Arkiv för kategori ‘Perspektiv på idépolitik’

> Publicerat på Tradition & Fason 21/9 2011

MÅSTE VÄLFÄRDEN VARA DYR?

Grunden för den mänskliga tillvaron är att kunna försörja sig själv så långt man kan, och att därutöver få stöd av sin omgivning eller gå under. Så har det varit sedan vi började bygga samhällen, och det ligger i våra instinkter. På det viset är välfärdssamhället på samma sätt som demokratin en naturlig följd av civilisationens utveckling, och manifesterar en hög grad av civilisation. Välfärdsstaten kan sålunda motiveras i moraliska termer. Det är dock viktigt att förstå att detta ingalunda innebär att alla slags välfärdssamhällen är av godo, och inte heller att ett samhälle som det svenska där staten i praktiken både omfattar, reglerar och styr allt i välfärdens namn skulle vara bättre än ett samhälle där den offentliga välfärden är mindre omfattande.

Förutom den moraliska motiveringen för ett välfärdssamhälle kan man även säga att det finns en teknisk motivering för en välfärdsstat (OBS att jag använder två olika begrepp härvidlag) givet levnadsformen i det moderna samhället. Denna levnadsform går ut på att vi först inte arbetar under ca 20 år innan yrkeslivet tar vid, och inte heller ca 25 år därefter. Däremellan jobbar vi under 40-45 år, och det är då vi åstadkommer de skatteintäkter som krävs för att överhuvudtaget kunna leva på något annat sätt än genom komplett självförsörjning direkt från naturen (vilket de allra flesta i västvärlden idag föredrar). Detta innebär att var och en av oss tillbringar ungefär lika lång tid utanför yrkeslivet som i det – och då blir det helt enkelt nödvändigt att vi håller oss med en statlig administration som tillhandahåller vissa grundförutsättningar som i sin tur medför att ekvationen går ihop för alla medborgare.

Mera konkret ser detta i Sverige ut på följande sätt: innan man börjar jobba betalar staten både grundskola, gymnasium och eventuella högre studier. När man slutar jobba får man pension, en försörjning som för de flesta (men absolut inte alla!) motsvarar den lön man haft under huvuddelen av sin yrkesverksamma tid. Under hela livet står staten dessutom för hälsovård, bidrag m.m. Redan i dessa fundamentala detaljer skiljer den svenska formen av välfärdsstat sig från en hel del andra. Det är nämligen långtifrån alla västerländska stater som håller sig med offentlig hälsovård, gratis högskola, eller ett lika omfattande bidragssystem som Sverige. Kort och gott finns det olika syn på välfärd än den svenska socialdemokratiska redan hos andra länder inom vår kultursfär. Är inte det ett skäl så gott som något att försöka lyfta på en hel del stenar ifråga om vad som egentligen ÄR välfärd? Jag tycker det, och det är från min horisont oförklarligt att svensk socialdemokrati har ett så betonggjutet monopol på att definiera välfärd. Nu på 2000-talet har den borgerliga Alliansregeringen gått in för att visa att borgerligheten är bättre på att leverera välfärd än socialdemokratin – men än så länge verkar man utgå från socialdemokratiska definitioner och problemformuleringar snarare än att försöka låta en socialkonservativ åskådning ta över. Min utsträckta artikelserie om en konservativ syn på välfärden, som här föreligger i sin sjätte del, går ut på att försöka skapa förutsättningarna för en fruktsam debatt av det slaget.

Så länge som välfärden förblir en socialdemokratiskt definierad fråga kommer allt som Alliansregeringen gör att ses som felaktigt av socialdemokraterna – hur socialdemokratisk politik Alliansregeringen än för. Det är bara att konstatera. Och då kommer en debatt om KOSTNADEN för välfärden att vara inmålad i ett hörn där alla nedskärningar blir liktydiga med att förstöra det goda, som även de minst politiskt intresserade medborgarna vid det här laget har lärt sig är värt att bevara. Men i ljuset av en egen, borgerlig syn på välfärd – som den blir en sådan diskussion både relevant, och dessutom ett sätt att väcka den breda allmänhetens intresse. För i grunden vill ju alla mer än någonting annat ha så mycket som möjligt för så lite insats som möjligt, även det är en mycket framträdande del i människans natur.

Frågan om vad som egentligen är en rimlig kostnad för välfärden dras med problemet att det egentligen skulle behöva besvaras genom ett långt och uttömmande forskningsprogram. Detta skulle sedan behöva smältas i den politiska debatten ett bra tag innan nya slagkraftiga argument för genomgripande reformer i välfärdsapparaten kan börja vinna val. Men vi har helt enkelt inte råd att sitta och vänta på att något slags borgerlig Messias ska nedstiga i svensk politik och göra jobbet åt oss. På något vis verkar den allmänna svenska mentaliteten fungera ungefär så nuförtiden just med anledning av att Staten har tagit så mycket ansvar ur händerna på oss och försett oss så länge med det mesta av det viktigaste i tillvaron. Vi måste själva börja ta tag i detta nu, bit för bit. Jag tänkte därför i det följande rota lite i denna viktiga fråga, alltså om välfärd verkligen MÅSTE kosta jordens högsta skatter.

I min senaste artikel i denna serie visade jag att mycket av det som idag sköts i offentlig regi inte bara kan skötas lika bra i privat regi. Det kan dessutom skötas BÄTTRE i privat regi, och sådana lösningar kan leverera mer välfärd till medborgarna. Dels är det en fråga om att konkurrens ökar den allmänna kvaliteten, dels innebär det att man håller nere kostnaderna för staten, och dels genererar den ökade ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn mer skattepengar till staten, som därmed kan använda skattepengarna bättre till det som staten gör bäst (för sådana områden finns det tveklöst). En hel del sådana tjänster skulle alltså hela samhället må bra av om de bröts ut ur statens grepp.

Bidragssystemet är ett annat stort område som skulle kunna reformeras i grunden och lyckas bättre med syftet att hålla de behövande under armarna, än vad nuvarande system gör. Faktum är att det enda system som Sverige i en internationell jämförelse kan berömma sig av är sitt bidragssystem, som är mera omfattande men också dyrare än hos något annat land i västvärlden. Skillnaden gentemot de övriga västländerna andra välfärdsfrågor är mest en gradfråga. Europas stater förser numera sina medborgare med i stort sett samma mått av social trygghet som Sverige. Men det svenska bidragssystemet står ut, det är en enorm apparat och det finns knappast någon familj i Sverige som inte någon gång går på bidrag av något slag. Denna ordning bottnar i socialdemokratiska reformer under 1970-talet som gick ut på att man skulle ta död på den då mycket utbredda uppfattningen att det var ”fult” att få bidrag. Bidrag är självfallet en rejäl minuspost i statens räkenskaper, både sett till de enorma utbetalningarna och till den administration inom offentliga sektorn som ska sköta allt detta. Men vad som än kan bli föremål för nedskärningar i Sverige, så förblir just bidragen tydligen heliga. T.o.m. kärnområden som sjukvård och skola får drabbas innan man sänker bidragsnivåerna. Som exempel kan nämnas att nivåerna år 2006 var sådana att av de pengar som staten tog från medborgarnas löner, gick 43% till bidrag, och enbart 27% till sjukvård och omsorg. Vore det då inte bättre om bidrag enbart utgår till de mest behövande, frågar sig vän av ordning? Och är det inte ännu bättre att man inför ett system där så många som möjligt istället kan göra avdrag på den skatt man betalar, istället för att staten hela tiden ska ta in och ut alla pengar, fram och tillbaka och hålla på att fördela allting? Ett utbyggt system för skatteavdrag hade inte bara inneburit att minusposten i statens räkenskaper hade minskat drastiskt, det hade också inneburit en mindre stat eftersom färre hade behövt arbeta i statens ekonomiska administration. På det hela taget hade detta både inneburit ökad frihet för medborgarna och mer pengar i plånboken eftersom det då bleve ännu färre tjänster i den offentliga sektorn att finansiera genom skatter.

Saken är uppenbarligen den att den socialdemokratiskt formade statsmakten vill kontrollera alla pengakanaler i alla led och i alla riktningar, och allra helst reglera och utöva makt så att allt rörande pengar och välstånd i samhället sker helt i enlighet med de riktlinjer som fastslagits politiskt av socialdemokraterna genom deras ojämförliga dominans av den förda politiken i ett förment demokratiskt land. En av de största skillnaderna mellan en socialdemokratisk och en konservativ syn på välfärden är att enligt konservativ uppfattning är välståndets utbredning en essentiell del av välfärden och den konservative vet härvidlag att alltför mycket regleringar hämmar välståndet. Man behöver absolut inte vara liberal eller emot välfärdsstaten för det.

Med en mindre och effektivare offentlig sektor (läs gärna min tidigare artikel Sanera maktens hus) skulle vi kunna få både mer frihet och högre välstånd i Sverige – och samtidigt ett bättre välfärdssamhälle än det vi har idag. Sett för sig är detta ett gammalt utnött borgerligt påstående som vänstern är vana att ryggmärgsreflexmässigt avfärda som nonsens. Men se bara på de idéer, visioner och förutsättningar som jag redogjort för i denna artikelserie så blir det rätt tydligt att det ligger väldigt mycket i det påståendet. Som jag tidigare varit inne på i artikel 2 är ett av de stora problemen med alltför höga skatter är att det begränsar medborgarnas frihet, och den friheten är i de flesta fall själva grundförutsättningen för att skapa mer välstånd. Ett tydligt exempel på detta som är av avgörande betydelse för att förstå hur vi får pengar till välfärden, är frågan om hur lätt det är att starta nya företag. Faktum är ju att den privata sektorn försörjer den offentliga, så det borde onekligen ligga i ”allmännyttans” intresse att den privata sektorn blommar. I själva verket är det så att allt välstånd härrör från det som skapas av företagen och entreprenörerna. Men socialdemokratin bestämde sig tidigt för att driva idén mycket långt att företagarna istället stjäl från det allmänna, och att alla pengar som går ner i ”kapitalisternas” fickor är stöld. Genom detta synsätts dominans över den politik som direkt och indirekt berör det svenska näringslivet har vårt land gått från att inneha världsrekord i antal startade multinationella storföretag t.o.m. första halvan av 1900-talet, till att i stort sett inte ha startat ett enda sådant under andra halvan av 1900-talet. Det är sällsynt krångligt i Sverige att starta och driva företag, och då är det inte konstigt att välståndet inte ökar i Sverige – sedan 70-talet har vi sjunkit en bra bit ner i den s.k. välståndsligan från att ha legat i toppen. Och det var inte Socialdemokraterna som tog oss till den toppen, även om de alltid velat ta åt sig äran för det. Nej, det var dels liberala och konservativa reformer under 1800-talet (läs Anders Edwardssons bok ”En annorlunda historia”) i kombination med att vi stod utanför de två världskrigen och därmed hade våra industrier intakta medan hela Europa skrek efter varor.

Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – det gör å ena sidan marknaden, och å andra sidan de enskilda människornas kreativitet. Men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. I detta sammanhang lyfter jag gärna in den folkpartistiska finansministern från 1990-talet Ann Wibbles uttalade vision att var och en ska kunna ha en årslön på banken som ekonomisk buffert. Det är ett riktigt välfärdsmål i konservativ mening. Det förutsätter ett någorlunda lågt skattetryck, med allt vad det innebär i termer av frihet och ökad aktivitet i ekonomin – och det får välståndet att breda ut sig i samhället. För den enskilde innebär detta högst märkbar personlig välfärd såtillvida att man vet att man själv kan lösa mycket av vardagslivets utmaningar och svårigheter, och dessutom en sådan sak som att arbetstagaren har möjlighet att säga Nej till dåliga arbetsvillkor. Men än idag är skatterna så höga att folk inte har råd att spara, och 20 år och två borgerliga mandatperioder senare har fortfarande inget nämnvärt hänt härvidlag.

Återigen blir det här naturligt att komma in på familjens betydelse för den personliga välfärden i samhället (jfr artikel 3). Det är i och genom familjerna som de allra flesta medborgarna lever sina liv, och familjer utgör i praktiken också ekonomiska enheter. I ett samboförhållande är det förstås möjligt att ha separata ekonomier, även om det kan sättas ifråga hur pass vanligt detta egentligen är. Men i en familj där makarna är gifta har dessa enligt lag ett gemensamt ansvar för ekonomin, och hushållets medlemmar ingår i en och samma hushållsekonomi där inkomster och utgifter och skatt slås ut jämnt över hushållets samlade resurser. Mot bakgrund av detta borde sambeskattning för familjer och sambos överhuvudtaget vara, om inte det normala, så åtminstone en självklar möjlighet. Situationen idag att den samlade skatten blir högre för en familj där exempelvis den ena försörjaren t.ex. tjänar 45,000 kr/mån och den andra 15,000 kr/mån än för en familj där båda försörjarna tjänar 30,000 kr var, är direkt stötande: den totala inkomsten för båda hushållen är ju densamma! Ändå finns inte möjligheten till sambeskattning i Sverige, den avskaffade socialdemokraterna 1971. Och på alla sätt och vis har socialdemokratin snarare än att stötta familjerna gått in för att motarbeta, reglera och bryta upp dem. Man erkänner förstås inte detta när det läggs fram på ett så kritiskt sätt. Men i vänsterns ögon är det t.ex. mera ”välfärd” att ha sina barn på dagis än att själva kunna vara med sina barn under deras uppväxt om man så önskar. Dessvärre fungerar det så i Sverige att den stora kostnaden för barnomsorgen betalar sig genom att alla föräldrar måste jobba, men baksidan av det myntet är just att alla föräldrar MÅSTE jobba. Därmed blir det omöjligt att klara sig på bara en lön, och möjligheten att kunna göra det är i praktiken en betydande fråga om personlig välfärd för både föräldrar och barn (läs mer om problematiken med svensk barnomsorg i artikel 4)

Grunden för ett liv i det moderna samhället måste alltid vara å ena sidan att var och en själv tar så mycket eget ansvar som möjligt (läs min artikel om den sociala betydelsen av personligt ansvar), och å andra sidan att det finns ett skyddsnät tillhandahållet av staten som gör att vi inte måste arbeta precis hela livet. Men man ska inte förledas att tro att det går på ett ut att försörja sig själv genom yrkesarbete i ungefär halva livet och bli försörjd av staten i ungefär halva livet, som jag beskrev i inledningen. Faktum är att det kostar mindre för samhället att försörja en medborgare under dennes barndom och ungdom än under dennes pension – eftersom föräldrarna normalt sett försörjer sina barn under sin yrkestid. Detta borde man visa betydligt större respekt för än vad som görs i dagens Sverige, där gemene mans ekonomiska frihet under föräldraåldern är oerhört liten. Sedan borde vi definitivt inte, som t.o.m. den nuvarande Alliansregeringen gör, tala om pensionärerna i termer av vad de ”kostar” samhället – dels har de många gånger om betalat genom skatter för den pension de får, och dessutom betalar även pensionärer skatt i Sverige. Vi måste lyfta blicken högre – så ser vi att kostnaderna för välfärdssamhället inte alls behöver vara så kolossala som alla verkar tro att de måste vara. Vad gäller pensionerna borde vi faktiskt satsa på ett system där de yrkesarbetande betalar till sin egen framtida pension, istället för som idag att de yrkesarbetande betalar pensionärernas uppehälle. Även detta fungerar därmed som en form av kil ägnad att skapa konflikt snarare än sämja mellan generationerna, om man bara tänker på saken. Anledningen till att vi har det pensionssystem vi har är att socialdemokratin raserade det gamla, och förstörde en hel generations pensionsbesparingar genom expropriation från tjänstemän till arbetare, inflationspolitik och att ta pensionspengar till att betala budgetunderskott år efter år. Att så kunde ske och knappt har blivit debatterat alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig att den i många år kallats för ”det svarta hålet” av svensk borgerlighet – allting går in, men knappt någonting kommer ut. Forskning visar dock på att så gick det till (se vidare min artikel om detta).

Det är verkligen på tiden att vi sparkar ut Marx ur vårt stolta välfärdssamhälle. Det kan inte bara existera utan tveklöst klara sig bättre utan honom. Det sociala skyddsnätet ska vara till för dem som har det sämst ställt och som inte kan stå på egna ben – andra ska ha stort utrymme att forma sin egen välfärd, med så lite intervention som möjligt från staten. Så kan vi åstadkomma en alldeles utmärkt välfärdsstat utan att den styr speciellt mycket av vanliga människors vardagsliv, och utan att den behöver kosta mer än en bråkdel av vad den gör idag. I själva verket vore det t.o.m. en bättre välfärdsstat än den vi har idag – sett till såväl resursanvändning som ifråga om det upplevda personliga välståndet.

Gå gärna med i Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle.

Annonser

> Publicerat i Svensk Tidskrift 12/8 2011

EU-PERSPEKTIV | Belgien är på många sätt ett speciellt land. Det bildades 1830 som en utbrytning ur Nederländerna i kölvattnet av Wien-kongressen 1815, för att Europas övriga stormakter annars tyckte att Nederländerna skulle bli alltför mäktiga. Innan 1815 hade även Frankrike gjort anspråk på territoriet, som inbegriper en betydande franskspråkig befolkning. En tysk furste sattes som kung över det nya landet Belgien, vars namn hade historiska rötter. Att på så vis bilda ett land som en kompromiss mellan andra parter än de berörda är ett minst sagt okonservativt tillvägagångssätt.

I vår tid har landets huvudstad Bryssel kommit att få tjänstgöra också som hela Europas huvudstad, i och med att EU har förlagt sitt parlament och sin kärnverksamhet dit. Att placera EU:s huvudstad i ett land skapat av Europas stormakter snarare än hos en av de historiska stormakterna har givetvis varit en neutralitetsfråga. Men det bidrar ytterligare till bilden av landet Belgien som ett europeiskt projekt snarare än som ett demokrati för befolkningen själv.

Idag har också den belgiska demokratin stora problem med att hålla ihop. I själva verket har landet i över ett års tid nu varit utan regering – det är alltså längre än Irak. Variationen av partier i kombination med språkskillnaderna mellan det flamländska norr och det franskspråkiga söder har medfört denna besynnerliga situation. Kanske har problemen som antytts även historiska rötter, vilket gör dem mera djupgående än att vara rent dagspolitiska. Lösningen såhär långt har hur som helst varit att en interrimregering hanterar de akuta ärendena från fall till fall i mycket nära samarbete med parlamentet.

Ett land utan regering låter i de flestas öron som ett land i kris och kaos. Men Belgien är absolut inte detta. Affärer och myndigheter rullar på, och livet går sin gilla gång. Ingenting verkar utgöra något större problem med den förevarande situationen, och några egentliga konstigheter för samhällets del märks heller inte av enligt några belgiska vänner som jag talade med nu i helgen. Att den belgiska interrimregeringens huvudförhandlare opererat sina stämband och för en period varit bokstavligen röstlös har inte heller inneburit några märkbara komplikationer, hur märkligt även detta än kan te sig.

Bra med en regeringslös stat?

Allt detta borde kunna väcka rätt mångas intresse för Belgien i dessa dagar. En tanke som en hel del liberalt sinnade politiska bedömare lär ägna sig åt torde vara: varför ska man överhuvudtaget ha en regering, om det funkar bra förutan? Och låter det inte toppen att ett slags ”verkställande utskott” i parlamentet gör allting i enlighet med parlamentets vilja? Sådana frågor ska man givetvis inte backa för, de angår i allra högsta grad inte bara belgarna utan alla som tror på eller berörs av liberalismens tankevärld. Kort och gott: alla västerlänningar, och många andra utanför vår civilisations gränser.

Som konservativ förstår man att gränser är av avgörande betydelser för att människor ska kunna fungera bra ihop, vilket inte liberalerna godtar. Man förstår också som konservativ att medborgarna behöver frihet inom ramen för dessa gränser för att samhället ska må riktigt bra, vilket inte socialisterna för sin del tror på. Följaktligen är staten en essentiell del i konservativ politik, och konservativa sjunger inte med liberalerna i melodin ”Jag hatar staten”. Ett statslöst samhälle är helt enkelt inte bra även om det fungerar på kort sikt.

