Arkiv för kategori ‘Kulturfrågor’

> Publicerat på Tradition & Fason 27/8 2011

Vikingatiden anses ha slutat med slaget vid Hastings 1066, här illustrerat på den samtida s.k. Bayeux-tapeten.

HISTORIA | Sveriges äldsta historia anses politiskt inkorrekt, och i samband med min tidigare artikel om Beowulf kommenterade en läsare t.o.m. detta påstående skeptiskt utifrån att alla har väl läst om stenålder, bronsålder och järnålder i skolan? Javisst. Och det är också den bilden av Sverige som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921. Men enligt mitt synsätt är det snarare rikets historia, hur Sverige blev till Sverige och de politiska skeenden som lett fram till idag, som är det allra viktigaste. Och jag har på känn att rätt många andra delar denna min uppfattning.

Det är därför dags för nästa del i min mini-artikelserie vars syfte är att både sätta nya perspektiv på och odla intresset för Sveriges äldsta, legendomsusade historia. Denna gång handlar det om den tid några hundra år efter Beowulf som kommit att kallas för vikingatiden. Det var en tid då de skandinaviska folken inte nöjde sig med att sitta och lyssna på spännande sagor framför eldhärden hemmavid – vad som uppstod var något av en folkrörelse för att själva medverka i hjältedåd och upptäcka världen bortom horisonten. Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. Men det finns såväl legender som kvalificerade antaganden rörande dessa skeenden, och den följande texten bygger på en mängd pusselbitar som andra har diskuterat genom årens lopp. Mig veterligt har dessa dock aldrig sammanfogats till en historieskrivning som den här föreliggande (om någon läsare känner till någonting liknande så tipsa gärna i kommentarsfältet!).

Vikingarna skövlade – och grundade flera nya riken

Den anarkistiske lärofadern Pjotr Kropotkin (1842-1921) var rysk furste av Ruriks hus, och stammade följaktligen från en svensk vikingaätt.

Vikingatiden varade cirka 790-1066. Vanligen framhålls vikingarnas destruktiva aktioner i andra länder som röveri, mordbränder och våldtäkter. Berömda är bönerna från kontinentens munkkloster ”gode Gud bevara oss från nordmännens raseri”, om rädslan för vikingasegel vid horisonten följt av vilda härjningar. Detta är sant, för det finns det flera källor på. Men det finns även källor på att vikingar också ägnade sig åt mera konstruktiv verksamhet. På 800-talet hade exempelvis sveahövdingen Rurik (ca 800-879) från Roslagen begett sig i österled och grundat kungadömet Kiev. Namnet Rurik går igen både i folknamnet ruser och i det kungarike som så småningom fick namnet Ryssland. Det var också Ruriks dynasti som regerade Ryssland fram till 1598, och faktum är att Ruriks ätt lever kvar än idag och innehar rysk furstlig värdighet. Anarkismens lärofader Piotr Kropotkin hörde t.ex. till denna ätt.

Rurik var absolut inte ensam i sina riksgrundande ansatser i fjärran land. Under början av 900-talet invaderade vikingar den del av norra Frankrike som sedermera kom att kallas för Normandie (”nordmännens land”), och efter att under ett antal år ha plundrat Paris erkändes från år 911 deras rätt till området av franske kungen på villkor att deras hövding svor trohet till honom. Vikingahövdingen som sedermera blev hertig av Normandie var Gånge-Rolf (855-932). Han kom också att gifta sig med franske kungens dotter Gisela. Rolf kom på franska att kallas för Rollo, och hans grav finns kvar än idag.

Gånge-Rolfs grav i Normandie.

Det är inte klarlagt varifrån i Skandinavien som normanderna kom. Däremot vet man att Gånge-Rolf innan erövringen av Normandie hade blivit förklarad fredlös, d.v.s. det var någon form av politiska motsättningar i Skandinavien som låg bakom erövringen av Normandie. Vid denna tid fanns 6 st kungariken i Skandinavien: Danmark, Norge, Ranrike, Svealand, Västergötland och Östergötland. Nämnda Ranrike låg i nuvarande Bohuslän, och vikingar från Jorvik i Ranrike anses ha namngivit staden York i England som de anföll och ockuperade 866-954 – det finns numera en Jorvik Vikinga-festival i York (namnet New York hänger f.ö. ihop med York, och i förlängningen alltså även med bohusländska Jorvik). Man vet att Gånge-Rolf och normanderna kom från södra Skandinavien, och en relativt etablerad uppfattning är att de kom från det område som sedermera kom att kallas Skåne.

Skånes historia vid denna tidpunkt är mycket dunkel, men den danske kungen Harald Blåtand (940-986) erövrade Skåne ett par decennier efter att Gånge-Rolf begett sig söderöver. Det verkar också ha varit politisk press från Danmarks och/eller Norges kungar som på ett eller annat sätt lg bakom att Gånge-Rolf med följe begav sig mot Frankrike. Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.

Ytterligare erövringar och korståg

Rikard Lejonhjärta (1157-1199), korsfarare och vikingaättling.

Efter ca 150 år tyckte normanderna att ”det var bättre förr”, och beslöt sig för att erövra England. Och Normandie låg ju så bra till vid Frankrikes norra kust att det bara var att ta båten över kanalen. England var vid denna tid för all del redan vana vid vikingaplundring och beskattning av främmande folk från Skandinavien, så den normandiska ockupationen var inte unik men förstås betydligt mera omfattande. Normanderna erövrade England och gjorde slut på vikingaplundringarna där i och med slaget vid Hastings år 1066, vilket också anses markera slutet för vikingatiden. Men istället för att befria folket från den skatteupptäckt som de danska vikingarna i åratal hade ålagt engelsmännen – den s.k. danagälden – övertog normanderna den istället för eget bruk. Normandisk härförare under erövringen och sedermera engelsk kung var Wilhelm Erövraren (1027-1087). Han var sonsonsonsonson till Gånge-Rolf, och kom att bli morfars farfar till den berömde korstågskungen Rikard Lejonhjärta (1157-1199).

