Arkiv för kategori ‘Rättsstat & demokrati’

> Publicerat i Svensk Tidskrift 12/8 2011

EU-PERSPEKTIV | Belgien är på många sätt ett speciellt land. Det bildades 1830 som en utbrytning ur Nederländerna i kölvattnet av Wien-kongressen 1815, för att Europas övriga stormakter annars tyckte att Nederländerna skulle bli alltför mäktiga. Innan 1815 hade även Frankrike gjort anspråk på territoriet, som inbegriper en betydande franskspråkig befolkning. En tysk furste sattes som kung över det nya landet Belgien, vars namn hade historiska rötter. Att på så vis bilda ett land som en kompromiss mellan andra parter än de berörda är ett minst sagt okonservativt tillvägagångssätt.

I vår tid har landets huvudstad Bryssel kommit att få tjänstgöra också som hela Europas huvudstad, i och med att EU har förlagt sitt parlament och sin kärnverksamhet dit. Att placera EU:s huvudstad i ett land skapat av Europas stormakter snarare än hos en av de historiska stormakterna har givetvis varit en neutralitetsfråga. Men det bidrar ytterligare till bilden av landet Belgien som ett europeiskt projekt snarare än som ett demokrati för befolkningen själv.

Idag har också den belgiska demokratin stora problem med att hålla ihop. I själva verket har landet i över ett års tid nu varit utan regering – det är alltså längre än Irak. Variationen av partier i kombination med språkskillnaderna mellan det flamländska norr och det franskspråkiga söder har medfört denna besynnerliga situation. Kanske har problemen som antytts även historiska rötter, vilket gör dem mera djupgående än att vara rent dagspolitiska. Lösningen såhär långt har hur som helst varit att en interrimregering hanterar de akuta ärendena från fall till fall i mycket nära samarbete med parlamentet.

Ett land utan regering låter i de flestas öron som ett land i kris och kaos. Men Belgien är absolut inte detta. Affärer och myndigheter rullar på, och livet går sin gilla gång. Ingenting verkar utgöra något större problem med den förevarande situationen, och några egentliga konstigheter för samhällets del märks heller inte av enligt några belgiska vänner som jag talade med nu i helgen. Att den belgiska interrimregeringens huvudförhandlare opererat sina stämband och för en period varit bokstavligen röstlös har inte heller inneburit några märkbara komplikationer, hur märkligt även detta än kan te sig.

Bra med en regeringslös stat?

Allt detta borde kunna väcka rätt mångas intresse för Belgien i dessa dagar. En tanke som en hel del liberalt sinnade politiska bedömare lär ägna sig åt torde vara: varför ska man överhuvudtaget ha en regering, om det funkar bra förutan? Och låter det inte toppen att ett slags ”verkställande utskott” i parlamentet gör allting i enlighet med parlamentets vilja? Sådana frågor ska man givetvis inte backa för, de angår i allra högsta grad inte bara belgarna utan alla som tror på eller berörs av liberalismens tankevärld. Kort och gott: alla västerlänningar, och många andra utanför vår civilisations gränser.

Som konservativ förstår man att gränser är av avgörande betydelser för att människor ska kunna fungera bra ihop, vilket inte liberalerna godtar. Man förstår också som konservativ att medborgarna behöver frihet inom ramen för dessa gränser för att samhället ska må riktigt bra, vilket inte socialisterna för sin del tror på. Följaktligen är staten en essentiell del i konservativ politik, och konservativa sjunger inte med liberalerna i melodin ”Jag hatar staten”. Ett statslöst samhälle är helt enkelt inte bra även om det fungerar på kort sikt.