Den andra frågan handlar om hur bra eller dåligt det är med ett samhälle utan politisk styrning. Här närmar vi oss gemensamma intressen mellan liberaler och konservativa, för vi konservativa önskar ju ett samhälle utan stora politiska projekt och med så lite politisk klåfingrighet som möjligt. Det konservativa svaret på frågan beror dock på hur samhället ser ut, och på hur invånarna uppfattar detta. I Sverige anser de flesta till höger om mitten (och för all del säkert också somliga en bit ut till vänster) att det samhälle som socialdemokraterna byggt, under sitt för demokratiska länder världsrekordlånga regeringsinnehav på 65 år, är ett helt annat samhälle än det som vi konservativa vill ha. Detta krackelerade socialistiska system som lappats ihop med socialliberalism är inte någonting som vi vill förvalta. Vi vill reformera detta samhälle genomgripande.

Lyfter man blicken från de egna intressena till samhällsnivå är det lätt att se att det alltid kommer att finnas partier som vill reformera, medan andra vill förvalta – liksom partier som vill bådadera men på olika sätt. Så ser den demokratiska verkligheten ut, och konservatismen är bara en av flera krafter som vill reformera samhället. Så det hela kokar ner till att det belgiska exemplet med en välfungerande regeringslös stat å ena sidan är högintressant ur studiesyfte, men å andra sidan knappast någon modell att eftersträva i ett land som t.ex. Sverige som behöver mycket reformpolitik för att hamna på rätt köl igen ur konservativ synpunkt.

I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet). Det ska dock understrykas att den belgiska socialdemokratin inte varit lika framgångsrik som den svenska när det gäller vare sig centralisering eller social ingenjörskonst.

Kan och bör Belgien hållas samman?

Vid sidan om denna diskussion på övergripande politisk principnivå, är förstås lika viktigt att diskutera vad som är eftersträvansvärt för ett land som Belgien med sin speciella bakgrund och speciella nutidspolitiska situation. Är det rätt att hålla ihop ett sådant land under sådana förutsättningar? Givetvis är denna fråga upp till folket att avgöra, men det är inte heller självklart att det är folket som kommer att fälla avgörandet om detta.

Belgiska kvällstidningar har under en längre tid lyft frågan om att landet eventuellt kommer att styckas upp som en följd av den pågående regeringskrisen. Det torde vara uppenbart för alla och envar att läget i Europa idag definitivt inte är detsamma som vid tiden för Wien-kongressen, och de behov av maktdelning i Europa som då fanns har förändrats i grunden sedan dess. En logiskt rimlig möjlighet är i så fall att den flamländska delen går ihop med Nederländerna och den franska delen med Frankrike. För att bibehålla Bryssels relativa neutralitet som huvudstad i EU skulle man antingen kunna låta staden och dess närområde bli en mini-stat ungefär som Luxemburg, eller en stat inom gränserna för en annan sta ungefär som Vatikanstaten. Detta skulle också fungera väl ihop med det faktum att Bryssel-regionen är den enda region i Belgien som är officiellt tvåspråkigt, resten av Belgien är tydligt uppdelat mellan flamländska och franska (plus en liten region i öster som är tyskspråkig).

Bland de påtagliga hindren för detta utfall är dels att Belgien är en monarki, och monarkier har en tendens också i vår moderna tid att hålla samman folk helt enkelt genom att de är populära. Dessutom uppgår Belgiens statsskuld till 97% av BNP, vilket är den tredje högsta i Europa. Vid sidan om detta spelar EU:s bedömning av de sammanlagda faktorerna stor roll, och stabilitet i hjärtat av EU är givetvis ett för EU-administrationen överordnat mål. Så även om jag tror att en uppdelning som den ovannämnda vore att föredra ur konservativ synpunkt, tror jag att även i detta kommer utomstående aktörer att forma Belgiens framtid utifrån externa hänsyn snarare än interna. I vilket fall lever debatten om en eventuell delning av landet kvar i den belgiska kvällspressen, och under alla omständigheter kommer det förbli intressant att följa utvecklingen i Belgien framöver.

Post Scriptum

T&F:s redaktörer utanför EU-parlamentet.

T&F:s redaktörer har under den gångna helgen själva besökt Bryssel. Det var med stor häpnad vi konstaterade att vår sprillans nya turistkarta inte hade med EU-parlamentet någonstans. Efter mycket om och men lyckades vi komma fram till området kring Place de Luxembourg där det ligger tillsammans med en mängd andra EU-institutioner. Varken på vägen dit, när vi närmade oss eller ens när vi var framme fanns det några som helst skyltar om EU-parlamentet och var detta är beläget. Det borde faktiskt ligga i hela EU:s intresse att intresserade turister hittar till EU-parlamentet och tar med sig hem den positiva känslan av att ha hittat vad de sökt. Det borde vara lika viktigt för marknadsföringen av EU-projektet på gräsrotsnivå som det är farligt att intresserade turister tvingas ge upp och blir sura över att inte ens ha kunnat hitta EU-parlamentet när de väl tagit sig till Bryssel. De allra flesta hyser ju också någon form av kritik mot EU för att inte ta tillräcklig hänsyn till de olika folken i EU, och att då hålla sig borta från vanligt folk att ens hitta till EU-parlamentet lär kunna underblåsa denna kritik ännu mer. Denna tanke verkar dock inte ha fallit EU-administrationen in. Detta måste verkligen ändras på, allra senast i samband med att frågan om Belgiens egen framtid löses.

> Publicerat på Tradition & Fason 30/6 2011

Italiens Benito Mussolini och Tysklands Adolf Hitler, två fascistledare som också själva formulerade sin lära.

PÅ DJUPET | På T&F har tidigare publicerats ideologiskt utredande artiklar om konservatismens relation till liberalismen, de radikala huvudideologierna liberalismen och socialismen (här och här), anarkismen, kristdemokratin och miljörörelsen. På motsvarande sätt tänkte vi i följande artikel jämföra konservatismen med fascismen och nazismen.

Under 1930-talet uppstod strömningar som sökte förena konservativt och fascistiskt tankegods (särskilt i Frankrike, t.ex. Charles Maurras). På samma sätt som andra strömningar ett tiotal år dessförinnan hade sökt förena konservatism och anarkism (särskilt i Tyskland, t.ex. Ernst Jünger). I efterhand har det funnits en stor debatt om huruvida nazismen för sin del egentligen var höger eller vänster. (Se t.ex. denna artikel om högerextremism vs. vänsterextremism respektive denna externa ideologiska utredning av fascismen och nazismen) Som vi ser det utgör detta inom idépolitiken början på insikten om att den urgamla höger-vänster-skalan är otillräcklig i vår tid för att klassificera både vissa ideologier och partier.

För att jämförelsen mellan konservatismen och fascismen ska kunna göras på ett relevant sätt bör rimligen utgångspunkten tas för konservatismens del i lärofadern Edmund Burke och det som därefter utvecklats som konservatismens ideologiska mittfåra, och för fascismens och nazismens del i Benito Mussolinis respektive Adolf Hitlers doktrin. Det politiska fokus vi här anlägger är synen på staten, människan och samhällsutvecklingen.

Fascismens idégrund och samhällssystem

Den fascistiska rörelsen tog sin början på initiativ av den f.d. socialisten Benito Mussolini i Italien år 1919. Det var dock inte förrän på 1930-talet som han gjorde en ansats att tillsammans med filosofen Giovanni Gentile systematisera den fascistiska ideologin. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman förklarar i sin bok Från Platon till kommunismens fall kretsar inte det fascistiska tänkandet kring teorier om ekonomiska, sociala och politiska relationer och deras inbördes betydelse så som de tre stora huvudideologierna liberalism, konservatism och socialism gör. Fascismen utgår istället från den s.k. ledarprincipen, d.v.s. så mycket makt som möjligt i handen på en enväldig ledare (duce eller Führer), och denne ledares personliga vilja och förmåga till maktutövning. Fascismen förordar en centraliserad, allomfattande och allsmäktig (totalitär) statsmakt. Det ligger inte heller för fascismen att vilja övertyga folket om den egna politikens förträfflighet genom intellektuella resonemang – fascismen handlar om att visa överlägsenhet genom attityd och handling, och få med sig folket genom känslorus och myter.

Det sistnämnda står i bjärt kontrast till konservatismen, som ju för sin del betonar vikten av hänsyn till tiden och rummet, liksom visst undertryckande av människans känslor till förmån för moral, erfarenhet och visdom. Fascismens framhävande av ledaren är också någonting helt annat än konservatismens (och liberalismens) sätt att vörda de individuella initiativen och framhålla dess betydelse för samhällsutvecklingen. Konservatismen förespråkar detta synsätt utigenom hela samhället, vilket därmed är en av flera faktorer som motverkar just centralisering av makten i samhället och i viss mån även cementeringen av maktstrukturerna. Konservatismen motsätter sig överhuvudtaget maktkoncentration och en alltför omfattande och ingripande statsmakt, istället vill man ha en liten men stark stat.

Man brukar säga att konservatismen förordar en organisk samhällsutveckling som handlar om att det gamla lever vidare som del av det nya, vilket står i motsats till social ingenjörskonst och strömlinjeformande av människorna. Fascismen för sin del ser den sociala ingenjörskonsten som ett grundläggande politiskt verktyg för att centralisera makten, och strömlinjeformandet av människorna som vägen att bibehålla och öka makten. Enligt fascismen ska alla dåliga delar hos människorna bort, medan konservatismen förordar hjälp till självhjälp. I konsekvens med denna samhällssyn ser konservatismen samhället som en helhet av samverkande delar. Fascismen och nazismen för sin del vill genom social ingenjörskonst få samhällets invånare att fungera som delar i samhällssystemet, vilket är en mera mekanisk än organisk samhällssyn, och där staten snarare än människorna står i fokus. Även konservatismen framhåller betydelsen av att människorna verkar för någonting högre än dem själva, men med detta avser konservatismen högre värden grundade i moral och historisk erfarenhet (alternativt tro och religion) snarare än statsmakten och dess godtycke.