Ytterligare 70 år efter detta fortsatte normanderna ”i fädernas spår” och erövrade delar av södra Italien i samband med vilket det normandiska kungariket Sicilien bildades år 1130. Normanderna deltog därefter också i flera korståg, och flera av de kristna kungariken som bildades som resultat av dessa var normandiska däribland Det Heliga Landet, Mindre Asien och Kanarieöarna.

Vilken var Erik den heliges bakgrund?

Efter Beowulfs tid lades genom krig och giftermål grunden för det politiska samarbete mellan Svealand, Västergötland och Östergötland som fr.o.m. Olof Skötkonung (980-1022) kom att ha en och samma kung. 100 år efter detta grundades kungariket Sverige, av Erik den helige (död ca 1160). I samband med detta ledde Erik den helige också det första korståget mot Finland, år 1155.

Staty föreställande Erik den helige i Uppsala domkyrka.

Erik den helige hette egentligen Erik Jedvardsson och var son till den mer eller mindre mytiske Jedvard Bonde och sveakungen Blot-Svens (död ca 1087) dotter Cecilia. Namnet Jedvard är detsamma som engelskans Edward, och mycket tyder på att Erik var son till en invandrare från England. Eftersom namnet Edward är angliskt, så torde alltså Jedvard ha varit en man av högbördig anglisk börd, som anlände till Sverige och lyckades gifta in sig i den gamla svenska kungaätten – vilket i sin tur gjorde hans son till tronpretendent. Kanske var Edward en anglisk prins som flydde undan den normandiska ockupationen, som ju hade inletts år 1066? Jedvard Bonde var i alla fall inte vilken bonde som helst. Varför han begav sig till just Svealand är höljt i historiens dimmor, men vid denna tid hade som sagt formandet av det som skulle bli Sverige redan börjat med svearnas successiva ockupation av götaländerna (se boken Götarnas riken av Mats G Larsson). D.v.s. politisk instabilitet och möjlighet till stor makt fanns vid den här tiden i det gamla Svealand för den som hade lite själv på fötterna och kunde spela sina kort rätt. I och med vikingaräderna från olika håll av västra Skandinavien till England är det inte orimligt att anta att det kan ha funnits kunskap i England vid tidpunkten ifråga om det politiska läget i Uppsala (då rikets huvudstad och sedan urminnes tider Skandinaviens religiösa centrum). Under alla omständigheter visste Jedvard att han inte begav sig till en öde skog när han sökte sig till Svealand, och trots sin utländska härkomst lyckades gifta in sig i kungafamiljen.

Den siste kungen av eriksätten på Sveriges tron var Erik den heliges sonsonson Erik Läspe och Halte (1216-1250). Dennes syster Ingeborg (död 1254) var gift med Birger Jarl (1210-1266) och med deras son Valdemar Birgersson (1240-1302) påbörjades folkungaättens innehav av den svenska tronen. Valdemars bror Magnus Ladulås (ca 1241-1290) övertog tronen efter en maktkamp.

Natt och Dag (t.v.) och Bielke (t.h.) är de äldsta fortlevande svenska adelsätterna, bägge kända vid tiden för frälsets införande 1280 och därmed sannolikt riktiga vikingaättlingar.

År 1280 inrättade Magnus Ladulås det svenska adelskapet genom Alsnö stadga. Med tanke på att Sverige var ett ganska fattigt bondeland är det ett ganska rimligt antagande att många av de första adelsmännen var ättlingar till vikingarna, som hade fått med sig rikedomar hem från fjärran länder och därigenom kunde uppställa det krav på rusttjänst som ställdes för frälse/skattebefrielse – d.v.s. att kunna undvara en häst och beväpnad ryttare utan att det hotade den egna familjens överlevnad. De egentliga vikingarna var ju aldrig mer än en bråkdel av Sveriges befolkning, och Sveriges rikaste män på 1280-talet måste ha fått sina pengar någon annanstans ifrån än genom jordbruk. T.ex. genom räder, handel i främman länder eller som rikligt belönade hemvändande livvakter åt kejsaren i Konstantinopel (dåvarande huvudstad i Östrom, nuvarande Istanbul i Turkiet). Att kejsaren höll sig med vikingar som sina personliga livvakter har man också hittat historiska bevis för, bl.a. runorna i Hagia Sofia.

Runor i den f.d. domkyrkan i Konstantinopel Hagia Sofia, vilka anses vara klotter av kejsarens vikinga-livgarde.

Läsare som inspireras av den eventuella historiska kopplingen mellan vikingarna och den svenska adeln rekommenderas att läsa Verner von Heidenstams fiktiva roman ”Folkungaträdet del 1”, som börjar med att vikingen Folke Filbyter bygger Bjälbo och grundar Folkungaätten. Och den som därefter vill följa den historiska utvecklingen i romanform hänvisas till Jan Guillous fyra böcker om tempelriddaren Arn, som tar vid där sagda bok av Heidenstam slutar och ger perspektiv på Erik den heliges grundande av Sverige. Heidenstams ”Folkungaträdet del 2” tar sedan vid i Folkunga-generationen efter Guillous ”Arvet efter Arn”. Heidenstams böcker är kortare, men ur skönlitterär synpunkt oändligt mycket bättre skrivna än Guillous för all del mycket läsvärda epos.I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet). Det ska dock understrykas att den belgiska socialdemokratin inte varit lika framgångsrik som den svenska när det gäller vare sig centralisering eller social ingenjörskonst.

> Publicerat på Emils Tankar 6/6 2011

Sverige är förmodligen det sista land i den fria världen att ha gjort om sin nationaldag till en ledig dag, året 2005. För alla andra är det någonting självklart att det egna landets dag ska firas ordentligt – och då måste man förstås vara ledig. Förutom att det i sig inger en högtidskänsla av att vara ledig just med anledning av att det är en speciell dag.

I vårt avlånga land pågår dock sedan 1968 en kombinerad anti-nationalism och kulturell självförnekelse, framför allt inom politiken och media. Både förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin och nuvarande moderate statsministern Fredrik Reinfeldt har gjort häpnadsväckande uttalanden om att svensk kultur inte existerar, och om den gör det så är den så tramsig att den inte är värd att stå upp för. Det är naturligtvis helt fel.

