälp. Inga djur gråter, och ute i den vilda naturen skulle självfallet en gråtande människa locka till sig rovdjur som förstår att här finns en mera hjälplös människa att sätta tänderna i.

Människans uppfinningsförmåga är också någonting som skiljer oss från djuren, och är givetvis en kombination av våra mer avancerade överlevnadsbehov och vår analytiska förmåga (samt den intelligens vår art har utvecklat). Ett mycket stort genombrott, kanske större än att människan uppfann hjulet, var när vi uppfann handväskan. Därmed kunde vi bära med oss och utveckla föremål över tid samt utbyta kunskap människor emellan, istället för att massor av tid går åt både till att gång på gång sitta och förfina t.ex. ett verktyg eller för den delen glömma hur äldre släktingar brukade göra och behöva börja om på nytt igen. Uppfinnandet tog oss längre och längre bort från djurens behov av att leva ur hand i mun. Därmed lärde vi oss mer och mer att behärska tillvaron runt oss och bestämma våra egna förutsättningar och betingelser, istället för att tillvaron bestämde över allting i vår tillvaro. Så småningom lärde vi oss att tämja elden, det som alla djur räds allra mest blev en mycket god vän till människan. Vid elden fick vi värme, ljus och trygghet, och när vi började laga vår mat över den ökades markant våra möjligheter att föda oss själva och våra familjer. Djur äter, som bekant, sin mat rå.

Den alltmer avancerade mänskliga tillvaron förde med sig kulturutveckling – vi lärde oss att vissa mönster är mera gynnsamma för oss personligen, för våra familjer och för vår stam i förhållande till andra människor och andra stammar. Seder utvecklades utifrån mänskliga sociala behov och även i förhållande till varandra – inspirerade av andra seder eller som avståndstagande från vissa andra seder. Sederna hjälpte oss ännu mer att se skillnad på vänner och fiender, de som delade våra seder var tryggare och lättare att ha att göra med än andra. Det var ett sätt att överleva och på samma gång föra med sig tidigare generationers kunskap om ett välavvägt och långsiktigt hållbart beteende. I människans strävan att förstå världen runtomkring sig utvecklades också religionerna, med förklaringar på hur saker och ting hänger samman och varför allting är som det är. Ur människans behov av goda seder och normer utvecklades både tro och religionsutövning, och tillsammans medförde de moralen som både personlig och social stabiliserande faktor. Moralens förmåga att kontrollera sexualiteten (äktenskap, familjesammanhållning och avhållsamhet som dygder) har varit nödvändig både för att kontrollera reproduktionen och smittspridningen så att bägge sker på ett långsiktigt hållbart och gynnsamt sätt för samhället.

Sålunda har de mänskliga civilisationerna utvecklats, som en helt egen existensform vid sidan om djurriket. Över tid har människan gått från att jaga i grupp till att bosätta sig stamvis, och till att utveckla alltmer sofistikerade samhällen både sett till boendeformen och till livet i samhällena. Kulturutbyte har ägt rum så länge som kultur har existerat, men samtidigt skiljer kulturen också människorna åt och varje kultur är sin egen mix av inslag från andra kulturer – t.ex. genom att en artefakt som är vanlig i en kultur anses exotisk och åtråvärd i en annan kultur och därmed blir ett statusföremål där. Genom kulturen förstår vi oss själva som människor, och det tillfredsställer ett djupt existentiellt behov vi har sedan urminnes tider.

Det som är så bra med mänskligheten är dels att vi skiljer oss från djuren, dels att vi (de flesta av oss) vet att uppskatta det mänskliga mer än det djuriska. Ju mera djurisk, desto mindre civiliserad och därmed desto mindre mänsklig. Låt det vara en tumregel i tillvaron och försök så ofta Du kan tänka Dig vad som vore mera ”mänskligt” att göra när du står inför ett val. Alla människor har alltid ett val, möjligheten att välja det bättre framför det sämre. Djuren har ytterst sällan något val. Sträva bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen, och undvik att leva ur hand i mun. Var stolt över att vara människa – och gör mänskligheten stolt.

Idag domineras dessvärre de flesta västerländska samhällen av radikala ideologier, ett uppluckrande av skillnaderna mellan människor och djur pågår för fullt och vår civilisation håller på att monteras ned. Den politiska riktning vi BORDE eftersträva är tvärtemot detta ett fördjupande av det specifikt mänskliga och ett höjande av civilisationen. Betänk att vi idag håller på att förlora kontrollen över vår tillvaro återigen – när vi håller på att bli till slavar under system som vi själva en gång startat. Hur mänskligt är det egentligen att vara liberal, när man tänker på det på detta vis? Hur mänskligt är det att vara socialist? Konservatismen är nog faktiskt den enda riktigt mänskliga ideologin, om man då inte räknar kristendomen som en ideologi. Både liberalismen och socialismen bortser på det hela taget ifrån vad det egentligen innebär att vara människa. Liberalismen har oböjeligt sin individualism och socialismen på samma vis sin kollektivism. Det största problemet är att det bara är vi konservativa som tror på historien och generationernas erfarenhet som en källa till insikt om vad som är bra.I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet). Det ska dock understrykas att den belgiska socialdemokratin inte varit lika framgångsrik som den svenska när det gäller vare sig centralisering eller social ingenjörskonst.