Detta kan också uttryckas som så att konservatismens syn på ”samhällskroppen” baserar sig på hävd och fri kreativitet inom civilsamhällets och lagens ramar, där de naturliga gemenskaperna utgör kroppsdelarna. De fascistiska ideologierna anknyter snarare till Thomas Hobbes Leviathan där ett ”samhällshuvud” styr hela ”samhällskroppen”, där samhällsutvecklingen utgår från huvudet och där de naturliga gemenskaperna har en underordnad roll till makten. För fascismen är inte civilsamhället önskvärt, istället ska människornas vilja i den mån den är av intresse för statsmakten kanaliseras genom ett korporativism, d.v.s. genom medlemsbaserade centralorganisationer i direkt förbindelse med statsmakten. (Intressant i sammanhanget är att medan fascisterna i Italien misslyckades med att genomföra ett korporativt samhällssystem så var tvärtom socialdemokraterna i Sverige mycket framgångsrika med detta.)

Mussolini gör Caesar-hälsning inför en enorm folkmassa.

Fascismen rankar människor utifrån hur starka de är, och förespråkar den starkes rätt som allmän rättviseprincip. Konservatismen betonar människors olikheter och ser detta som en fördel, samtidigt som man förordar ett socialt skyddsnät för de svagaste. För konservatismen är detta ett viktigt verktyg för att undvika revolution. Fascismen för sin del motsätter sig att de sämre lottade överhuvudtaget ligger de starkare till last. Det är kampen inom samhället (jfr socialismen) som står i centrum för samhällsutvecklingen i fascistisk samhällssyn, medan konservatismen för sin del betonar att människorna i sin olikhet är till för att komplettera och stötta varandra. Enligt fascismens synsätt styr ledaren samhällsutvecklingen utifrån sin egen vilja, med den totalitära statsapparaten och den sociala ingenjörskonsten som verktyg. I konservatismen pågår samhällsutvecklingen kontinuerligt, och behöver bara kulturellt betingade ramar och riktlinjer samt erfarenhetsbaserad lagstiftning för att bli bra. Konservatismen motsätter sig också idén om att en människa, hur klok och vis hon än må vara, någonsin kan formulera en modell eller utopi som är bra för alla människor. Konservatismen ser var och en människa som ofullkomlig, och att människor tillsammans kan åstadkomma någonting som är bättre än om alla skulle behöva klara sig helt på egen hand. Fascismen för sin del delar in människor i övermänniskor och undermänniskor och menar att övermänniskorna har rätt att utnyttja undermänniskorna.

Av stor betydelse för den fascistiska idébildningen var modernismen. Allteftersom modernismen bredde ut sig i kölvattnet av de radikala ideologiernas (särskilt fascismens och socialismens) starka framfart under 1900-talets första decennier, började många betrakta konservatismen som alltför tillbakablickande. Den s.k. futurismen med sitt totala avståndstagande från det gamla var en av den italienska fascismens inspirationskällor, och en av modernismens hetsigaste förkämpar var Tysklands Adolf Hitler som förordade att historien skulle få en ny början. Och lika mycket som Hitler först begick en statskupp och sedermera genomförde en regelrätt revolution av det tyska samhället under sin tid i regeringsställning, var revolutionen ett av de slagord som Mussolini använde i sin propaganda för Italiens krigsinträde i första världskriget. Dessa tankar om det politiska systemet omsatte de italienska fascisterna även i praktik, i form av gatustrider med socialisterna, lönnmord på politiska motståndare och slutligen maktövertagandet i samband med marschen mot Rom. Även Hitler genomförde lönnmord på politiska motståndare – också inom sitt eget parti.

Nazismens idégrund och samhällssystem

Som berörts är nazismen en variant av fascism, med mera specifik inriktning. Utöver fascismens ledarprincip och syn på samhället och människorna, står den egna rasens överhöghet i fokus för nazismens världsbild. Medan fascismen bygger på Friedrich Nietzsches idéer om övermänniskor, lade nazismens lärofader Adolf Hitler för sin del till ”undermänniskorna” i denna åskådning. I enlighet med fascismens grundprincip gällde sedan den starkes rätt i allmänhet, och rätt att utnyttja ”de svagare” i termer av hela folkslag. Inställningen att de svagare inte får stå i vägen för de starkare togs också ett steg längre: till politiska massmord och organiserat folkmord.

Låt oss här inta ett idéhistoriskt perspektiv. Konservatismen begynte alltså sin idébildning i reaktion mot franska revolutionen 1789. Lärofadern Edmund Burke motsatte sig såväl omfattande maktanspråk från statsmaktens sida som att ett folk ska styra över ett annat folk. Det är rätt tydligt att nazismen för sin del härstammar i rakt nedstigande led från kolonialtidens rashierarkier och den franska revolutionens giljotiner, via imperialisten Napoleon och de konflikter mellan europeiska kejsardömen som placerade det nyligen enade Tyskland som hackkyckling efter att hela den gamla världen hade gått i krig under Första världskriget. I de gamla imperiernas ruiner trädde de olika utopiska ideologierna fram som nya bärare av statsmakten, med vilket följde det blodigaste seklet i mänsklighetens historia: 1900-talet. I likhet med de radikala huvudideologierna socialismen och liberalismen, liksom deras underideologi anarkismen, är fascismen och nazismen såväl radikala som utopiska ideologier. Konservatismen, som jämförelse, motsätter sig både politisk radikalism och utopier för samhällets utveckling.

Som tidigare antytts motsätter sig inte konservatismen allting nytt, men eftersträvar att det gamla ska leva vidare som en del av det nya. Där konservatismen förordar historiemedvetenhet som utvecklingens ledstjärna förordar fascismen viljan hos en ledare med förmåga att förändra på djupet – med en både modernistisk och historierevisionistisk grundinställning. Den nazistiska uppfattningen om historia och kultur, manifesterad genom idéerna om arisk härkomst och swastikan som politisk symbol för vit makt, var nazisternas egna idékonstruktioner utan historisk grund. Hitlers politik var både revolutionär, totalitär, imperialistisk och nazisterna gjorde bruk av massans sämsta sidor som en aktiv del i sitt utopiska samhällsprojekt.

Partidagarna i Nürnberg var ett av nazisternas sätt att använda massans sätt att fungera i syfte att påverka den enskilde människan på djupet.

En av nazismens politiska målsättningar var att skapa en ny människa. Den enskilda människan och den kontext som format henne – centrala delar i konservatismens samhällssyn – är för nazismen endast intressant som potentiellt hot mot den nazistiska samhällsvisionen. Religion är fel, familjer är ointressanta annat än i den mån de kan producera just sådana barn som statsmakten önskar, och rättsväsendets enda värde är att kunna förse staten med ett folk som är perfekt anpassat för statsmaktens imperialistiska syften. Det enda värde nazismen tillmäter människan som sådan är det värde som följer av att vara en del av någonting större – del av en ras eller en samhällsgrupp. Dessa kollektiv utgör spelpjäserna på statsmaktens schackbräde. De svaga och skadliga grupperna eller individerna måste rensas ut, och alla måste inse att vilka individuella offer som helst är acceptabla för att göra den av statsmakten utsedda eliten ännu starkare. Denna politik både berättigar och påbjuder mord och tortyr, i statens och framstegets namn. Konservatismens värnande av människovärdet står i bjärt kontrast till detta.

Avslutning

Någonting mer okonservativt än nazismen är svårt att föreställa sig. Fastän anarkismen i sitt totala avståndstagande från normer och ordning också är ytterst okonservativ, så finns här ändå den likheten att människornas frihet är ett centralt värde. Konservatismen lägger till att det personliga ansvaret är viktigt (jfr Burkes ”frihet under ansvar”) och förordar en statsmakt som stöttar människorna i detta. Men omformandet av en hel befolkning för den centraliserade statsmaktens syften är någonting som fascismen och nazismen inte delar med konservatismen – däremot med socialismen. Det är en helt annan sak än att förvalta det som är långsiktigt bra, som konservatismen i likhet med miljörörelsen förordar. Människosynen att den enskilde människan alltid kan offras för statsmaktens syften är en annan faktor som fascismen och nazismen delar med socialismen, och som står i motsats till den klassiska konservatism som härstammar från Burke. För konservatismen är politiken alltid till för människorna sådana de ÄR, och dessa saker utgör avgörande skiljelinjer mellan konservatismen å ena sidan och de radikala ideologierna å den andra.

Jakob E:son Söderbaum
Patrik Magnusson

> Publicerat på Tradition & Fason 19/5 2011

Olof Palme gillade Fidel Castro. 'Nuff said?

På T&F har Torbjörn Kvist tidigare skrivit om det. På Newsmill har Stig Björn Ljunggren skrivit om det. Och nu har även ledarskribenten i Göteborgs-Posten Gert Gelotte skrivit om det. Alltså den konservatism och de konservativa ideal som finns på vissa håll inom den svenska arbetarrörelsen och socialdemokratin.

Ämnet är mycket aktuellt, både utifrån det faktum att konservatismen många gånger helt felaktigt anses vara ”de besuttnas ideologi” – och utifrån det faktum att konservatismen i många betydande avseenden har medverkat till socialdemokratins politiska framgångar i Sverige. Idéerna om välfärdsstaten, folkhemmet och även den goda svenska arbetsmoralen (”plikten framför allt”) är sprungna ur konservatismen som idéströmning respektive samhällsåskådning – och detta är företeelser som de flesta ändå vet har tjänat socialdemokratin väl.

Problemet är att de flesta inte kopplar ihop detta med konservatismen, utan kopplar ihop helt andra saker med konservatismen.

Det gör även Gert Gelotte. Nu, liksom så många gånger tidigare (jag tänker särskilt på hans flera gånger framföra uppfattning att de som kallar sig konservativa inom Kristdemokraterna är de som vill tillbaka till det gamla KDS), snubblar han på målet med en för all del både aktuell och intressant ansats till ledare om konservatismen och socialdemokratin. Gelotte bygger dessvärre hela sitt resonemang på att Palmes rötter i överklassen, med bördsaristokratins historia av att vara dem som tar hand om underklassen, visar på kopplingarna mellan socialdemokratin och konservatismen. D.v.s. de gamla slottsherrarna har lätt att identifiera sig med Staten.

På något sätt lyckas Gelotte få med relevanta idéhistoriska fakta som detta med att konservatismen givit upphov till både välfärdsstat och folkhem. Denna i sig korrekta iakttagelse hänger ihop med det behandlade ämnet såtillvida att idén om välfärdssamhället bygger på det sjuk- och pensionssystem som utvecklats i de gamla svenska bruksamhällena. Men det är precis här som Gelotte snubblar på målet. För det är ju inte bördsaristokratins eventuella nedärvda paternalism och maktsträvan som är kärnan i konservatismen, utan en strävan att åstadkomma ett samhällsystem tillräckligt balanserat för att vara både frihetligt och utan risk för revolutioner.