Hur det kan komma sig att även toppolitiker till höger om mitten har köpt 68:ornas världsbild är en egen historia. Det som borde spela roll på nationaldagen är dock ett betydligt större historiskt perspektiv än det som går tillbaka till 1968. Författare som Dick Harrison och Herman Lindqvist förtjänar en stor eloge för att ha både levandegjort och populariserat svensk historia i vår tid. Berättelserna om det förflutna utgör en outsinlig källa till inspiration och lärdom. Och de förtjänar sannerligen att återberättas – både för att de är spännande och sätter perspektiv på den tid som vi lever i, och för den delen för att de misstag som våra föregångare har begått inte ska begås igen.

Våra föregångare på denna landyta har utfört stordåd och gått igenom allsköns svårigheter för att vi ska kunna leva precis det här livet som vi idag lever. Ibland är man väldigt glad över allt som är, och ibland kan man vara sur över att saker och ting trots allt kunde vara bättre. Men i historien bär vi i alla fall med oss all kunskap vi behöver för att stå väl rustade inför den evigt osäkra framtiden. Sverige har en lång historia med minst lika många förtjänster som alla andra länder, och färre negativa aspekter än de flesta. Bara genom att känna till vad som har gjort oss till det vi är kan vi sluta famla i totalt mörker – och bli mera fria. Allt detta är värt att tänka på – och högtidlighålla – på landets nationaldag.

De flesta länder högtidlighåller på ett eller annat sätt nationens frihet på sin nationaldag. Det kan vi definitivt också göra. Sverige är nämligen världens friaste nation genom tiderna. Vi är faktiskt det enda land i världen som aldrig har tillhört ett annat land eller varit ockuperat av ett annat land (Kalmarunionen var just en union). Det är tyvärr ingenting som lärs ut i skolorna, men det skulle man förstås göra. Alla folk i alla länder är väl medvetna om hur värdefull deras lands frihet är för dem – och det borde svenska folket också vara.

Vid sidan om dessa fina saker finns förstås också andra goda skäl att älska Sverige. Sverige är ett vackert land att resa runt i. För mig är några av Sveriges allra finaste sidor Bohusläns karga klippor om somrarna och Härjedalens snöhöljda fjäll om vintrarna. För 350 år sedan hade en sådan åsikt blivit avfärdad som idiotisk, då var nämligen dessa landskap alldeles nya i Sverige. Sverige är på så vis vad dess invånare gör det till. Och det är också viktigt att ha i åtanke en dag som denna. Att vara svensk är inte någonting helt och hållet historiskt förutbestämt, vilket olika nationalistgrupperingar hävdar i olika hög grad. Men faktum är ändå att Sverige absolut inte är något grått vakuum i en vackert färgsprakande värld av olikheter och kontraster. Sverige med allt vad det innebär förenar alla oss som vill vara svenskar i ett gemensamt öde.

Låt oss tillsammans stå upp för detta på nationaldagen, och visa vår glädje och stolthet över Sverige. Det är dags att lämna 1968 års unket diktaturkramande och vilset haschröksinpyrda mentalitet bakom oss. Politiska trender kommer och går, men det kära gamla goda landet Sverige består. Leve det!

> Publicerat på Tradition & Fason 13/1 2011

HISTORIA | Slottet Tre Kronors brand 1697 i kombination med weibullianismen inom historieforskningen har tillsammans berövat Sverige ca 1000 år av sin historia. I och med detta är det inte särskilt mycket innan Gustav Vasas dagar (1500-talet) som vi kan veta med säkerhet, fastän exempelvis kungshögarna i Gamla Uppsala minner om fornstora dagar i Sverige och Norden långt innan dess – och överhuvudtaget långt innan Sverige hade enats. De spår som finns kvar av denna historia är torftiga, glesa och betraktas till största delen som myter. Den politiskt drivna historieförnekelsen har också medfört att de flesta svenskar idag verkligen tror att det inte finns någonting att säga om ”fornstora dagar”. Men det gör det. Och jag tänkte i ett par artiklar bidra till att öka intresset kring dessa delar av Sveriges historia, särskilt de allra äldsta som det nästan är politiskt inkorrekt bara att uppmärksamma.

Jag börjar med: Beowulf. För tre år sedan kom en datoranimerad filmatisering som faktiskt är riktigt sevärd (den har också ett fantastiskt bra soundtrack, lyssna här på ledmotivet). Denna binder på ett sinnrikt sätt ihop de osammanhängande beståndsdelar som finns bevarade av Beowulf-kvädet, ett forntida hjälteepos som nedtecknades i England på 1000-talet men som majoritetsuppfattningen inom forskningen anser vara betydligt äldre än så. Det skildrar också relativt detaljerat händelser som ägde rum omkring 500-talet. Precis som någon av filmmakarna säger i en ”bakom kulisserna”-intervju består Beowulf-kvädets stora värde inte så mycket i dess litterära kvalitet (som dock för litteraturvetare på akademisk nivå har flera imponerande sidor), som i att det faktiskt tilläts att föras vidare också i den nya kristna eran. Även om kvädet i samband med att det nedtecknades under medeltiden uppenbarligen blev censurerat av kyrkan.

Englands eller Sveriges nationalepos?

Beowulf-kvädet betraktas som Englands nationalepos. Men i själva verket borde det betraktas som Sveriges ursaga. Beowulf var av sveaätt på fädernet och av götaätt (eller möjligen gutaätt, d.v.s. från Gotland enligt en minoritet forskare) på mödernet. Man vet inte om Beowulf är en historisk person, men de detaljer som i kvädet framgår om Sverige anses internationellt vara korrekta liksom det är belagt att det på 500-talet verkligen byggdes ett kungligt herresäte på den plats som kvädets kung Hrothgar byggde sitt hemsökta herresäte.

Ecgtheow som i kvädet anges som Beowulfs far betraktas som en historisk person och härleds i kvädet korrekt till en gren av den sveonska Ynglingaätten. Ynglingaättens stormän är de som ligger begravda i kungshögarna i Gamla Uppsala. Ecgtheow hade tidigare dödat Heatholaf som var av östgötsk kungaätt och därvid tvingats i landsflykt till Gotland. Danmarks kung Hrothgar hjälpte honom att betala den höga gälden att åter få fri lejd. Sonen Beowulf gjorde sig känd för sina många hjältedåd, gifte sig med den gotländske kungens dotter och kom så småningom för att undsätta kung Hrothgar med att döda ett stort odjur som hemsökte kung Hrothgars herresäte och höll på att ta kål på alla hans män – och detta är en av kvädets huvudepisoder. Beowulf beslutar sig för att kämpa naken mot det farliga odjuret som kallas Grendel, eftersom han fått veta att detta inte har några vapen – och efter en hård kamp segrar hjälten.