> Publicerat på Tradition & Fason 13/1 2011

HISTORIA | Slottet Tre Kronors brand 1697 i kombination med weibullianismen inom historieforskningen har tillsammans berövat Sverige ca 1000 år av sin historia. I och med detta är det inte särskilt mycket innan Gustav Vasas dagar (1500-talet) som vi kan veta med säkerhet, fastän exempelvis kungshögarna i Gamla Uppsala minner om fornstora dagar i Sverige och Norden långt innan dess – och överhuvudtaget långt innan Sverige hade enats. De spår som finns kvar av denna historia är torftiga, glesa och betraktas till största delen som myter. Den politiskt drivna historieförnekelsen har också medfört att de flesta svenskar idag verkligen tror att det inte finns någonting att säga om ”fornstora dagar”. Men det gör det. Och jag tänkte i ett par artiklar bidra till att öka intresset kring dessa delar av Sveriges historia, särskilt de allra äldsta som det nästan är politiskt inkorrekt bara att uppmärksamma.

Jag börjar med: Beowulf. För tre år sedan kom en datoranimerad filmatisering som faktiskt är riktigt sevärd (den har också ett fantastiskt bra soundtrack, lyssna här på ledmotivet). Denna binder på ett sinnrikt sätt ihop de osammanhängande beståndsdelar som finns bevarade av Beowulf-kvädet, ett forntida hjälteepos som nedtecknades i England på 1000-talet men som majoritetsuppfattningen inom forskningen anser vara betydligt äldre än så. Det skildrar också relativt detaljerat händelser som ägde rum omkring 500-talet. Precis som någon av filmmakarna säger i en ”bakom kulisserna”-intervju består Beowulf-kvädets stora värde inte så mycket i dess litterära kvalitet (som dock för litteraturvetare på akademisk nivå har flera imponerande sidor), som i att det faktiskt tilläts att föras vidare också i den nya kristna eran. Även om kvädet i samband med att det nedtecknades under medeltiden uppenbarligen blev censurerat av kyrkan.

Englands eller Sveriges nationalepos?

Beowulf-kvädet betraktas som Englands nationalepos. Men i själva verket borde det betraktas som Sveriges ursaga. Beowulf var av sveaätt på fädernet och av götaätt (eller möjligen gutaätt, d.v.s. från Gotland enligt en minoritet forskare) på mödernet. Man vet inte om Beowulf är en historisk person, men de detaljer som i kvädet framgår om Sverige anses internationellt vara korrekta liksom det är belagt att det på 500-talet verkligen byggdes ett kungligt herresäte på den plats som kvädets kung Hrothgar byggde sitt hemsökta herresäte.

Ecgtheow som i kvädet anges som Beowulfs far betraktas som en historisk person och härleds i kvädet korrekt till en gren av den sveonska Ynglingaätten. Ynglingaättens stormän är de som ligger begravda i kungshögarna i Gamla Uppsala. Ecgtheow hade tidigare dödat Heatholaf som var av östgötsk kungaätt och därvid tvingats i landsflykt till Gotland. Danmarks kung Hrothgar hjälpte honom att betala den höga gälden att åter få fri lejd. Sonen Beowulf gjorde sig känd för sina många hjältedåd, gifte sig med den gotländske kungens dotter och kom så småningom för att undsätta kung Hrothgar med att döda ett stort odjur som hemsökte kung Hrothgars herresäte och höll på att ta kål på alla hans män – och detta är en av kvädets huvudepisoder. Beowulf beslutar sig för att kämpa naken mot det farliga odjuret som kallas Grendel, eftersom han fått veta att detta inte har några vapen – och efter en hård kamp segrar hjälten.

Det sammanhang som Beowulfs hjältedåd utspelar sig i skildrar striderna mellan svear och götar (båda folkslagen nämns också vid namn) i början av den verkliga historiska utveckling som ledde till att Svealand, Östergötland och Västergötland slogs samman till ett rike med Gotland som provins. Detta ägde rum någon gång under åren 500-1000. Beowulf-kvädet utspelar sig på 500-talet, och vi vet att när Olof Skötkonung år 1007 befäste ordningen att en enda kung styr över Sverige hade Sverige under lång tid styrts av en enda kung, ömsom sveon och ömsom göte.

Historiska kopplingar och spår

Kungshögarna i Gamla Uppsala.

Svearnas land liksom flera svenska kungar nämns i Beowulf-kvädet, t.ex. Ottar (Vendelkråka), Ale och Adils. Adils är begraven i en av kungshögarna i Gamla Uppsala. Denna hög öppnades 1874 och bekräftade att en man som med största sannolikhet var kung låg där, och de fakta man fick ut av utgrävningen ansågs internationellt ge stöd åt dessa delar av Beowulf-kvädet. I likhet med Adils begravs enligt kvädet även Beowulf i en storhög, fast i Götaland där han halvvägs genom kvädet har blivit kung.

Del av runsten från Garda, 500-tal med till synes naken man som slåss med odjur.

Ett annat historiskt spår vi har är en runsten i Garda på Gotland från 500-talet. Denna visar en till synes naken man som slåss mot ett odjur. Visserligen är Grendel i Beowulf-kvädet ett troll, men detta är forskarna överens om är en kristen omtolkning. Det är tydligt att kyrkan har gjort om denna del av berättelsen till att handla om en hjälte som strider med den kristne guden på sin sida, och troll var kyrkans sätt att porträttera okristna under medeltiden. Senare i eposet strider Beowulf också mot en drake. Av vilket skäl det än kan ha varit medgav alltså kyrkan tron på drakar, vilket under medeltiden ytterligare kom till uttryck genom att drakar blev en del av den europeiska heraldiken (t.ex. på adelsmäns vapensköldar).

Borde bli mer känt i Sverige

Karta över geografisk hemvist för de folkslag som omtalas i Beowulf-kvädet.