Det lär ha funnits en och annan förutom brukspatron själv i brukssamhällena som uppskattade att inte behöva jobba när hälsan inte medgav det. Och på samma sätt finns det konservativa inom alla samhällsskikt. (Även om detta ingalunda är hela konservatismen, men jag tillåter mig just nu att hålla mig till samma del av analysen som Gelotte.) Likaså finns det ideologiskt omedvetna och ointresserade inom alla samhällsskikt. Palme var förvisso inte en av dessa.

För egen del tror jag att Palme gick med i Socialdemokraterna inte så mycket av vare sig konservativa eller paternalistiska skäl, som för att han ville ha personlig makt. Och efter att sossarna hade regerat oavbrutet i 40 års tid lär ingen realistiskt lagd människa ha sett någon väg till makt genom de borgerliga partierna. Med tanke på Palmes extremt okonservativa politik tror i alla fall jag att man kan avfärda idén om att han gick in i socialdemokratin för att förverkliga en konservativ åskådning.

Både konservatismen och den tidiga socialdemokratin förordade att var och en ska kunna klara sig av egen kraft och inte vara beroende av någon annan, vare sig det handlar om slottsherren eller Staten. Palme var den som bröt denna viktiga koppling mellan konservatismen och socialdemokratin och införde bidragslinjen. D.v.s. ju fler bidragsberoende desto fler väljare kommer att rösta på det parti som utlovar mest bidrag, och det partiet kommer alltid att vara Socialdemokraterna. Med detta påbörjade Palme – väl att märka – också förstörandet av den svenska välfärdsstaten. Det bakomliggande skälet var att sossarna insåg att Sverige som då var trea i välståndsligan höll på att bli alltför rikt för att kunna behålla sina väljare utan en radikal politisk förändring.

Bidragslinjen innebär trots allt inte att hålla de beroende medborgarna under armarna när de behöver och försöka göra så många medborgare som möjligt självständiga. Den innebär att antalet beroende medborgare utökas maximalt. Som konservatismens lärofader Edmund Burke skriver i portalverket Reflektioner om franska revolutionen: ”Att driva oberoende människor att leva på allmosor, är i sig självt en stor grymhet.”

Det ter sig lätt förvånande att år 2011 behöva påpeka för någon som följt svensk samhällsdebatt ett tag att Olof Palme, oaktat hans rika bakgrund, inte var konservativ för fem öre.

Fler artiklar på temat konservatismen inom arbetarrörelsen:

> Publicerat på Newsmill 20/3 2011

För de allra flesta svenskar upplevs nog välfärden och miljön som två av vänsterblockets huvudfrågor. De är förstås knappast att betrakta som liberala politikområden. Men faktum är att välfärdsstaten är en konservativ uppfinning, och de grönas idégrund är utpräglat konservativ. Anledningen till att detta inte uppmärksammats i någon nämnvärd utsträckning under de senaste decennierna är att konservatismen tappade sitt fotfäste i samhällsdebatten under Kalla kriget, då socialismen växte sig allt starkare i världen och liberalismen framträdde som dess starkaste motpol.

Det blir allt tydligare att vi nu på 2000-talet har lämnat dessa tider bakom oss, och det politiska samtalet börjar så sakteliga att lösgöra sig från både slitna floskler och pajkastning. Vilket förstås är väldigt bra för demokratins möjlighet – och stora nödvändighet – att på ett relevant sätt kunna relatera till aktuella samhällsfrågor i samtiden.

I Storbritannien har den konservative Tory-ledaren David Cameron stärkt borgerligheten i allmänhet och konservatismen i synnerhet genom att koppla välfärds- och miljöfrågorna på ett naturligt sätt till den borgerliga idégrunden – och till på köpet blivit premiärminister. Nu samarbetar i Storbritannien en konservativ politik i regeringsställning med en liberaldemokratisk, vilket är en viss skillnad gentemot tidigare Tory-regeringar där konservatismen och liberalismen sammanjämkats i samma program. Camerons retorik är nyskapande, och hans politik är en fräsch uppdatering av den klassiska politiska konservatismen.

Visst ligger konservativt tänkande i tiden – även i Sverige – och iförd rätt skepnad skulle detta kunna kanaliseras på ett mycket kraftfullt sätt. Den nya konservatismen har potential att åstadkomma ett paradigmskifte, bort från de storskaliga systemen och alla ”one size fits all”-lösningar. Med desto tydligare inriktning på ett starkare civilsamhälle och en växande privat sektor inom ramen för en stolt samhällsgemenskap, där det enskilda ansvaret och initiativen premieras snarare än hålls tillbaka.
Jag tror att ett av de allra mest avgörande stegen i riktning mot betydande politiska framgångar för svensk borgerlig politik – som verkligen är borgerlig och inte bara innebär ett förvaltande av det socialdemokratiska systemet – är att bryta ner de fördomar som finns mot välfärds- och miljöfrågor inom borgerligheten. Vi måste nyansera bilden av att de hör ihop med socialismen. För de är faktiskt inte socialistiska frågor i sig själva, de har bara kommit att anammas av den sidan inom politiken – och används som svepskäl för allsköns socialistiska reformer. Det är framför allt detta faktum, skulle jag säga, som har skapat avoghet mot dessa stora politiska frågor inom borgerligheten. Samma borgerlighet som ju också alltid har varit skeptisk till just stora politiska projekt. Det är här som skon klämmer – men i själva verket är det bara modellen det är fel på.

Det viktiga sociala ansvaret

Välfärdsstaten är som sagt en konservativ uppfinning, av tyske ”järnkanslern” Otto von Bismarck och svenske statsvetaren Rudolf Kjellén. Den anammades av ”socialdemokratins landsfader” Per-Albin Hansson på 1930-talet, och med tiden utvecklade socialdemokratin sin egen modell. Den socialdemokratiska varianten är en allomfattande och styrande välfärdsstat ägnad att hålla tillbaka starka privata och individuella krafter, medan den konservativa är en understödjande välfärdsstat ägnad att göra hela samhället mera framgångsrikt genom att stärka upp dess svagaste sidor.

Konservatismen har alltid värnat och befrämjat det civiliserade beteendet, och ett civiliserat samhälle – åtminstone utifrån en kristen civilisationssyn – tar självklart hand om sina svagaste. Att göra detta handlar till stor del om att de som kan och de som har delar med sig till de som inte kan eller har lika mycket. Men medan den socialistiska synen härvidlag handlar om att bekämpa rikedom och hålla tillbaka dem som kan åstadkomma nyskapande privat verksamhet och personliga framgångar, så handlar konservatismen om att göra det bästa och mesta av de förutsättningar som finns och därmed att låta de mest framgångsrika inom samhällslivet blomma ut så mycket de kan.

Detta tänkande går tillbaka till konservatismens lärofader Edmund Burke. Han skrev i samband med Franska revolutionen att staten ska fungera som ett skydd för medborgarna, att varje välmående samhälle producerar ett överskott och att var och en medborgare har rätt till en rimlig andel av allt det som samhället med sin kombination av skicklighet och styrka åstadkomma.

Det är viktigt att alla har rätt till vård, skola, omsorg (och pension, samt i viss utsträckning bidrag och i stor utsträckning avdrag). Men inte att alla ska få ”lika dålig” vård, skola och omsorg. Utan en miniminivå som är både tillräcklig och tillgänglig, och med andra alternativ till buds än statens acceptabla miniminivå. Ett faktum som ytterst sällan hörs i den pågående debatten om privata sjukhus är att de patienter som går till dessa redan betalar skatt för de offentliga sjukhusen. De gör därmed alla andra patienter en tjänst genom att bidra till kortare vårdköer till de offentliga sjukhusen. Detta vill vänstern inte alls erkänna – särskilt inte det faktum att ALLA får det bättre med privata alternativ. Vänstern är alltför lystna att kontrollera, och rädda för alla slags jämförelser mellan vad som kan göras i offentlig respektive privat regi eftersom det tydliggör alla svagheter i att driva offentlig verksamhet.

Vänsterns våta dröm är förstås att driva ALLT i en centraliserad offentlig regi, snarare än att ge ALLA medborgare bästa möjliga välfärd genom att decentralisera och erbjuda alternativ. I motsats till konservatismen sätter socialisterna den allomfattande politiska kontrollen före alla medborgares personliga behov. I en konservativ välfärdsmodell får alla det bättre: de mindre välbeställda får kortare vårdköer till en vård med redan idag internationellt höga minimikrav, de som är beredda att betala extra kan få specialhjälp snabbare, de bättre läkarna och sjuksköterskorna får högre lön, högre löner ger mer konsumtion i samhället, mer konsumtion ökar tillväxten i samhället, och ju mer pengaflödet i samhället ökar desto mer ökar det allmänna välståndet. Om fler får mer pengar att röra sig med kan fler handla hos den lille småföretagaren, så går dennes affärer bättre. Dessutom lockar framgångsrika småföretagare fler att starta eget… Detta är konservatismens melodi, och det glädjer mig att denna grundsyn idag är i regeringsställning i Sverige – även om Alliansens konservativa stråk både saknar en idépolitiskt förankrad retorik och överskuggas av en mycket större mängd icke-konservativ politik.

Miljörörelsens konservativa grund

Bland mycket som Edmund Burke är igenkänd för som filosof är också formulerandet av den s.k. förvaltarskapstanken som en politisk grundprincip för konservatismen. Den går ut på att vi har ett ansvar både mot tidigare och kommande generationer, och att det som vi lämnar över bör vara någonting bättre eller åtminstone lika bra som det vi själva har ärvt. Detta är förstås hörnstenen inom miljörörelsen, som även bygger på andra konservativa grundprinciper som försiktighetsprincipen, samhällets behov av helhetsperspektiv, att det långsiktiga alltid går före det kortsiktiga, framhållandet av det personliga ansvaret, och betonandet av att det nya måste gå ihop med det gamla så att inte någonting omistligt går förlorat.