Det sammanhang som Beowulfs hjältedåd utspelar sig i skildrar striderna mellan svear och götar (båda folkslagen nämns också vid namn) i början av den verkliga historiska utveckling som ledde till att Svealand, Östergötland och Västergötland slogs samman till ett rike med Gotland som provins. Detta ägde rum någon gång under åren 500-1000. Beowulf-kvädet utspelar sig på 500-talet, och vi vet att när Olof Skötkonung år 1007 befäste ordningen att en enda kung styr över Sverige hade Sverige under lång tid styrts av en enda kung, ömsom sveon och ömsom göte.

Historiska kopplingar och spår

Kungshögarna i Gamla Uppsala.

Svearnas land liksom flera svenska kungar nämns i Beowulf-kvädet, t.ex. Ottar (Vendelkråka), Ale och Adils. Adils är begraven i en av kungshögarna i Gamla Uppsala. Denna hög öppnades 1874 och bekräftade att en man som med största sannolikhet var kung låg där, och de fakta man fick ut av utgrävningen ansågs internationellt ge stöd åt dessa delar av Beowulf-kvädet. I likhet med Adils begravs enligt kvädet även Beowulf i en storhög, fast i Götaland där han halvvägs genom kvädet har blivit kung.

Del av runsten från Garda, 500-tal med till synes naken man som slåss med odjur.

Ett annat historiskt spår vi har är en runsten i Garda på Gotland från 500-talet. Denna visar en till synes naken man som slåss mot ett odjur. Visserligen är Grendel i Beowulf-kvädet ett troll, men detta är forskarna överens om är en kristen omtolkning. Det är tydligt att kyrkan har gjort om denna del av berättelsen till att handla om en hjälte som strider med den kristne guden på sin sida, och troll var kyrkans sätt att porträttera okristna under medeltiden. Senare i eposet strider Beowulf också mot en drake. Av vilket skäl det än kan ha varit medgav alltså kyrkan tron på drakar, vilket under medeltiden ytterligare kom till uttryck genom att drakar blev en del av den europeiska heraldiken (t.ex. på adelsmäns vapensköldar).

Borde bli mer känt i Sverige

Karta över geografisk hemvist för de folkslag som omtalas i Beowulf-kvädet.

Engelsmännen anser att Beowulf-kvädet behandlar folkslag som har haft en enastående inverkan på Englands historia, och det är därför känt över hela den engelskspråkiga världen. Säkerligen med rätta. Men Beowulf-kvädet ÄR Sveriges nationalepos, hur mycket engelsmännen än vill att det ska vara deras. Ett äventyrsepos om stora hjältedåd med svear och götar i huvudrollen som skildrar politiska händelser som vi vet har ägt rum 1000 år innan Gustav Vasa, och som var en levande legend i hela 500 år innan det kunde nedtecknas i den ”kristnade” version som vi idag känner till från 1000-talet. Detta sällsynt omfattande äventyrsepos var alltså så omhuldat att det levde kvar fortfarande 500 år senare hos ett helt ANNAT folk – anglosaxarna – och det var t.o.m. så omhuldat när kristendomen nådde Nordeuropa omkring 1000-talet att kyrkan lät det nedtecknas och förevigas. Låt det nu även bli allmänt känt i Sverige!

Att Beowulf-kvädet inte alls är vidare känt i vårt land, när de händelser det beskriver så uppenbart rör vår egen allra äldsta historia, kan bero på rätt många saker där den socialdemokratiska historieförnekelsen bara är en del. Det var t.ex. inte förrän 1815 som det blev allmänt känt i England, efter att ha översatts från det gamla manuskript som 1753 också hade blivit skadat av en eldsvåda. Huruvida det kan ha funnits en ”svensk version” kan vi inte veta, eftersom i stort sett allt historiskt källmaterial gick upp i lågor när slottet Tre kronor brann. Men den sortens gamla texter hade i alla fall arkiverats där. Det är en kittlande tanke att det i slottet Tre kronor rentutav kan ha funnits en ocensurerad version, som den text man nedtecknade i England på 1000-talet speglar – men i detta är vi inne på vad man kan kalla för ren spekulation. På samma sätt får vi nog aldrig heller veta vad som en gång i tiden låg bakom berättelsen om hjälten Beowulf.

Men vad Beowulf än var för gestalt – om just han faktiskt har existerat – och vad han än gjorde, så är detta ofrånkomligen en superhjälteberättelse i forntidens Norden. En berättelse som inte bara var en tillfällig fluga – utan som hade en sådan kraft att den levde i 500 år till att kunna bli nedtecknad av ett annat folk en bra bit från där händelserna utspelat sig. För att ge detta något slags perspektiv kan man jämföra med legenden om Gustav Vasas skidflykt undan danskarna, som ju vid det här laget är en 500-år gammal svensk legend som än idag hålls vid liv. Vasa-legenden hade otvivelaktigt en klar politisk funktion, nämligen att göra landsfadern till hjälte och spä på ett för sin tid politiskt nödvändigt förakt mot danskarna i syfte att legitimera den nye kungen.

Eventuella forntida politiska implikationer

Ållebergskragen, guldsmide från Västra Götaland, 500-tal.

Även Beowulf-kvädet är historien om en hjälte som blir kung – i Götaland. Och det är inte utan att man anar någon form av politiska undertoner ifråga om relationerna mellan svear, götar och gutar å ena sidan, och i relationen mellan dessa och danerna å den andra. Väl att märka behövdes alltså – enligt Beowulf-kvädet – en superhjälte som var sveon på fädernet och göte på mödernet för att rädda den danske kungen undan undergång. Om inte kvädet rakt av speglar verkliga politiska händelser och relationer, var då kanske detta ett sätt för en utomstående berättare att vilja smickra svear och götar? Eller var det ett sätt att iscensätta hur bra det vore om svearna och götarna gick samman? Eller var det en provokation från ett alltmera kaxigt sveonskt-götiskt samarbete mot danerna?