Engelsmännen anser att Beowulf-kvädet behandlar folkslag som har haft en enastående inverkan på Englands historia, och det är därför känt över hela den engelskspråkiga världen. Säkerligen med rätta. Men Beowulf-kvädet ÄR Sveriges nationalepos, hur mycket engelsmännen än vill att det ska vara deras. Ett äventyrsepos om stora hjältedåd med svear och götar i huvudrollen som skildrar politiska händelser som vi vet har ägt rum 1000 år innan Gustav Vasa, och som var en levande legend i hela 500 år innan det kunde nedtecknas i den ”kristnade” version som vi idag känner till från 1000-talet. Detta sällsynt omfattande äventyrsepos var alltså så omhuldat att det levde kvar fortfarande 500 år senare hos ett helt ANNAT folk – anglosaxarna – och det var t.o.m. så omhuldat när kristendomen nådde Nordeuropa omkring 1000-talet att kyrkan lät det nedtecknas och förevigas. Låt det nu även bli allmänt känt i Sverige!

Att Beowulf-kvädet inte alls är vidare känt i vårt land, när de händelser det beskriver så uppenbart rör vår egen allra äldsta historia, kan bero på rätt många saker där den socialdemokratiska historieförnekelsen bara är en del. Det var t.ex. inte förrän 1815 som det blev allmänt känt i England, efter att ha översatts från det gamla manuskript som 1753 också hade blivit skadat av en eldsvåda. Huruvida det kan ha funnits en ”svensk version” kan vi inte veta, eftersom i stort sett allt historiskt källmaterial gick upp i lågor när slottet Tre kronor brann. Men den sortens gamla texter hade i alla fall arkiverats där. Det är en kittlande tanke att det i slottet Tre kronor rentutav kan ha funnits en ocensurerad version, som den text man nedtecknade i England på 1000-talet speglar – men i detta är vi inne på vad man kan kalla för ren spekulation. På samma sätt får vi nog aldrig heller veta vad som en gång i tiden låg bakom berättelsen om hjälten Beowulf.

Men vad Beowulf än var för gestalt – om just han faktiskt har existerat – och vad han än gjorde, så är detta ofrånkomligen en superhjälteberättelse i forntidens Norden. En berättelse som inte bara var en tillfällig fluga – utan som hade en sådan kraft att den levde i 500 år till att kunna bli nedtecknad av ett annat folk en bra bit från där händelserna utspelat sig. För att ge detta något slags perspektiv kan man jämföra med legenden om Gustav Vasas skidflykt undan danskarna, som ju vid det här laget är en 500-år gammal svensk legend som än idag hålls vid liv. Vasa-legenden hade otvivelaktigt en klar politisk funktion, nämligen att göra landsfadern till hjälte och spä på ett för sin tid politiskt nödvändigt förakt mot danskarna i syfte att legitimera den nye kungen.

Eventuella forntida politiska implikationer

Ållebergskragen, guldsmide från Västra Götaland, 500-tal.

Även Beowulf-kvädet är historien om en hjälte som blir kung – i Götaland. Och det är inte utan att man anar någon form av politiska undertoner ifråga om relationerna mellan svear, götar och gutar å ena sidan, och i relationen mellan dessa och danerna å den andra. Väl att märka behövdes alltså – enligt Beowulf-kvädet – en superhjälte som var sveon på fädernet och göte på mödernet för att rädda den danske kungen undan undergång. Om inte kvädet rakt av speglar verkliga politiska händelser och relationer, var då kanske detta ett sätt för en utomstående berättare att vilja smickra svear och götar? Eller var det ett sätt att iscensätta hur bra det vore om svearna och götarna gick samman? Eller var det en provokation från ett alltmera kaxigt sveonskt-götiskt samarbete mot danerna?

Vi vet i alla fall att följande är säkert ifråga om dessa spörsmål: det fanns tillräckligt tunga bakomliggande skäl för legenden att den levde vidare som muntlig tradition i 500 år, och därefter förevigades i textform – om än motvilligt från kyrkans sida. Och det enande mellan Svealand, Götaland och Gotland som verkar påbörjas i Beowulf-kvädet ägde verkligen rum historiskt under perioden mellan legendens uppkomst och det att den slutligen nedtecknades på 1000-talet. Det är definitivt ingen tillfällighet att fingervisningar om allt det som lade grunden för medeltidens Sverige finns med i Beowulf-kvädet från 500-talet. Tillsammans med beskrivningar av verkliga händelser och personer i Sveriges äldsta historia som även var kända för den isländske historikern Snorre Sturlasson, vars verk anses till största delen tillförlitligt som historiskt källmaterial.

Fundera på detta, och har du inte sett 2007 års datoranimerade filmatisering med bl.a. Anthony Hopkins och Angelina Jolie så tycker jag Du ska göra det! Vill Du sedan veta mer föreslår jag dels den information som finns om Beowulf på engelska respektive svenska Wikipedia. Dels en dokumentär som finns på Youtube om hur engelsmännen betraktar händelserna i Beowulf-kvädet som början på den anglosaxiska civilisationen – vilket säkerligen är korrekt, men likväl ganska uppenbart mera långsökt än Beowulf-kvädet som urberättelsen om Sveriges grundläggande som nation. Dokumentären följer historien vidare in på normanderna och deras ockupation av England på 1000-talet. Det tänkte även jag göra i nästa del av denna artikelserie, fast ur ett helt annat perspektiv – ett nordiskt och svenskt perspektiv.

>Publicerat i Nya Wermlands-Tidningen 24/7 2009

Henry Allingham blev 113 år, och är en av få i världshistorien som upplevt tre sekler.

Världens äldste man har just avlidit vid en ålder av 113 år. Den erfarenhet han besatt måste ha varit enorm. Sådana perspektiv är någonting mycket värdefullt för hela samhället. Allt vi behöver lära oss finns i historien.