Miljötänkandets utveckling börjar nu på 2000-talet också spela konservatismen i händerna – närproducerat är i ropet igen för att det är miljövänligt. Att stötta lokal produktion har som bekant alltid varit en konservativ angelägenhet. Förutom att på detta vis investera i det egna landet och den egna bygden, odla stolthet för det som är ”vårt” och förkovra den lokala gemenskapen, underlättar det för folk som så önskar att bo kvar i glesbyggd och därmed ”låta hela Sverige leva”. Att flytta in till den större staden ska vara en möjlighet, men inte ett tvång. Att stå upp för det lokala och de nära sammanhangen är att stå upp för den mänskliga förkovran på människors egna villkor. En sådan slags politik är både civiliserad och civiliserande.

Problemet är att miljörörelsen har kommit att kidnappas av socialismen, och idag på motsvarande sätt som välfärden oftast kommer till politisk användning som socialistiskt kontrollredskap. Med en tydligare och uppdaterad konservativ samhällsanalys som aktiv deltagare i samhällsdebatten är det dock bara en tidsfråga innan socialismen förlorar sitt grepp, och miljörörelsen vänder sig till konservatismen där den har betydligt mer att hämta politiskt. I förlängningen av ett större politiskt genomslag för konservatismen i Sverige skulle man så småningom kunna se ett regelrätt konservativt parti bilda ett kapabelt regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna (som också bygger sin idégrund på en mängd konservativa principer och värderingar) och ett rejält breddat – helgrönt snarare än rödgrönt – Miljöpartiet. Ett regeringsalternativ som sätter den personligt ansvarstagande människan och de mindre – meningsfullare – sammanhangen i centrum. Detta i kontrast till både socialismens vilja att stöpa alla människor i en form och liberalismens vilja att lämna var och en åt sitt egna ovissa öde.

Hvad hvilja borgarna?

Publicerat: februari 6, 2011 i Perspektiv på idépolitik

> Publicerat på Tradition & Fason 6/2 2011

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder

I sin avslutande artikel i SvD:s artikelserie om behovet av en förnyad borgerlig idédebatt sammanfattar PJ Anders Linder huvudlinjerna i det borgerliga tankegodset. Borgerlig politik är inte liktydigt med den politik som förs av en regering bestående av borgerliga partier. Det handlar inte heller uteslutande om sänkta skatter och en begränsad statsmakt – även om detta är viktiga beståndsdelar. Linder har genom att initiera denna artikelserie i 34 delar (!) gjort en mycket värdefull insats för att belysa det enormt viktiga faktum att också borgerlig politik bärs upp av en sammanhängande uppsättning värderingar och idéer.

Linders huvudståndpunkt i avslutningsartikeln klingar välljudande konservativt: när friheten möter dygden kan stora saker ske. ”Frihet kräver personligt ansvar och … belöningar och sanktioner spelar roll” är bara ett av artikelns många klockrena formuleringar. Linder ger ett utvecklat perspektiv på det viktiga värnandet av civilsamhället, och behovet av fördela makten mellan dess olika delar – där familjer och individer står i centrum för en kännbar samhällsgemenskap – än att makten ”samlas i några få mötesrum där votering begärs och klubbslagen dånar”. Och att det är i detta som skillnaden står mellan en borgerlig och en socialistisk demokratisyn. Ur borgerlig demokratisynpunkt finns en gräns för hur långt politiseringen av samhället ska få lov att gå, d.v.s. hur långt det ska vara möjligt att någon annan bestämmer över Ditt liv utan att det blir odemokratiskt.

En viktig och uttalad distinktion dras i artikeln mellan liberaler, konservativa och kristdemokrater, samtidigt som Linder betonar vikten av att dess företrädare förstår att de har något mycket betydelsefullt gemensamt. Något som alltså är större, och framför allt djupare, än att sitta i samma regering. För att undvika varje form av partipolitisk känslighet i begreppsanvändningen kring detta ”något” kallar Linder det för ”idéarvet från det borgerliga genombrottet”. Han utvecklar omedelbart vad detta (självklart) handlar om:

    Det borgerliga genombrottet drevs av en vilja att skapa utrymme för den dygdiga människan. Udden var riktad mot en ordning av aristokrati och skråprivilegier där börd och ställning gick före flit och skicklighet och människor skulle veta sin plats. Borgerligheten, däremot, var övertygad om att frihet inte behöver leda till anarki. Enskilda människor har stor inneboende potential, som kan förverkligas genom självdisciplin, skolning, näringsfrihet och politiska fri- och rättigheter.

Linder lyckas också, på ett imponerande koncist sätt inom ramen för det förhållandevis begränsade utrymme som en söndagskrönika i SvD ger till att diskutera någonting så djuplodande och nyansrikt som borgerlig idépolitik, hinna med en diskussion om de borgerliga kärnvärdena:

    Ekonomihistorikern Deirdre N. McCloskey listar i sin bok Bourgeois virtues (2006) framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet. Själv menar jag, lite mindre storslaget, att kärnan ligger i långsiktighet, ömsesidighet och vilja till personlig utveckling. Genom förkovran, företagsamhet och hjälpsamhet kan människor förbättra sin egen situation och förstärka samhällets fundament. Numera ifrågasätts detta inte i första hand av idén om en naturgiven överhet utan av åsikten att individerna ska stå tillbaka för kollektivet och att människor sitter fast i strukturer som bara kollektiva insatser kan frälsa henne från.

Jag vill å det allra varmaste rekommendera att ni läser denna söndagskrönika in extenso! Vill ni sedan ta del av resten av denna artikelserie så finns en komplett lista här.

Med detta storartade avslut tar vi hugade läsare ett lite moloket avsked till SvD:s artikelserie om den borgerliga idédebatten (åtminstone för denna gång). Men förhoppningsvis har den förnyade idédebatten bara börjat. Och även om PJ Anders Linder på ett mycket förtjänstfullt sätt sätter fingret både på vad jag som konservativ känner är de essentiella politiska värdena, och samtidigt breddar dessa till att omfatta vad jag uppfattar som de bättre sidorna hos liberalismen, så är jag för min del övertygad om att det aldrig kan bli någon fruktsam borgerlig idédebatt med mindre än att konservativa och liberaler får debattera en hel del MOT varandra. Renodlig behövs för att överbrygga det historiska problemet att konservatismen lyft fram liberalismen som sedan kört över konservatismen, för att båda sidor ska kunna lära sig mer om konservativa och liberala tankemönster, och för att kunna hitta de starkaste politiska positionerna för en genuint borgerlig politik i 2000-talet.

Man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan, är ett gammalt ordspråk. För att ett äktenskap ska bli lyckosamt måste man också visa respekt för den andra maken och lära känna varandra både utan och innan. Detta saknas idag mellan konservativa och liberaler. Men Linder har rätt i att alla förutsättningar finns. Och vi här på Tradition & Fason är ALLTID benägna att dra vårt konservativa strå till stacken i den borgerliga idédebatten.

> Publicerat på Tradition & Fason 29/12 2010

INTELLEKTUELL KONSERVATISM I SVERIGE

HÖGERHISTORIA | Den svenska idékonservatismens historia går tillbaka över 200 år. För att ge en god överblick tecknas här dess huvuddrag mot bakgrund av den politiska historiens utveckling. Av detta skäl har också en mängd detaljer uteslutits som finns samlade i ett 27 sidor långt outgivet manus av artikelförfattaren, och som täcker in samtliga delar av svensk konservatism genom tiderna. Artikelförfattaren vill rikta ett särskilt tack till Bertil Häggman för betydande bidrag till denna artikel. En engelsk version av densamma har tidigare publicerats i den paneuropeiska konservativa tankesmedjan Center for European Renewals nyhetsbrev The European Conservative nr 4 2010. Timbro har två gånger erbjudits bokprojektet men visat obefintligt intresse.

Genom historien har Sverige varit relativt isolerat från Europa, fastän landet kristnades från kontinenten under 1000–talet och blev ett av de första protestantiska länderna under 1500–talet. Denna isolering började brytas under industriella revolutionen på 1800–talet, och under 1900–talet stöptes Sverige om till en socialistisk (socialdemokratisk) stat. Men vi har också en historia som en av Europas stormakter mellan 1600– och 1800–talen, med Finland som östra rikshalva och med provinser runtom Östersjön såväl som kolonier i Nordamerika, Karibien och Afrika.

Svensk konservatism har mycket av sina rötter i den nationalism som under 1800–talet följde på den svenska stormaktens nedgång, och hänger likaså intimt samman med rojalismen – något som kan te sig lite märkligt för andra européer där konservatismen mer betraktas konservatismen som ett utflöde av adelns maktsträvanden mot en alltför centraliserad kungamakt. För Sveriges del hänger det samman med att vi utigenom större delen av vår historia har haft självägande bönder med sin egen parlamentariska representation jämsides adel, präster och borgare. I detta avseende är Sverige unikt: vi har inte haft något slaveri eller livegenskap sedan 1335. Som en konsekvens av detta har kungen alltid varit ”folkets kung”. [En artikel på detta tema kan läsas här]

Det är socialdemokratins uppgång och övertagande av både de politiska församlingarna och akademierna (dess första statsminister Hjalmar Branting valdes 1921) tillsammans med de faktum att konservatismen var populär före Andra världskriget och att modernismen gjorde sitt intåg under 1930–talet, som har medfört att den fasats ut ur både det politiska och intellektuella livet efter 1950–talet. Icke desto mindre har den svenska intellektuella konservatismen en historia som går tillbaka till 1700–talet, och den har aldrig blivit helt utrotad som i kommunistländerna. Föreningen Heimdal, den välkända studentföreningen i Uppsala, har sin ringa storlek till trots spelat en avgörande roll när det gäller att hålla konservatismen vid liv under 1900–talet. Detta samtidigt som Högerpartiet/Moderata samlingspartiet (som officiellt påstås vara vårt ”konservativa parti”, fastän detta knappast är korrekt idag) varken har varit kapabla eller ens intresserade av att bevara konservatismens legitimitet i svensk samhällsdebatt.

Sent 1700–tal och tidigt 1800–tal

Peter Forsskål (1732-1763)

Sverige gjorde betydelsefulla bidrag till den protokonservativa filosofiska debatten vid 1700–talets mitt. 1759 publicerade Peter Forsskål (1732–1763) pamfletten ”De libertate civile”. Vid denna tidpunkt upprätthöll Sverige goda kontakter med det tyska universitetet i Göttingen, vilket internationellt betraktades som ett center för intellektuell kritik mot den radikala franska Upplysningen. Det förefaller faktiskt som att den konservativa idébildning som senare utmejslades av Edmund Burke har en tydligare koppling till idéer inom den tyska kultursfären än strömningar på andra håll. Det är fullt möjligt att det har funnits ett direkt inflytande av detta tyska tänkande på Burke själv, eftersom Göttingen vid denna tid var del av kungadömet Hannover som då var i allians med Storbritannien.