Den andra frågan handlar om hur bra eller dåligt det är med ett samhälle utan politisk styrning. Här närmar vi oss gemensamma intressen mellan liberaler och konservativa, för vi konservativa önskar ju ett samhälle utan stora politiska projekt och med så lite politisk klåfingrighet som möjligt. Det konservativa svaret på frågan beror dock på hur samhället ser ut, och på hur invånarna uppfattar detta. I Sverige anser de flesta till höger om mitten (och för all del säkert också somliga en bit ut till vänster) att det samhälle som socialdemokraterna byggt, under sitt för demokratiska länder världsrekordlånga regeringsinnehav på 65 år, är ett helt annat samhälle än det som vi konservativa vill ha. Detta krackelerade socialistiska system som lappats ihop med socialliberalism är inte någonting som vi vill förvalta. Vi vill reformera detta samhälle genomgripande.

Lyfter man blicken från de egna intressena till samhällsnivå är det lätt att se att det alltid kommer att finnas partier som vill reformera, medan andra vill förvalta – liksom partier som vill bådadera men på olika sätt. Så ser den demokratiska verkligheten ut, och konservatismen är bara en av flera krafter som vill reformera samhället. Så det hela kokar ner till att det belgiska exemplet med en välfungerande regeringslös stat å ena sidan är högintressant ur studiesyfte, men å andra sidan knappast någon modell att eftersträva i ett land som t.ex. Sverige som behöver mycket reformpolitik för att hamna på rätt köl igen ur konservativ synpunkt.

I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet). Det ska dock understrykas att den belgiska socialdemokratin inte varit lika framgångsrik som den svenska när det gäller vare sig centralisering eller social ingenjörskonst.

Kan och bör Belgien hållas samman?

Vid sidan om denna diskussion på övergripande politisk principnivå, är förstås lika viktigt att diskutera vad som är eftersträvansvärt för ett land som Belgien med sin speciella bakgrund och speciella nutidspolitiska situation. Är det rätt att hålla ihop ett sådant land under sådana förutsättningar? Givetvis är denna fråga upp till folket att avgöra, men det är inte heller självklart att det är folket som kommer att fälla avgörandet om detta.

Belgiska kvällstidningar har under en längre tid lyft frågan om att landet eventuellt kommer att styckas upp som en följd av den pågående regeringskrisen. Det torde vara uppenbart för alla och envar att läget i Europa idag definitivt inte är detsamma som vid tiden för Wien-kongressen, och de behov av maktdelning i Europa som då fanns har förändrats i grunden sedan dess. En logiskt rimlig möjlighet är i så fall att den flamländska delen går ihop med Nederländerna och den franska delen med Frankrike. För att bibehålla Bryssels relativa neutralitet som huvudstad i EU skulle man antingen kunna låta staden och dess närområde bli en mini-stat ungefär som Luxemburg, eller en stat inom gränserna för en annan sta ungefär som Vatikanstaten. Detta skulle också fungera väl ihop med det faktum att Bryssel-regionen är den enda region i Belgien som är officiellt tvåspråkigt, resten av Belgien är tydligt uppdelat mellan flamländska och franska (plus en liten region i öster som är tyskspråkig).

Bland de påtagliga hindren för detta utfall är dels att Belgien är en monarki, och monarkier har en tendens också i vår moderna tid att hålla samman folk helt enkelt genom att de är populära. Dessutom uppgår Belgiens statsskuld till 97% av BNP, vilket är den tredje högsta i Europa. Vid sidan om detta spelar EU:s bedömning av de sammanlagda faktorerna stor roll, och stabilitet i hjärtat av EU är givetvis ett för EU-administrationen överordnat mål. Så även om jag tror att en uppdelning som den ovannämnda vore att föredra ur konservativ synpunkt, tror jag att även i detta kommer utomstående aktörer att forma Belgiens framtid utifrån externa hänsyn snarare än interna. I vilket fall lever debatten om en eventuell delning av landet kvar i den belgiska kvällspressen, och under alla omständigheter kommer det förbli intressant att följa utvecklingen i Belgien framöver.

Post Scriptum

T&F:s redaktörer utanför EU-parlamentet.