Henry Allingham blev 113 år, och är en av få i världshistorien som upplevt tre sekler. [Förstora] Världens äldste man, Henry Allingham, har avlidit. Sådant händer ju i och för sig hela tiden, för alltid är det någon ny som blir världens äldste och sedan dör. Men denne nu medialt uppmärksammade engelsman blev 113 år, och det sätter saker och ting i perspektiv som förtjänar att uppmärksammas. Mr. Allingham är en av få människor i världshistorien som har upplevt tre sekler. Han har med egna ögon sett hur världen förvandlats från ett lugnt, jordbruksbaserat och småstadsbetonat lokalsamhälle till dagens globaliserade, informationscentrerade, teknokratiska just-in-time-samhälle.

När Allingham föddes 1896 hade inte ens bilar börjat rulla på gatorna, och i den mån människor reste så var det i mycket begränsad utsträckning internationellt. Inga världskrig hade ännu skakat oss, och krig utkämpades alltjämt i huvudsak till fots och över hästryggen. Det är fantastiskt hur tiderna kan förändras under blott en mansålder!

Världens äldste man (denna gång) hann få ett barnbarnsbarnbarnsbarn innan han dog. Detta barn hann alltså uppleva sin farfars farfars far! Stanna upp ett tag vid den tanken. Vet Du vad Din egen farfars far hette? Författaren till denna betraktelse vet att hans farfars farfars far var född strax innan Franska revolutionen 1789. Franska revolutionen! Historien är inte längre bort än så – det har den gamle Henry Allingham bevisat.

Tänk Dig vilken grandios erfarenhet och perspektiv på tillvaron som denne man har byggt upp genom åren. Ingenting är så värdefullt för människan som erfarenhet, såväl på individnivå som på samhällsnivå. Erfarenhet är alltid värt mer än den allra smartaste nya idé. Vi borde verkligen bli bättre på att tillvarata erfarenheten i samhället, inklusive de gamlas berättelser och syn på saker och ting.

”Vi är bara alltför benägna att betrakta förhållanden sådana de är, utan att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt de orsaker som har skapat dem, och som möjligen fortfarande är giltiga.” Det skrev konservatismens lärofader Edmund Burke vid tiden för Franska revolutionen. Historiemedvetenhet är av fullständigt avgörande betydelse för samhällsutvecklingen. Utan den kan vi inte vara säkra på att det vi får verkligen är bättre än det vi lämnar bakom oss.

Historien, kan man säga, är roten till allt gott. Den är en outsinlig källa till kunskap om både framgångar och misstag, och var mans överlägset bästa rådgivare. Att lära av historien innebär förstås inte att försöka återskapa den – då upprepar ju människan bara sina misstag. Enda sättet att uppnå mänsklig utveckling är att lämna historiens misstag bakom oss, och att lära så gott vi kan av dem. Man kan ju trots allt inte experimentera inom samhällsvetenskapen på det vis man gör inom naturvetenskapen för att uppnå nya framsteg.

I modernismens tidsålder, vilken vi lyckligtvis till stor del har lämnat bakom oss nu, vände man sig emot allt gammalt och historielöshet gällde såväl inom politik som utbildning, vilket tyvärr har medfört en allmän känsla av rotlöshet. Det svenska folket, inklusive det politiska etablissemanget, behöver absolut ha lite mer perspektiv på tillvaron än vad man idag i allmänhet har. Den som saknar djupare tidsperspektiv bakåt har därigenom också svårt att se framåt mer än några korta år – i bästa fall någon generation. Men människan kan bättre än så, om hon bara vill. Den gamle Allingham överblickade med vana ögon fem generationer själv.

I år fyller Peter Forsskåls (1732-1763) skrift ”Tankar om borgerliga friheten” 250 år, vilket i England uppmärksammas genom att den ges ut i nyupplaga på engelska. Detta bör ses i ljuset av att Forsskåls gärning knappast alls är känd i Sverige mer än i snäva, borgerliga akademiska kretsar.

Inom loppet av ett par veckor har nu i alla fall Peter Forsskål uppmärksammats i två längre alster, på två helt olika sätt i svensk media: först i en understreckare i Svenska Dagbladet den 2 maj om Forsskål som en av den svenska liberalismens tidigaste företrädare av Anders Björnsson. Och därefter i en essä i Axess Magasin nr 4 2009 om Forsskål som en av den svenska konservatismens tidigaste vapendragare mot liberalismen – skriven av undertecknad. Min Axess-artikel är (givetvis) en utökad och födjupad version av min tidigare artikel som jag påbörjade omarbetningen av redan i december.

Axess Magasin har (ännu) inte lagt ut min artikel i elektronisk form, så tills vidare klipper jag in den här. Det är ju faktiskt betydelsefullt att ta del av två helt olika perspektiv på Forsskåls skrift, ett konservativt och ett liberalt! Jag har gjort lite randanmärkningar på Björnssons artikel och hoppas kunna återkomma inom kort i ett separat inlägg med kritik av hans analys att Forsskåls skrift skulle vara liberal.

– – –

DET BORTGLÖMDA ARVET

>Publicerat i Axess Magasin nr 4 2009

Finlandssvensken Peter Forsskål är framför allt känd som en av Carl von Linnés resande lärjungar och för sina betydelsefulla bidrag till botaniken.

Redan som student för Linné utmärkte sig Forsskål som ovanligt receptiv, uppslagsrik och energisk. Carsten Niebuhr, som följde Forsskål på hans sista forskningsresa skrev följande om sin kamrat efter dennes alltför tidiga frånfälle:

”Forsskål var den lärdaste mannen i hela sällskapet, och hade han kommit tillbaka levande skulle han kanske ha varit den lärdaste i hela Europa. Han var arbetsam, han föraktade alla faror, besvärligheter och försakelser. Hans fel var hans diskussionslust, hans självrådighet och hans hetsighet.”