Genomslaget av Forsskåls ”De libertate civile” i debatten i Göttingen var betydande, och han utnämndes till korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten. De viktigaste beståndsdelarna för att kunna kallas en konservativ skrift finns där, inklusive fosterländskhet, försvar av civilsamhället och ”liberal arts”, vikten av moral, frihet under ansvar, förespråkandet av bildning, uppdelning mellan offentligt och privat ägande, förespråkande av samhällsgemenskap och perspektiv på ens egen roll i helheten, ofullkomlighetstanken och viss förnuftskritik. Forsskål var inte någon utopist, han var motståndare till revolution, han var emot imperiebyggande och kritiserade Karl XII (1682–1718) för att dennes krig lämnat Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denna kritik mot imperialism och kungligt envälde, liksom mycket annat hos Forsskål, känns igen hos Burke. Forsskål var tydligt influerad av David Hume, och stod i nära idémässig anknytning till de samtida common sense–filosoferna i Skottland. Det har även gjorts gällande att Forsskål har influerat Immanuel Kant, som ju också betytt mycket för den konservativa idébildningens framväxt. [En fördjupande artikel om Forsskål kan läsas här]

Gustav III (1746-1792) sympatiserade med och stöttade Edmund Burke.

1772 genomförde Gustav III sin statskupp och återupprättade det kungliga enväldet. Likväl har många argumenterat för att detta ska betecknas som en delvis konservativ statskupp mot en radikal regim. Som regent fick Gustav III svensk kultur att blomma mer än någon annan kung. Han var stark motståndare till Franska revolutionen och deltog aktivt i kampen mot de nya, revolutionära makthavarna i Paris. Gustav III var händelsevis också en stor beundrare av Edmund Burke. Kungen läste själv dennes Reflektioner om franska revolutionen (recension här), och det är belagt att han delade Burkes syn på Europa före och under Upplysningstiden. Kungen gav t.o.m. Burke en mindre svensk statspension.

Burkes inflytande på praktisk svensk politik hänger annars i huvudsak samman med 1809 års regeringsform, som upprättades efter det kungliga enväldets avskaffande. Detta särskilt genom Hans Järtas (1774–1847) arbete, han betraktas som en av de allra första ideologiska konservativa svenskarna och har sagts vara det närmaste vi kommit en ”egen” Edmund Burke. Vid tiden för antagandet av 1809 års regeringsform hade också de första konservativa idéerna börjat slå rot i svensk samhällsdebatt. RF 1809 förblev vördad och älskad fram till dess att Socialdemokraterna ersatte den 1974 med en ny regeringsform som idag anses ha varit ett juridiskt hafsverk redan när den genomdrevs.

1809 gick Sverige in i det sista krig vi utkämpat, mot Danmark och Ryssland. Kriget slutade med att vi förlorade den östra rikshalvan till Ryssland (vad som sedermera blev Finland) och vann Norge (som varit i union med Danmark sedan 1300–talet). Unionen med Norge varade fram till 1905. Dessa händelser betydde väldigt mycket för formandet av den svenska nationella identiteten – och av svensk konservatism fram till Andra världskriget då allting kom att vändas upp och ner.

Svensk ”folkkonservatism” under 1800–talet

Svensk intellektuell konservatism hade sin första blomstringstid under 1800–talets första halva, och framför allt tre politiska filosofer företrädde konservativt orienterade läror: Nils Fredrik Biberg (1776–1827), Samuel Grubbe (1786–1853), och Christopher Jacob Boström (1797–1866). Dessa tre var i sin tur påverkade av konservativa strömningar i resten av Europa: Immanuel Kant, Johan Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling, liksom Adam Müller, Carl Ludwig von Haller, Friedrich Schleiermacher samt Friedrich Heinrich Jacobi.

Nils Fredrik Biberg var professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet från 1810 till sin död. Han verkade främst som statsteoretiker och företrädde en mera liberal konservatism. För Biberg framstod t.ex. sammhällsfördraget som positivt och han lade stor vikt vid individens frihet i förhållande till staten. Samuel Grubbe var i mycket Bibergs lärjunge och efterföljare. Liksom Biberg undervisade han som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Mellan 1840 och 1844 var han chef för ecklesiastikdepartementet. Grubbe var till skillnad från de flesta konservativa teoretiker på den tiden inte någon anhängare av kungamakt. En republikansk statsform liksom den i Förenta Staterna, ansåg Grubbe vara idealisk.

Christopher Jacob Boström efterträdde Grubbe som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Han var mycket beundrad och har kallats ”Sveriges störste filosof”. Boström utvecklade en syntes mellan Platon och Friedrich Hegel grundad på ortodox teism. Samhället var enligt Boström organiskt, och dess gemenskaper hade liksom individerna egna mål. Statens huvudmål var rättvisan – dess egen lag, och det åligger människorna att göra Guds gärningar på jorden till sina egna gärningar, menade han. P.g.a. Boström hade aldrig hegelianismen som sådan något genomslag i Sverige, istället var det Boströms Hegel–influerade idéer som debatterades.

Erik Gustaf Geijers (1783-1847) författarskap bidrog starkt till att popularisera konservativa idéer och värderingar i 1800-talets Sverige.

Av stor betydelse för den svenska konservatismens utveckling var historikern och diktaren Erik Gustaf Geijer (1783–1847). Som konservativ var Geijer påverkad av den tyske revolutionskritikern Adam Müller liksom av den historiska skolan. I likhet med den senare betraktade Geijer staten som en organism och försvarade de etablerade institutionerna. Influerad av Burke förstod han också samhällets etiska, rättsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade. Som historiefilosof betonade Geijer å ena sidan traditionen, å andra sidan den fria viljan. Som diktare företrädde han i sin tidiga lyrik en stark patriotism. Han tog 1811 del i bildandet av Götiska förbundet, en organisation som sedan Sverige förlorat Finland försökte stärka den historiska känslan och de nationella sinnena. Geijer är emellertid idag mest känd för sitt avfall från konservatismen, och sina betydande bidrag till en utvecklad svensk liberalism.

Oskar II (1829-1907) på en högerpolitisk affisch kring sekelskiftet.

Med sitt skönlitterära författarskap och sin poesi var Geijer del av den s.k. romantiska skolan som med stor framgång bidrog till att göra konservativa och nationalistiska värden populära i 1800–talets Sverige. Två andra viktiga författare inom den romantiska skolan var Esaias Tegnér (1782–1846) och Erik Johan Stagnelius (1793–1823). Under 1800–talets andra hälft formligen blomstrade konservativa värderingar och idéer i det svenska samhället, jämsides nationalism och rojalism. Oskar II (1872–1907), Sveriges siste krönte kung, är alltjämt en välkänd symbol för svensk folkkonservatism under denna epok.

Det var också under denna period, närmare bestämt 1891, som den konservativa studentföreningen Heimdal grundades, ursprungligen som en politisk diskussionsförening bland högersinnade studenter i Uppsala. Efter en period som folkbildningsorganisation utvecklades Heimdal fr.o.m. 1910 till att bli en politisk studentförening bekännande sig till ”reformvänlig konservatism”. Sedan 1962 ger föreningen ut Tidskriften Heimdal (de tre första åren hette den dock Hornstötar respektive Heimdals Hornstötar), med varierande ämnen inom framför allt konservativ och liberal idébildning och opinionsbildning skrivet av studenter och politiker. De borgerliga partiledarna har en tradition att publicera artiklar i tidskriften under valåren. Många medlemmar av Föreningen Heimdal har blivit ledande konservativa intellektuella och politiker, däribland två av Högerpartiets partiledare. [Föreningen Heimdals hemsida]

Sekelskiftets stora konservatism–debatt

Runt sekelskiftet 1899–1900 vidtog en omfattande konservativ idédebatt. Flera olika konservativa läger formerades, och två huvudströmningar framträdde: en kring Harald Hjärne (1848–1922), och en annan kring Pontus Fahlbeck (1850–1923) och Rudolf Kjellén (1864–1922). Samtliga tre var professorer, och både Hjärne och Kjellén som sådana mycket framstående i sin samtid.

Harald Hjärne (1848-1922)

Harald Hjärne var professor i historia vid Uppsala universitet, och hedersledamot i Föreningen Heimdal. Från början liberal blev han 1902 invald i riksdagen som konservativ. I sitt tänkande förenade han idégodset från Edmund Burke, Benjamin Disraeli och Otto von Bismarck. Han hade en historicistisk åskådning där individerna stod i centrum för utvecklingen. De centrala begreppen i Hjärnes författarskap var rättvisa, kultur, stat och kristendom. Enligt Hjärne hade den svenska nationen ett arv att försvara, dess kulturella och civilisatoriska arv – fosterlandets intressen stod över partier, samhällsgrupper och individer. Vid denna tid ansågs Sverige ha en historisk mission som civilisationens yttersta utpost mot ett imperialistiskt och makthungrigt Ryssland. Sverige hade trots sin mycket mindre befolkning hållit Ryssland tillbaka i över 500 år – och Sverige var det enda land som lyckats inta Moskva (år 1610). Väl att märka var Hjärne av uppfattningen att det nationella intresset i sin tur bör underordnas mera allmänmänskliga ideal, och sålunda inte för den ”nationernas kamp” som kommit att känneteckna nationalismens ideologiska vagga. Symptomatiskt nog var Hjärne också anglofil, i ett Sverige där tyska influenser sedan 1870–talets industriella revolution varit starka. Idag skulle man kalla honom för socialkonservativt orienterad – han stod också upp för nödvändigheten av ekonomiska och sociala reformer för att uppnå större social rättvisa. Hjärne skrev inte många tjocka böcker, istället skrev han mängder av småskrifter.