Vi vet i alla fall att följande är säkert ifråga om dessa spörsmål: det fanns tillräckligt tunga bakomliggande skäl för legenden att den levde vidare som muntlig tradition i 500 år, och därefter förevigades i textform – om än motvilligt från kyrkans sida. Och det enande mellan Svealand, Götaland och Gotland som verkar påbörjas i Beowulf-kvädet ägde verkligen rum historiskt under perioden mellan legendens uppkomst och det att den slutligen nedtecknades på 1000-talet. Det är definitivt ingen tillfällighet att fingervisningar om allt det som lade grunden för medeltidens Sverige finns med i Beowulf-kvädet från 500-talet. Tillsammans med beskrivningar av verkliga händelser och personer i Sveriges äldsta historia som även var kända för den isländske historikern Snorre Sturlasson, vars verk anses till största delen tillförlitligt som historiskt källmaterial.

Fundera på detta, och har du inte sett 2007 års datoranimerade filmatisering med bl.a. Anthony Hopkins och Angelina Jolie så tycker jag Du ska göra det! Vill Du sedan veta mer föreslår jag dels den information som finns om Beowulf på engelska respektive svenska Wikipedia. Dels en dokumentär som finns på Youtube om hur engelsmännen betraktar händelserna i Beowulf-kvädet som början på den anglosaxiska civilisationen – vilket säkerligen är korrekt, men likväl ganska uppenbart mera långsökt än Beowulf-kvädet som urberättelsen om Sveriges grundläggande som nation. Dokumentären följer historien vidare in på normanderna och deras ockupation av England på 1000-talet. Det tänkte även jag göra i nästa del av denna artikelserie, fast ur ett helt annat perspektiv – ett nordiskt och svenskt perspektiv.

Spanien, tjuren och kulturen

Publicerat: juli 30, 2010 i Kulturfrågor

> Publicerat i Barometern 30/7 2010

Tjurfäktning förbjuds nu i Barcelona och övriga Katalonien.

Regionparlamentet i Barcelona beslöt i onsdags att förbjuda tjurfäktning inom den spanska provinsen Katalonien. Många hoppas nu att detta ska bli början på slutet för den märkliga seden. I Sverige associerar vi främst tjurfäktning med djurplågeri – och med Kalle Anka på julafton.

Verklighetens tjurfäktningar är rätt lika ”Tjuren Ferdinand”. De utspelar sig på en rund arena som är fullsatt även på vardagar. En stor parad tågar in på arenan under trumpetfanfar, och se’n kommer tjuren… Men till skillnad från i Kalle Anka på Julafton får man se först hur banderiljärerna till fots sticker harpuner i ryggen på tjuren. Sedan spetsar de ridande pikadorerna tjuren i nacken med sina spjut.

Sedan kommer matadoren, den stoltaste av dem alla, och retar tjuren att attackera sin röda cape – det enda matadoren har att värja sig med. Så fort tjuren sprungit in i den viftande capen, vänder matadoren honom ryggen och går med demonstrativt självsäkra machosteg därifrån. Väl medveten om att tjuren för några sekunder blivit förvirrad av att inte ha träffat någonting. Till slut när tjuren är totalt utmattad får matadoren ett svärd. Han ställer sig mitt framför tjuren, och dödar honom med ett precist och kvickt svärdstick rakt in i pannan.

Det händer också att tjurfäktarna blir allvarligt stångade, och de kan dö. Det är en del av ”tjusningen” att det är en så farlig ”sport”. Men visst är det djurplågeri – det är av blodförlusten i samband med allt springande som tjuren blir utmattad. Som svensk är det mycket svårt att förstå detta rituella dödande som försiggår över hela Spanien. Det ter sig ganska barbariskt, hur välklädda tjurfäktarna än är i sina färgglada traditionella dräkter.

För spanjorerna är det dock något av en familje- och folkfest att gå på tjurfäktning. Och, tro det eller ej, de som är allra mest uppspelta i publiken verkar faktiskt vara kvinnorna. Överförtjusta hörs en stor mängd kvinnor vråla ”olé” så fort tjuren stångar – särskilt om det blir närstrid mellan tjuren och capen. Man skulle nog kunna säga att tjurfäktningen som företeelse för spanjorerna är vad midsommar är för oss svenskar.

Ur tjurarnas synpunkt kan man bättre jämföra det med judisk kosher-slakt och muslimsk halal-slakt, som innebär att halsen skärs av och kon förblöder medan den fortfarande är vid medvetande. Slakt utan bedövning förbjöds i Sverige 1937, men som SvD rapporterade den 23/1 sker inte någon egentlig kontroll av hur djuren slaktas. Efterfrågan på sådant kött växer, och enligt SvD tyder mycket på att det säljs även av svenska grossister.

Förklaringen till att det inte är förrän nu 2010 som det första förbudet mot tjurfäktning på det spanska fastlandet kommer, är att det anses vara ett så viktigt uttryck för den spanska kulturen. Även tjuren i sig är central i spansk kultur. Tjurrusning där man släpper tjurar lösa genom byn där invånarna kantar gatorna (ja, skador är vanligt) är en annan världsberömd spansk sed. Och det minner spanjorerna om fornstora dagar, då Spanien var ett världsimperium.

Detta är också den främsta anledningen till att tjurfäktning nu förbjuds i Katalonien: det är imperialistisk spansk kultur. Katalonien betraktar sig inte som spanskt. Anledningen är att de – liksom Baskien – har sin egen särpräglade kultur, ett eget språk och en egen historia sedan långt innan Spanien ens fanns och de har alltid motsatt sig spanskt inflytande. Mot denna bakgrund ska man absolut inte dra den förhastade slutsatsen, som många verkar göra, att tjurfäktning nu är på väg att avskaffas i Spanien. Däremot kunde man vänta sig att det snart även avskaffas i Baskien.