Under sina resor till Orienten lärde sig Forsskål arabiska på flera dialekter samt gjorde betydelsefulla insamlingar av olika fröer, växter och fiskar (som han torkade och samlade i ett herbarium). Trots hårda förhållanden i fält författade han under två och ett halvt år ett jättelikt dagboksmaterial där han beskrev växter och djur, muslimska seder och bruk, uttalet av arabiska ord, koptisk religion, spetälska, Jemens äldre historia, priser på varor och myntslag i olika länder. Därtill kommer två förkomna avhandlingar. Under sin korta livstid hann han ändå ge ut tre pionjärverk inom botanik samt två politisk-filosofiska skrifter.

År 1759 utkom den kanske viktigaste av de sistnämnda: De Libertate Civile, på svenska Tankar om borgerliga friheten. I efterordet till nyutgåvan från 1984 skriver Teddy Brunius att skriften är framstående som politiskt filosofiskt verk också internationellt sett. Likväl finns det standardverk om svensk filosofihistoria som inte ens nämner Peter Forsskål.

Kanske är det på grund av dess ringa omfång, som Forsskåls bidrag till den politiska idébildningen hamnat i skuggan av både andra politiska idéskrifter och hans egen övriga vetenskapliga produktion? Eller är det för att skriften mottogs mycket negativt i frihetstidens Sverige? Eller kanske för att den inte var någon regelrätt liberal skrift? Den nämns förvisso i Johan Norbergs Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998) men bara i förbifarten – som del av det idépolitiska skede som föregick ”den svenska liberalismens fader” Anders Chydenius (1729-1803). Men faktum är att Forsskåls namn och idéer väckte stor genklang på tyska universitet under större delen av 1700-talets andra hälft.

När Forsskåls bidrag till idépolitiken verkligen har behandlats i Sverige, har han kommit att ses som en av våra få upplysningsfilosofer. I ett land som Sverige, där konservatismen har saknats i samhällsdebatten under de senaste 50 åren, är det inte speciellt förvånande att den som politisk debattör länge bortglömde Linnélärjungen blivit ofrivilligt förknippad med den tidiga svenska liberalismen.

Det är naturligtvis rätt att framhålla Forsskåls betydelse för frihetligt tänkande i Sverige. Han var ju en frihetligt sinnad, borgerlig demokrat. Men man bör inte bortse ifrån att hans skrift i själva verket var ett debattinlägg ägnat att nyansera det liberala perspektivet på frihetsbegreppet.

Faktum är att hans tankegångar i mångt och mycket går igen hos Edmund Burke (1729-1797), och han påstås rentav ha influerat Immanuel Kant (1724-1804) som mycket väl kan ha läst Forsskåls på latin författade och i Tyskland spridda skrift. Båda dessa världsberömda filosofer har haft betydelse för liberalismens idéutveckling – men också för konservatismen. Burke anses ju vara konservatismens lärofader. Kants kategoriska imperativ (att man ska agera endast så som man vill att alla andra ska göra) och det praktiska imperativet (att man alltid ska se människan som ett ändamål och inte bara som ett medel) ingår som bekant också i konservatismens tankegods.

Peter Forsskål föddes 1732 i den östra rikshalvans Helsingfors, men flyttade som nioåring 1741 till Tegelsmora prästgård i Uppland i samband med att fadern fick tjänst där som kyrkoherde. Där hade den unge Forsskål sitt hem fram till 1751. Under denna tid, Frihetstiden, hade det svenska stormaktsväldet börjat knaka i fogarna. Sveriges förbindelser med universitet på kontinenten var icke desto mindre goda, särskilt i de områden som senare skulle bli Tyskland. Detta skulle komma att betyda mycket för Forsskål.

Efter publiceringen 1759 av Tankar om borgerliga friheten blev Forsskål korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten vid universitetet i Göttingen. Där hade han bedrivit studier sedan 1753 och disputerat på avhandlingen Tvivel rörande den nyare filosofiens principer (1756). Väl att märka riktade Forsskål i denna sin doktorsavhandling skarp kritik mot Christian Wolff (1679–1754), Tysklands främste företrädare för upplysningens rationalism. Forsskål var alltså en man av upplysningen, men inte vad vi idag skulle beteckna som upplysningsman.

Intressant nog spirade det i Göttingen vid denna tid ett tänkande där man gick in för att förena traditionalism med anti-radikalism som också väckte internationell uppmärksamhet. Man ställde sig inte minst kritisk till Frankrikes radikala upplysning. Rimligen var denna idéströmning bekant för Edmund Burke, i synnerhet som Göttingen låg i det dåvarande tyska kurfurstendömet Hannover som vid denna tid stod i förbund med Storbritannien.

Den konservatism som utvecklades efter Franska revolutionen med Edmund Burke i spetsen förefaller överlag häfta mer i skuld till den tyska kultursfären än vad man hittills velat erkänna. I denna idébildning gjorde Forsskåls skrift enligt Brunius ett betydande avtryck i debatten. Forsskål fick dock själv inte uppleva detta, eftersom han avled i malaria år 1763 under en forskningsresa i Sydarabien, blott 31 år gammal, fyra år efter publiceringen av Tankar om borgerliga friheten. Skriften utkom i en ny upplaga 1792, alltså vid tidpunkten för Burkes och konservatismens monumentalverk Reflektioner om franska revolutionen (1790).