Som historiker var Hjärne något av ett geni. Han utvecklade nya metoder, och fostrade en hel generation av historiker. Till Hjärnes lärjungar kan räknas nationalekonomen Eli Heckscher (1879–1952, far till Gunnar Heckscher), rättsvetaren och politikern Karl Gustav Westman (1876–1944), historikern och politikern Samuel Clason (1867–1925) och historikern Nils Ahnlund (1889–1957). [Läs mer om Harald Hjärne här]

Vid sidan om Hjärne bildade alltså Pontus Fahlbeck och Rudolf Kjellén den andra huvudinriktningen inom det tidiga 1900–talets svenska konservatism. Av dem är det dock endast Kjellén som idag är någorlunda ihågkommen. Internationellt har Kjellén högt anseende medan hans namn i Sverige är något kontroversiellt. Pontus Fahlbeck var främst statistiker, också han professor. Politiskt var han protektionist, och han var den förste som utvecklade en omfattande kritik mot socialismen. Rudolf Kjellén för sin del är en av Sveriges främsta statsvetare genom tiderna och åtnjuter än idag internationellt stor respekt som grundare av geopolitiken som akademisk disciplin. Därigenom är han en av mycket få internationellt kända svenska filosofer överhuvudtaget. Jämte järnkanslern Bismarck konstruerade Kjellén idén om och modellen för välfärdssamhället. Det är också Kjellén som har myntat begreppet ”folkhemmet”. D.v.s. två av huvudpelarna i Socialdemokraternas politik under 1900–talet – men få minns idag Kjellén som dessas upphovsman. I egenskap av tänkare och riksdagsman för högern företrädde Kjellén en auktoritär patriotism, samtidigt som han ställde sig i huvudsak positiv till socialdemokratin och sympatiserade med Tyskland under Första världskriget. [Läs mer om Rudolf Kjellén här]

Sålunda stod svensk intellektuell konservatism vid denna tid på sin andra höjdpunkt, och enkelt uttryckt var det mycket högt i tak i debatten. Medan Hjärne inspirerade en generation av akademiker vann Kjellén högerungdomens av naturliga skäl mer radikala hjärtan. P.g.a. detta initierade Kjellén vad som skulle bli en politisk utveckling i högerextremistisk riktning inom den organiserade unghögern. Detta kom att gå ut över hans eftermäle i Sverige.

Decennierna närmast efter Andra världskriget

Den svenska idékonservatismens utveckling efter Andra världskriget har i huvudsak hängt samman med Högerpartiet, som blev alltmer liberalt och 1969 ändrade namn till sitt nuvarande: Moderata Samlingspartiet. Erik Anners (1916–1997) var den mest betydelsefulla partiideologen under denna period. Under många år ledde han arbetet med partiets politiska program i en liberalkonservativ riktning. Partiets politik under perioden var dock mer av pragmatisk och icke–ideologisk natur. Harald Hjärne och hans efterföljare försvann som referenspunkter in i historiens töcken, även om denna konservativa idéströmning hade märkbart inflytande på Högerpartiets politik fram till 1965 då Gunnar Heckscher (1900–1987) avgick som högerns partiledare.

I efterkrigstidens Sverige måste Gunnar Unger (1915–1976) framhållas som den mest betydelsefulla konservativa publicisten, även om han inte var någon ideolog och i många avseenden en reaktionär. Han var en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968–revoltens tokigheter. Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk) och en stor försvarare av den skönhet och det historiska värde som fanns i gamla hus under en period då Socialdemokraterna med enorm omfattning och hastighet rev ner de svenska stadskärnornas äldre byggnader. I de personporträtt Unger skrev fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Unger skrev i den borgerliga tidskriften Obs! liksom i Högerpartiets idéforum Svensk Tidskrift, och under ett tjugotal år i Svenska Dagbladet som då var väletablerat som den konservativa dagspressens flaggskepp. [Läs mer om och av Gunnar Unger här]

Tage Lindbom (1909-2001)

Den ende konservative filosofen efter 1960–talet som inte haft en direkt koppling till Moderata samlingspartiet är Tage Lindbom (1909–2001). Han började sitt politiska liv som aktiv socialist, och var åren 1938–1965 chef för Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB). Lindboms doktorsavhandling 1938 handlade också om fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigaste historia. Under senare delen av sin tid vid ARAB intresserade han sig alltmer för religion och teologi, vilket först medförde att han blev konservativ och senare i livet att han konverterade till islam. 1962 tog Lindbom officiellt avstånd från socialismen med boken Sancho Panzas väderkvarnar. Därefter följde ett tiotal böcker med konservativa, traditionalistiska och antimodernistiska teman jämte andra med religionsfilosofiska och antidemokratiska teman. Hans bok Demokratin är en myt (1991) har översatts till engelska och publicerats med titeln ”The Myth of Democracy”. Framåt slutet av sitt liv fokuserade Lindbom sig på sina privata studier av islam. [Läs mer om Tage Lindbom här]

Konservativa organisationer efter 1970–talet

Från 1970–talets mitt till idag har den svenska idékonservatismens historia bestått av diverse försök att återupprätta konservatismens politiska legitimitet. Mot alla odds har dessa försök lyckats, och konservatism debatteras idag i betydande utsträckning i svenska medier. Men vägen hit har varit en lång och brant uppförsbacke full av hinder.

Med antologin Kämpande konservatism (1971) inleddes den moderna konservativa idédebatten i Sverige.

År 1971 grundades den konservativa tankesmedjan Konservativt Idéforum (KIF). Dess inspirationskällor var två böcker som utgivits samma år. För det första debattboken Kämpande konservatism där begreppet ”värdekonservatism” introducerades för att särskilja den konservativa idéströmningen från de populära missförstånd som länge funnits (och fortfarande finns) kring begreppet ”konservativ/konservatism”. ”Värdekonservatism” förstås här som att politiskt trygga de kulturella värden som har visat sig meningsfulla för folket genom historien. Den andra inspirationskällan för KIF var den nykonservativa rörelsen i USA, som introducerades för svenska läsare genom boken ”Nykonservatismen i USA” av Claes G. Ryn och Bertil Häggman som båda var aktiva medlemmar i KIF.

Ordförande för det ursprungliga KIF var riksdagsmannen och universitetsläraren Birger Hagård. Fram till 1979 publicerade KIF en serie böcker och småskrifter. Initiativet förnyades 1980 av medlemmar av Moderata Ungdomsförbundet, och därefter utvecklades den till en partipolitiskt oberoende organisation. Vid den nya organisationens konstituerande möte höll Tage Lindbom och professor Claes G Ryn var sitt anförande. Efter en kontrovers med det alltmer liberala Moderata Ungdomsförbundet 1981 började KIF att brytas ner. Men under ytterligare några år, fram till 1983, fortsatte organisationen att arrangera seminarier och publicera småskrifter. [Läs mer om Claes G. Ryn här]

Konservativa Sällskapet (KS) bildades av Heimdal–medlemmar 1992 i Uppsala, med fyra journalister i styrelsen. Syftet var att stimulera idédebatt på konservativ grund, sprida kännedom om konservativ idétradition samt diskutera aktuella frågor ur konservativt perspektiv. KS arrangerade seminarier, konferenser, middagar och publicerade ett mindre antal böcker. Efter att ha fått ett ekonomiskt bidrag gav de åren 1997–1999 ut tidskriften Contextus med aktuell konservativ idé– och samhällsdebatt. Genom KS förenades för första gången moderater och kristdemokrater kring de konservativa värdena, även om det skedde i en tämligen begränsad skala. Detta var ett betydande steg mot att visa att konservatismen är en bred och mångsidig idébildning, och att det konservativa förhållningssättet och värdegrunden också kan finnas inom kretsar utanför den traditionella ”höger” som t.o.m. Moderata samlingspartiet själva gjorde sitt bästa för att inte bli associerade med.

År 2000 publicerade en av KS–grundarna, Fredrik Haage, boken Nycklar till modern konservatism. Detta var viktigt, både för att den är en av mycket få böcker om konservatism på svenska som också skrivits av en konservativ, och för att den publicerades av den största borgerliga tankesmedjan i Sverige: Timbro. Haage medverkade 2003 också tillsammans med andra KS–anknytna skribenter i antologin Och sedan – den nya borgerliga idédebatten, med Per Dahl som redaktör. Denna bok kan sägas förorda en breddning av den svenska borgerliga idédebatten i konservativ riktning utan att betona ordet ”konservatism”.

Konservativt Forum (KF) grundades 2002 av tre studenter (däribland undertecknad) som vid tidpunkten ifråga var medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet respektive Föreningen Heimdal. KF har blivit något av en arvtagare till KIF och KS, och upprätthåller kontakter med nyckelpersoner från båda organisationerna. KF började som ett nätverk för liberalkonservativa, socialkonservativa och värdekonservativa med en sluten Internet–community, och har sedan 2005 arrangerat årliga konferenser och seminarier med en mångfald framstående talare. De flesta inom KF är också medlemmar av Föreningen Heimdal, Moderata Ungdomsförbundet och Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. År 2007 publicerade de KF–anknutna Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och undertecknad boken Betongväldet som kritiserade svensk socialdemokrati och dess överväldigande inflytande på alla delar av svenskt samhällsliv. Denna bok nämns här inte för sin betydelse för svensk konservatism, utan snarare för att illustrera vad KF har lyckats åstadkomma trots sina magra ekonomiska resurser. Ljungberg, tidigare också KIF–medlem, har idag etablerat sig som Sveriges främste Edmund Burke–expert. Hans doktorsavhandling behandlade Burke, 1990 publicerade han Förnuft och inlevelse, Burke mellan upplysning och romantik tillsammans med Per Dahl, och 2009 publicerade han Edmund Burke på SNS förlag som är ett av Sveriges största bokförlag. [Konservativt Forums hemsida]

Det är också KF–anknutna skribenter som driver det konservativa e–magasinet Tradition & Fason (T&F), en blogg där konservativ idébildning och opinionsbildning publiceras av en liten grupp drivna skribenter och med handplockade gästskribenter. I april 2010 publicerade T&F antologin Konservatism och kapitalism som PDF-fil, med undertecknad som redaktör. I denna utvecklar liberalkonservativa och socialkonservativa skribenter sina olika perspektiv om konservatismens mångfacetterade relation till kapitalism och marknadsekonomi. Dessutom underhåller KF informationsportalen www.konservatism.se vars syfte är att sprida information om svensk konservativ idébildning, tänkare och politiker, allt skrivet av skribenter som själva är konservativa.