Huruvida den förnyade debatten kring tjurfäktningen leder till att intresset för dess bevarande försvagas eller förstärks i ”det egentliga Spanien” är nog svårt att säga. Men vi kan i alla fall vara tacksamma för att denna sed inte lär sprida sig till något annat land.

> Publicerat på Tradition & Fason 3/10 2009

Svenska primörer.

Den svenska husmanskosten är världsunik. Fläsk med löksås, rotmos, rårakor, raggmunkar, falukorv, strömming, kokta rödbetor… och mycket salta smaker, men även t.ex. timjan, pepparrot, lingon och bara det att löken här är stark medan den i större delen av världen i övrigt inte smakar någonting! Vi borde vara stolta över och vårda vår svenska matkultur. Faktum är att intresset på senare år för svensk husmanskost har ökat märkbart bland folket och nu i år har även jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) beslutat göra en jättesatsning på svensk matkultur (läs gärna min NWT-ledare om saken).

Jag har i åratal på flera sätt drivit frågan att vi borde återinföra firandet av Mickelsmäss, vilken fram till 1970-talet firades första söndagen i oktober. I det gamla Sverige var Mickelsmäss framför allt en skördefest. Det var dagen då den varma sommaren firades ut och den färgglada hösten firades in, och Mickelsmäss räknades som den största högtiden på året efter Julafton. Nu när de svenska primörerna kommer och är som godast i oktober, vore det inte alldeles perfekt att då återuppliva firandet av Mickelsmäss som en folkhögtid – så att vi tillsammans kan njuta av det allra bästa den traditionella svenska matkulturen kan erbjuda? Förutom det goda för smaklökarna är det ett utmärkt sätt dels att få en känsla för vårt stolta svenska kulturarv, och betydelsen av att ha en levande landsbygd.

I Tyskland har man en Oktoberfest, en veritabel folkfest där man går man ur huse i traditionella tyska kläder (lederhosen, tyrolerhatt m.m.), dricker öl och äter korv och tar del av mycket av det som skördetiden bjuder på. Tysklands Oktoberfest är så välkänd i Sverige att det på senare år t.o.m. börjat firas svenska Oktoberfester med öl och korv här och var, om än i ganska begränsad skala. Annars har vi ju också blivit allt bättre på att fira den amerikanska högtiden Halloween, med orangea pumpor, skräck, bus eller godis. Att vi i Sverige traditionellt firar Allhelgonahelgen mera allvarligt sedan hundratals år är ett ämne jag inte ska förskräcka mig över mer just nu – men lika mycket som detta så väl illustrerar vårt stora behov av folkliga högtider, tydliggör det också det märkliga i att vi inte står upp för våra egna traditioner!

Låt mig ge lite mera perspektiv på Mickelsmäss, för att också förmedla en känsla av hur det skulle kunna te sig idag. Jämför med att Julaftonsfirandet anknyter till både Jesu födelse, S:t Nicolaus och gammal svensk folktro. I det gamla Sverige inleddes Mickelsmäss med att djuren fördes hem från fäbodarna till bygdens ladugårdar och stall under lantligt festliga former. Vallflickor tutade i lurar och korna pryddes med brokiga band. Vid högtidens utgång bytte man från lättare sommarkläder till de varmare och mörkare vinterkläderna. Mickelsmäss var också den unga kärlekens högtid. Det var den dag då bygdens flickor och pojkar återförenades efter att under en hel sommar ha varit ifrån varandra – flickorna var ju ute på s.k. fäbodvall och pojkarna hjälpte till på åkern.

Om inte politikerna vill ta initiativ till att återinföra firandet av Mickelsmäss, så får vi väl göra det själva! Imorgon är första söndagen i oktober. Gå till Din lokale grönsakshandlare, saluhall eller ICA-butik, och köp ett ”Mickelsmässbord” (jfr Julbord) bestående av ett antal primörer, och så lite fläsk och lite fisk som kanske inte är precis vad man brukar äta på påsk, midsommar och julafton. Fokusera i sammansättningen av Mickelsmässbordet just på de färska grönsakerna, eftersom det är särskilt de som är så fina just nu. Drick öl och nubbe till. Klä Ditt hem färgglatt, och varför inte brokiga band kring bordet och kanske lägga fram en näverlur som traditionellt inslag. Och hitta för all del på ett eget sätt att anknyta till ung kärlek…! Hjärtformad sockerkaka och dans (om man har ett större sällskap) är ju bara två modesta idéer i sammanhanget.

Länge leve traditionerna, festerna och folkligheten!

>Publicerat i Nya Wermlands-Tidningen 8/8 2009

Tiden påverkar oss mer än någonting annat.

Ingenting är viktigare för oss moderna västerlänningar än tid. Hela samhället bygger på att alla utgår från tiden som noggrann måttstock. Och en allmän uppfattning tycks vara att man blir friare ju mer man rutat in sin egen tillvaro – eftersom man då hinner göra mer.

–Hur mycket är klockan? –Har du tid en stund? Klockan är kanske den västerländska civilisationens allra viktigaste uppfinning. Helt enkelt för att den betyder så mycket för oss, och utmärker västerlänningar bland andra folk. Nästintill alla i vår del av världen har en klocka på sig, och man får otvivelaktigt problem om man inte har i alla fall någorlunda koll på tiden. I själva verket skulle nog hela vårt samhälle gå under fullständigt om vi slutade att bry oss om tid.

Folk utanför västvärlden – majoriteten av jordens befolkning – har svårt att förstå vår besatthet av tid. De tycker att livet är tillräckligt långt för att inte ruta in sin tillvaro så ”minutiöst” som vi gör. Ju närmare ett folk lever naturen, desto oviktigare blir förstås timmar och till och med dagar. Men för oss västerlänningar, och i synnerhet faktiskt svenskar, är tid på liv och död. Man ska inte slösa med andras tid, sägs vara gentlemannens första regel. Punktlighet är en dygd, lyder också ett typiskt svenskt ordspråk – svenskar är av någon anledning kända för att vara punktligast i Europa.

Så har det förstås inte alltid varit. Även om klockan uppfanns redan på 1300-talet så gick tiden – enkelt uttryckt – mycket långsammare så sent som på farmor och farfars tid. Någonting som särskilt utmärker den tid vi nu lever i, är att vi har fått ett just-in-time-samhälle. Allting ska ske precis i rätt tid, varenda människa har ett detaljerat schema som man sammanjämkat noga med sin närmaste omvärld för att livet ska flyta på. Det gäller i arbetet likaväl som på fritiden.