Som redan har påpekats var Forsskål demokrat. Han identifierade sig således med sin tids radikala sida inom politiken, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Nu är förvisso demokratin som fenomen inte alls oförenlig med konservatismen. Tvärtom kan den ses som den överlägset bästa styrelseformen om man vill undvika okontrollerade folkresningar och revolutioner – alltså det som konservatismen generellt sett vill motverka. I själva verket är Forsskåls bevekelsegrund för att värna människornas frihet att man därigenom undviker uppror, vilka annars hade kunnat vara motiverade.

Dessa tankegångar ligger nära dem som Burke ger uttryck för i Reflektioner om Franska revolutionen. Ett annat resonemang snarlikt Burkes välbekanta tal om att människor som saknar frihet är de bästa på att förinta andras, hittar man redan i inledningen av Forsskåls skrift. Först ut är nämligen ståndpunkten att näst livet är ingenting människan mer kärt än friheten. Omedelbart efter detta slår Forsskål fast att frihetens viktigaste förutsättning är dygden.

Skriften genomsyras av ofullkomlighetstanken, att människor i sig själva är ofullkomliga, vilket är en konservativ grundprincip som inte går särskilt väl ihop med liberalismens individualism. I detta avseende tangerar han också konservatismens idé om människans behov av viss yttre kontroll för att kunna tillvarata friheten.

I själva verket innebär ”den borgerliga friheten” enligt Forsskål att ”ingen hindras ifrån det, som är anständigt och för det allmänna nyttigt, att var redlig får med trygghet leva, lyda ett rätt samvete, nyttja sin egendom och bidra till sitt samhälles väl”. Skillnaden gentemot att det ska stå var och en fritt att arbeta för sitt eget välbefinnande och göra som man själv vill – liberalismens vision – är stor.

Vidare förespråkar Forsskål vikten av att de enskilda människorna har ett helhetsperspektiv på det samhälle där de lever. Att den enskildes individuella perspektiv inte är tillräckligt i sig återkommer han flera gånger till. Han framhåller därtill folkbildningen som en avgörande förutsättning för att människorna ska kunna få större reell frihet inom samhället. Forsskål menar alltså att friheten förutsätter bildning och dygd. Detta kan jämföras med Burke: ”Vad är frihet utan visdom och visdom utan dygd? Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan handledning eller återhållsamhet.” Givet dessa ramar och principer, som Forsskål alltså uppställer som villkor för den borgerliga friheten, ”kunna allmänna rådslag alltid styras av sanning och kärlek till Fäderneslandet, på vilkets gemensamma väl alla enskildas beror.” Och på det sättet avslutar han sin skrift.

Det står alltså klart att Forsskål inte var någon liberal demokrat. Enligt honom behöver människorna underkasta sig moralen för att kunna leva i sann och äkta frihet. Anständighet är ett ofta återkommande begrepp hos honom.

Också denna aspekt, att den hävdvunna moralen är en förutsättning för friheten, är en av konservatismens maximer. Burke skriver: ”Samlevnaden kräver inte bara att individernas passioner hålls tillbaka, utan också, enskilt och samfällt, att människans böjelser ofta hejdas, viljan bemästras och hennes passioner underkuvas. Detta kan enbart ske genom en makt utanför henne själv.” Det är direkt slående att vad Forsskål förespråkar i denna skrift är just ”frihet under ansvar”, en berömd konservativ paroll myntad av Burke, där ansvaret i huvudsak anses bestå i moral och anständighet – precis som hos Forsskål.

Forsskål menar vidare att det är viktigt med en tydlig uppdelning mellan enskilt och offentligt ägande. Detta alltså blott 41 år efter att det karolinska enväldet fallit i Sverige. Ståndpunkten tangerar Burkes kritik av den absoluta kungamakten i Frankrike som enligt honom inte oförmodat utmynnade i 1789 års revolution. Ägandets spridning har omhuldats av konservativa i alla tider. Men förutom att tala om vikten av jordegendomarnas spridning och risken med ägandekoncentration, slår Forsskål vakt om den privata äganderätten som sådan och menar att varje medborgare ska ha sin beskärda del i det allmänna.

Nu kan man förvisso hävda att värnandet om äganderätten alltid har omhuldats av borgerliga tänkare, både konservativa och liberaler. Men Forsskåls utvecklade ståndpunkt är i sina detaljer betydligt mera konservativ än liberal. Burke för sin del menar att i det borgerliga samhället har den enskilde medborgaren rätt att företa sig vad som helst som inte går ut över någon annan, och ”han har rätt till en rimlig andel av allt det som samhället med sin kombination av skicklighet och styrka kan ge honom”. Likheterna med ovanstående är lika slående som intressanta. I sammanhanget kan också nämnas att det ju faktiskt finns socialliberala strömningar som är helt emot äganderätten. Men för Forsskål var äganderätten helig.

Kritiken av bördsväldet placerar knappast Forsskål inom socialismen: ”Hopp att tillträda samhällets tjänster och äreställen bör ock aldrig vara någon värdig betaget”, skriver han. Meritokrati var helt klart en entydigt liberal idé i Forsskåls samtid. Likväl är han inte någon utpräglad meritokrat och därigenom emot adeln som sådan. Bördsväldet bär inom sig ett hot mot den borgerliga friheten, menar han, samtidigt som en social elit i sig är en förutsättning för den goda samhällsordningen.

Ofrälse borde enligt honom få större möjligheter att kvalificera sig genom kunskaper och förmågor, vilka adelsmän givetvis inte föds med. Adelskapet som sådant är en ärevördighet, och denna ära borde också vara lättare för vanligt folk att uppnå. Detta är inte heller liberalt, det är snarast konservativt och väl att märka alltså åsikten hos en inte särskilt väl bemedlad ofrälse. Vidare talar Forsskål sig varm för betydelsen av lagstyre och rättssäkerhet. Han framstår härigenom som en entydig försvarare av civilsamhället, också det en konservativ kärnfråga.

Ifråga om samhällsgemenskap framgår Forsskåls mer konservativa än nationalistiska inställning i hans syn på Karl XII, ursprungligen alltså publicerat 41 år efter kungens död 1718. Efter Karl XII:s utdragna krig var Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denne krigarkung var förstås både en hjälte, storsvensk och imperialist – men hans militära insatser var på intet sätt konservativa. Forsskåls uppfattning torde ha varit provokativ i Sverige i hans samtid, men motsvarande tongångar återfinns som sagt i Burkes kritik av det kungliga enväldet och för den delen även i dennes kritik av det brittiska imperiets krampaktiga grepp om kolonier som man inte kunde behålla långsiktigt utan förtryck.

Liksom Burke försvarar Forsskål monarkin som sådan mot republiken. Han skriver: ”I många republiker, vilka yvas av frihetens älskansvärda namn, äro likväl de mesta människor de förnämas trälar.” I själva verket vänder sig Forsskål lika mycket mot republiken som mot kungligt envälde. En åsikt lika oförenlig med liberalismen som den är typisk för konservatismen.

Av avgörande betydelse för att kunna tala om ett regelrätt konservativt tänkande är att det också rymmer en viss grad av förnuftskritik. Forsskål vidkänns mycket riktigt förnuftets begränsningar och talar, som vi kunnat se, bland annat om behovet av bildning. Hans uppfattning är att kunskap byggs upp genom studier och erfarenheter. I det förnuftsbegrepp som Forsskål använder sig av inräknar han också ”vad andra människor erfar”, det vill säga han hyser inte alls uppfattningen att den enskildes förnuft är tillräckligt i sig. För Forsskål är individen helt enkelt otillräcklig som politisk utgångspunkt, även om de många enskildas frihet anses vara det högsta värdet näst själva livet.

Viktig är även Forsskåls kritik av stadslivet. Han menar att på landet kan var och en vara sin egen herre. Medan människor ”genom val av stadslevnaden skulle bliva ogifta, överdådiga, lättjefulla för att underhålla de rikas överflöd, omviga förnäma vagnar, döda tiden med sömn och liderlighet och vara till last för sig och för sitt fädernesland”. I städerna frodas alltså synden och lättjan. Kritik mot urbanisering och proletarisering återfinns i stora delar av den konservativa idébildningen.

Är då Peter Forsskål att betrakta som en av konservatismens pionjärer, 32 år innan Edmund Burke officiellt lade grunden till det som skulle bli konservatismen? Utan tvekan är i alla fall Tankar om borgerliga friheten att betrakta som den ur konservativ synpunkt enskilt viktigaste svenska politiska idéskriften under 1700-talet. Jag vill, som framgår av det ovanstående, mena att alla viktiga konservativa beståndsdelar finns där. I sin samtid stod Forsskål filosofiskt någonstans mellan David Hume (1711-1776) och common sense-filosofin, och han fick som sagt stöd bland dåtidens akademiker i Göttingen. Hume anses med sin filosofiska skepticism ha bidragit till konservatismens tidiga idéutveckling, och såväl common sense-filosoferna i Skottland som den traditionalism, antiradikalism och upplysningskritik som smälte samman till en någorlunda enhetlig idébildning i Göttingen måste ses som viktiga grundstenar för det som sedermera utvecklades till konservatismens kärna.

Att Sveriges filosofihistoria med rätta har ansetts vara rätt torftig vid en internationell jämförelse, utesluter inte att där finns guldkorn att vara stolt över, också utifrån ett europeiskt perspektiv.

Jakob E:son Söderbaum är jur. kand. och redaktör för det konservativa e-magasinet Tradition & Fason

Sekelskiftesperspektiv

Publicerat: april 24, 2009 i Historiska betraktelser

> Publicerat på Tradition & Fason 24/4 2009

En illustration på temat sekelskiftesromantik.

Född 1979 som jag är, menar ju jag alltid sekelskiftet 1800-1900 när jag talar om ”sekelskiftet” – t.ex. ”sekelskiftesarkitektur”. Det gör de flesta fortfarande. Men nu har vi passerat ett nytt sekelskifte, tillika ett millenieskifte. Jag och andra kommer ändå att hänvisa till sekelskiftet 1800-1900 i många decennier framöver, helt enkelt för att det var sekelskiftet innan vi föddes. Perspektivet sekelskiftet 1800-1900 och ”1800-talsperspektiv” kommer alltså att vara levande åtminstone fram till 2030-2040. På samma sätt som vi som idag är unga vuxna under uppväxtåren har hört de äldre prata om riksdaler: ”det kostar 25 riksdaler” sade de istället för ”25 kronor”. Riksdalern ersattes av kronan 1873.

Nu är det 2009. Jag tänker på hur det var för 100 år sedan, år 1909, när våra föräldrars far- och morföräldrar var unga eller vuxna. De borde rimligen ha haft samma perspektiv på sekelskiftet 1700-1800 som jag har på sekelskiftet 1800-1900. Det var oerhört mycket som hände i världen kring sekelskiftet 1700-1800, så varför skulle inte det leva lika färskt i minnet för dem som levde för 100 år sedan? Därför att folkbildningen låg på en så mycket lägre nivå än idag, kanske någon svarar. Men nej, det är Kejsar Napoleons tidevarv vi talar om, och år 1809 gick halva Sverige (Finland) förlorat till Ryssland. Självbilden av Sverige som stormakt levde alltjämt kvar år 1909, eftersom unionen Sverige-Norge bestod intill 1905.