I affärslivet är det naturligtvis förståeligt. –Nu har jag avsatt en timme. En hel timme! Och du är inte här!? Miljoner kronor kan stå på spel. Levererar man inte i tid så uppstår problem närmast som en dominoeffekt: lastbilarna som inte får klädsel i rättan tid kan inte gå i bruk i köparens firma och inbringa inkomster som gör att de som arbetar där kan handla mat, och i livsmedelsbutikerna köper man därmed in mindre kött, vilket gör att bönderna väntar med att slakta sina kor och därmed fördröjs leveransen av klädsel till lastbilarna… För att inte tala om hur mycket börskursen kan ha ändrats på en timme.

Men även i privatlivet har vi detta väldigt djupt rotat. Vem har inte blivit sur när ens dejt blir en timme sen och inte hör av sig och säger det? Då hade man ju kunnat göra någonting annat den timmen istället, eller hur?

Det verkar överhuvudtaget som att vi västerlänningar lever ungefär en timme eller två i taget. Om två timmar gör jag sannolikt någonting annat än vad jag gör nu, och jag vet om det i förväg – i stort sett genomgående är det så. Vi har rätt bra koll på vad som händer i vår tillvaro timme för timme – idag, denna vecka, denna månad och även ännu längre fram.

Men varför? Kanske är vi rädda för stillaståendet, när så mycket hela tiden händer runtomkring oss. Kanske är vi rädda för den okända framtiden, och planerar in den noga för att vi ska kunna veta så mycket som möjligt om framtiden redan nu. Paradoxalt nog verkar det som att ju mer vi rutar in vår tillvaro, desto friare känner vi oss. För ju mer vi hinner göra i livet, desto mer upplever vi att vi förverkligar oss själva. Vi tror att vi på detta vis får kontroll själva – men i realiteten blir det ju i allt större utsträckning tillvaron runtomkring som kontrollerar oss.

Ändå finns inte tid. Tid existerar bara i våra huvuden. Solen går upp och ner, årstiderna kommer och går, vi åldras – men tiden som sådan är bara en idé. En idé som fullständigt tagit över våra liv.

Norden – en naturlig gemenskap

Publicerat: juni 10, 2009 i Kulturfrågor

> Publicerat på Tradition & Fason 10/6 2009

PÅ DJUPET | Såhär i tider av EU-parlamentsval tänker man kanske lite mer än vanligt kring det här med naturliga gemenskaper. I alla fall har jag gjort det. Europa är en naturlig gemenskap, som bygger på arvet från Aten, Rom och Jerusalem och som konstituerar en egen civilisation. Inom denna civilisation finns ett antal mindre naturliga gemenskaper, kulturer med regional särart – faktum är att Europa är världens mest kulturellt kristalliserade kontinent. Bland dessa särskiljer sig Norden som ett eget kulturområde. De svenska, danska, norska (etc.) kulturerna uppvisar klara olikheter, men likheterna är betydligt större mellan oss än jämfört med t.ex. Spanien, Italien, Bulgarien, Ungern, Tyskland eller England. Inom EU-politiken är heller inga länder så samspelta som de nordiska.

Nu är det i och för sig så att Norden som enhet, utöver vår geografiska placering i norr på Europakartan, knappast existerar i etablissemangets bild av tillvaron. Den uppfattning som gäller är att det aldrig har funnits något sådant som en ”nordisk gemenskap” – Norden har aldrig varit enat, för tusen år sedan när alla nordbor var vikingar reste danskar, norrmän, islänningar och svenskar åt helt olika håll med sina skepp och i helt olika syften, och därefter har vi legat i krig med varandra i 1000 år.

Men det stämmer inte, och även om etablissemanget gör vad det kan för att glömma bort det nordiska perspektivet, så är de facto Norden ett eget sammanhängande kulturområde. Ur kulturellt hänseende kringgärdas de nordiska länderna av en betydligt tydligare gräns än de inomnordiska gränser som framvuxit historiskt, nämligen gränsen mot Östeuropa och gränsen mot Västeuropa. Även om Sverige och Danmark är gamla arvsfiender så är det mer som bröder som slåss om allting – Sveriges relation till Ryssland är av ett ganska annorlunda slag, liksom Danmarks relation till Tyskland genom historien.

Faktum är att om man vill så kan man se Nordens historia som ett 1000-årigt försök till enande, där striderna framför allt har handlat om huruvida det ska ske under den danska eller svenska kronan. I det följande vill jag ge ett så utförligt perspektiv som möjligt på den 1000-åriga nordiska gemenskapen. En gemenskap som är av ett annat slag och på en närmare nivå än den europeiska gemenskapen.

Historien om Nordens försök till enande

Vi kan utan vidare betrakta både vikingatiden och den katolska medeltiden som en komplett kulturell samhörighet mellan de nordiska länderna. Vi talade i huvudsak samma språk – danskan, norskan och svenskan är än idag världens mest lika systerspråk och det är i stor utsträckning under de senaste 500 åren som de har glidit isär. I slutet av medeltiden förenades också de nordiska länderna under en kungamakt. Denna union, Kalmarunionen kallad, kom att bestå under 126 år från 1397 till 1523. För att mycket kortfattat redogöra för dess blodiga splittring så uppskattade inte Sverige villkoren i samband med maktskiftet genom arv till danske kungen Christian II och Gustav Vasa bröt ur Sverige ur unionen. I samband med dessa händelser kom hela Norden att bli protestantiskt, och skiljde därigenom ut sig ytterligare som religiös gemenskap inom Europa.