Väl att märka hade inte särskilt mycket hänt i det egna samhället sedan 1809, visst hade en del industrier kommit igång, men ännu stod hela 1900-talets kolossala både politiska och ekonomiska utveckling framför dörren. Den storvulna tiden hundra år tidigare stod i en spännande kontrast till det tidiga 1900-talets Sverige där de flesta hade någon släkting som emigrerat till USA p.g.a. den utbredda fattigdomen här under 1800-talet. Det är ingen tvekan om att man år 1909 hade en levande bild av det tidiga 1800-talet som man jämförde sitt eget tidevarv med, på motsvarande sätt som vi har idag. Och en person född 100 år före mig, år 1879, höll alltså liv i 1700-talsperspektiv intill ungefär tiden för Andra världskriget. Det stämmer också ganska bra in på det faktum att Andra världskriget markerade slutet på de koloniala idealens era. Visst är det spännande!

Länge leve historiemedvetenheten och de historiska referenspunkterna!

När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is
på Nybrovikens is, så pigg uppå kurtis
Bland andra kavaljerer fanns en nyponröd polis
polisen som så småningom blev farfar

—Povel Ramel ger liv åt gamla tider i ”Titta det snöar” (1951)

> Publicerat på Tradition & Fason 28/3 2009

Samtida teckning skildrar de fyra dagar långa värnpliktskravallerna i New York 1863. Vad hade hänt om inte polisen funnits?

I New York utbröt 1863 kravaller med anledning av inbördeskriget och att även New York-bor skulle bli värnpliktiga. Industriarbetare och fattiga ville inte kämpa för slaveriets avskaffande. Kravallerna utbröt redan efter en timme på måndagen den 13 juli och pågick ända till fredagen. Jag läser om saken i Världens historia nr 5 2009. En samtida journalist på plats berättar: ”I ett par minuter hörde man inget annat än tunga dunsar från polisbatonger som föll mot kranier. Som hagel mot en fönsterruta”.

Jag stannar till vid beskrivningen, och tänker efter. Det där låter ju fullkomligt vedervärdigt. Ja, rentutsagt fascistiskt! I det fortsatta läsandet går mina tankar parallellt till Göteborgs-kravallerna 2001 och hur frontorganisationen för maskerade gatstenskastare Anti-Fascistisk Aktion, mera känt under förkortningen AFA, gjort det till ett politiskt projekt i antifascismens namn att krossa butiksfönster och bekämpa polisiära insatser.

Det där rysliga tilltaget av polisen i New York 1863 skedde efter att en mängd andra åtgärder för att lugna massan hade vidtagits dessförinnan. Och detta var på måndagen. Kravallerna skulle pågå ytterligare fyra dagar, kräva tusentals skadade och ett par hundra dödsoffer såväl bland arbetare, poliser – och svarta som slogs ihjäl, sköts ihjäl, brändes ihjäl eller hängdes av pöbeln som inte ville gå i krig för deras rättigheters skull. Detta förutom de enorma materiella skadorna som kom att kosta en förmögenhet att återställa: femtio stora byggnader hade brunnit och många fler skadats av eld, plundring och skadegörelse.

Kravallerna började med att värvningskontorets fönster krossades av gatsten, varefter mobben trängde sig in och satte eld på byggnaden. Brandmän och polis som strömmade till för att släcka elden och återupprätta ordningen möttes av ett regn av gatsten. Ett 50-tal soldater anslöt sig, men blev nermejade av den gigantiska mobben som sedan drog vidare mot de rikas kvarter. Där plundrade och vandaliserade de innan byggnaderna stacks i brand, och återigen hindrade mobben brandkåren från att komma fram och släcka elden varvid många hus brann ner. Folkmassan tågade mot ett vapenförråd, polisen försökte hindra dem men var för få. Därefter brändes ett barnhem för svarta ner. Så kommer episoden med de smattrande batongerna: när mobben rör sig vidare mot borgmästarebostaden och bankerna på Wall Street går 100 poliser in med order om att till varje pris återställa ordningen. Men kravallerna fortsatte, och flera bostadsområden för svarta brändes. Allt detta bara den första dagen! Nästa dag gick pöbeln till storms mot allt som hade koppling till de svarta, inklusive deras försvarare. Nu insåg också militärledningen, som borgmästaren kallat på förstärkning från redan dagen innan, att situationen verkligen var allvarlig och 800 soldater sattes in. Under de kommande dagarna rådde i det närmaste krigstillstånd mellan pöbel och polis. På torsdagen sattes både kanoner och kulsprutor in. På fredagsmorgonen hade det slutligen lugnat sig.

Herre gud, tänker jag. Men vad hade hänt om det inte funnits någon polis? Och för den delen ingen militär?

Enligt AFA:s synsätt, såvitt jag kan förstå, skulle då deras våta dröm ha gått i uppfyllelse och den yttersta demokratin ha infunnit sig. När pöbeln eggar fler och fler att göra uppror mot överhet och samhällsordning, och förstör allt i deras väg som påminner om överhet och samhällsordning. Ett anarkistiskt katastroftillstånd där de tillfälliga känslorna går före allt förnuft och genom grupptryck smälter samman till ”en vilja”.

Jag kan inte undvika att fundera ett slag över den konservativa visionen om ett gott demokratiskt samhälle, i jämförelse med detta. Det är ett fritt civilsamhälle, en rättsstat grundad på lagstyre med familjen som dess grundläggande enhet. Där odlas förnuft genom bildning, och där står det personliga ansvaret i centrum. I det samhället är polisen alla hederliga och laglydiga medborgares starke kompis, och försvarsmakten frihetens yttersta garant. Där utgör värnplikten både en lika verksam påminnelse om ansvaret inför någonting större än en själv, som den överbryggar klyftorna och fördomarna mellan folkskikten.