Nordens länder har alltid haft varandra som främsta handelspartners. I själva verket är det endast Danmark som har haft något mera varaktigt kulturellt utbyte med Västeuropa under de senaste 1000 åren, och Danmarks politiska fokus har ändå legat i Norden hela tiden. Mot Östeuropa har en skarp linje gått längs nuvarande Finlands östgräns och något kulturellt utbyte mellan Norden och Östeuropa kan man inte ens tala om efter vikingatiden. Medan Sveriges krig med Danmark gällt dominansen i Norden, så har krigen med Ryssland handlat om att hålla ryskt inflytande borta från Norden. Om vi sedan ser till skeendena i Norden efter 1523 så är det mest påtagliga att Sverige vid 1600-talets början framträdde som stormakt, under rådande omständigheter delvis på Danmarks bekostnad. Detta påverkade givetvis Norden som samfälld ytterligare – de inre förhållandena förändrades, men de yttre förhållandena bestod och befästes runtikring de nordiska intressena. Både Danmarks och Sveriges politiska och kulturella fokus förblev det nordiska sammanhanget, även om också vissa intryck från franskt och tyskt håll gjorde sig gällande vid själva hoven.

I större delen av Nordens historia har Sverige och Finland varit ett och samma land, liksom Danmark och Norge varit förenade under en kung. Sverige-Norge är också en konstellation som varade en inte oansenlig tid under en övergångsfas mot det framåt 1800- och 1900-talen i småstater uppsplittrade Norden. Redan i sin egenskap av historiska stormakter har Sverige och Danmark en hel del gemensamt, och Norge och Finland för sin del har – de facto av samma historiska skäl – en utpräglat patriotisk överideologi som gör det ganska lätt för norrmän och finnar att förstå och känna sympatier inför varandras intressen. Den nordiska samförståelsen består alltså än idag, och ligger mycket djupt. Och väl att märka: om Norden historiskt kan sägas ha delats upp på det vis som blivit, huvudsakligen på basis av Danmarks och Sveriges respektive relationer till varandra och till utomnordiska länder, så har trots allt både Danmark och Sverige var för sig genom historien verkat just för att ena Norden – om än under danskt respektive svenskt flagg. Först Danmark på den dansk-svenska Kalmarunionens bekostnad, och därefter Sverige med gott resultat fram till… ja just det, vad var det egentligen som hände ödesåret 1809? I år högtidlighåller vi 200-årsminnet av detta för Sverige och även Norden så oerhört viktiga årtal.

Ödesåret 1809 och utvecklingen därefter

I det sista (senaste?) kriget som Sverige utkämpade, vilket började som ett krig mot Danmark 1809, besegrade Sverige som bekant Danmark. Likafullt utsågs i samband med att fredsfördraget undertecknades den danske prinsen Kristian August till svensk kronprins. Bara något år senare omkom Kronprins Karl August, som han på förekommen anledning hade ändrat namn till, under en ridövning i Skåne. Detta visar dock mycket tydligt, tycker jag, den broderlighet som ändå fanns mellan Danmark och Sverige – en dansk prins var inte den siste tänkbare att bli kung av Sverige, utan den förste. En ren tillfällighet förhindrade alltså år 1810 ett mycket viktigt steg mot närmare nordisk gemenskap 287 år efter Kalmarunionens upphörande.

Men historien tar absolut inte slut där. Från mitten av 1800-talet tilltog det nordiska politiska samarbetet – vi inledde t.ex. ett lagstiftningssamarbete som pågår än idag. I själva verket räknas Norden som ett eget rättsområde bland världens olika rättsystem (där det franska respektive engelska är de dominerande), och det har mer sina rötter i medeltiden än det påverkats av det nordiska lagstiftningssamarbetet fr.o.m. 1800-talet. Vidare infördes vid 1800-talets slut kronan som valuta i Sverige, Danmark, Norge och Island.

Så kom 1900-talet, och med det första och andra världskrigen, varvid Norden på ett helt annat sätt än tidigare drogs med i händelserna på den europeiska kontinenten. I spillrorna av världskrigen har EU rest sig, och kommit att sätta den politiska agendan för Norden. Men likafullt inrättades Nordiska ministerrådet 1971, och under 2000-talet har vi både fått en nordisk fotbollsliga – Royal League – och en nordisk-baltisk börs. De nordiska länderna har alla idag alltjämt varandra som viktigaste exportländer. På den kulturella sidan har vi t.ex. sedan flera decennier också utvecklat ett nära samarbete ifråga om produktion av film och TV. Det är alltså bara att konstatera att Norden har integrerats ytterligare såväl politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt sedan början av 1800-talet. Att svenskarna idag är sämst av de nordiska folken på kunskap om de nordiska grannländerna säger betydligt mer om svenska politikers framförhållning under de senaste 50 åren, än om den nordiska gemenskapen som sådan.

Förutsättningar inför framtiden

Det är inte för inte som de nordiska länderna har likadana flaggor med kors på. Faktum är att Norden utgör en naturlig social och kulturell enhet. Vi har snarlika språk, utgör ett avgränsat kulturområde, utgör ett eget rättsområde, har samma trosinriktning (den protestantiska), snarlika inrikes- och utrikespolitiska intressen, är välfärdsstater och har i väsentliga avseenden gemensam historia. De nordiska länderna skulle på denna grund utan vidare kunna utveckla en starkare politisk gemenskap i 2000-talet, och jag är övertygad om att mycket vore vunnet om vi gjorde det.

På den större globala arenan tror jag de realpolitiska förutsättningarna är större än vad det politiska etablissemanget i de nordiska länderna öppet vill erkänna. Jag tror nämligen att utvecklingen i världen leder mot ett allt större behov av en gemensam agenda för det sociokulturellt tämligen homogena Norden. Vi lever nu i globaliseringens tidevarv, med formerande av allt större intressegemenskaper och ett tilltagande tryck från omvärlden vad gäller såväl internationell terrorism som asiatiska tigerekonomier och en växande rysk stormakt vägg i vägg med oss. Att det sistnämnda är en anledning för Nordens länder att visa varandra större stöd och solidaritet är också en uppfattning som uttryckts av de nordiska försvarsministrarna nyligen.

Låt oss alltså, som inser och uppskattar den nordiska gemenskapen, göra vad vi kan för att lyfta diskussionen om vad som faktiskt går att göra för att stärka våra gemensamma intressen. Inte minst så här i samband med EU-parlamentsvalet kunde den frågan vara aktuell. Väl att märka behöver inte ett starkare norden vara ett hot mot europeiska intressen – förmodligen är det snarare till fördel, starkast är alltid den som också har starka vänner vid sin sida.