T&F:s redaktörer har under den gångna helgen själva besökt Bryssel. Det var med stor häpnad vi konstaterade att vår sprillans nya turistkarta inte hade med EU-parlamentet någonstans. Efter mycket om och men lyckades vi komma fram till området kring Place de Luxembourg där det ligger tillsammans med en mängd andra EU-institutioner. Varken på vägen dit, när vi närmade oss eller ens när vi var framme fanns det några som helst skyltar om EU-parlamentet och var detta är beläget. Det borde faktiskt ligga i hela EU:s intresse att intresserade turister hittar till EU-parlamentet och tar med sig hem den positiva känslan av att ha hittat vad de sökt. Det borde vara lika viktigt för marknadsföringen av EU-projektet på gräsrotsnivå som det är farligt att intresserade turister tvingas ge upp och blir sura över att inte ens ha kunnat hitta EU-parlamentet när de väl tagit sig till Bryssel. De allra flesta hyser ju också någon form av kritik mot EU för att inte ta tillräcklig hänsyn till de olika folken i EU, och att då hålla sig borta från vanligt folk att ens hitta till EU-parlamentet lär kunna underblåsa denna kritik ännu mer. Denna tanke verkar dock inte ha fallit EU-administrationen in. Detta måste verkligen ändras på, allra senast i samband med att frågan om Belgiens egen framtid löses.

> Publicerat på Opinionen.se 5/9 2010

LO-borgen, det största fackförbundets högkvarter i Stockholm.

Den 12 augusti utkom en ny rapport om partibidragen, av Folkpartiets Carl B Hamilton. Här framträder bl.a. det enorma ekonomiska stöd som den stora fackliga organisationen LO oblygt ger Socialdemokraterna. Sammanräknat rör det sig om ”minst” 630 miljoner kronor under åren 2007-2010, konstaterar Hamilton. Detta inkluderar även den arbetstid som LO lägger ned på att kampanja för S under valrörelsen. Stödet i år ligger på motsvarande nivå som i valrörelsen 2006.

Att det alltjämt råder viss osäkerhet om den exakta storleken på stödet – vilket det uppenbarligen gör – beror på att partibidragen inte omfattas av offentlighetsprincipen, som ju annars är så omhuldad i vårt avlånga land. Offentlighetsprincipen innebär att all information som kan anses vara av offentligt intresse ska vara tillgänglig och fri för medborgarna. Att LO:s ensidiga stöd till S med hundratals miljoner kronor inte anses vara av ”offentligt intresse” ter sig onekligen rätt märkligt. Redan att så mycket pengar kontinuerligt ges sedan lång tid tillbaka, är bevis nog för att det faktiskt har en märkbar påverkan på den demokratiska processen.

Så sent som förra året har faktiskt Europarådet kritiserat avsaknaden av öppen redovisning av partifinansieringen i Sverige. De kräver nu ett generellt förbud för anonyma donationer, såväl bokföring som öppen redovisning av ekonomiskt stöd till partier i allmänhet och valkampanjer i synnerhet – samt straffpåföljder som garanterar efterföljden.

Hamilton beskriver en lika genialisk som odemokratisk ordning där LO lockar medlemmar till sig genom a-kassorna, och genom detta får intäkter som alltså bl.a. går vidare som direkt partistöd till S. När S sitter i regeringsställning (vilket de gjort 65 av de senaste 89 åren) har partiet ofta genom lagstiftningsåtgärder subventionerat medlemsavgiften för att locka ännu fler till LO. Vilket i praktiken innebär att de som inte är med i facket betalar för dem som är det.

Genom sitt stora stöd har LO av gammal hävd en plats i S:s verkställande utskott, partiets centrala maktorgan. Dessutom har LO under S-regeringar förtur till ett flertal statliga maktpositioner och direkt inflytande över regeringens förslag till riksdagen. Att LO:s inflytande över arbetsmarknadspolitiken har varit i stort sett monopolartad under S-regeringarna, är också någonting vi behöver lyfta fram mer i debatten.

I detta avtecknar sig bilden av en regelrätt ”arbetarstat”, där det stora röda Partiet lever i symbios med ett korporativt samhälle. Ett samhälle där socialdemokratiska väljare likställs med ”arbetarna”, och som kollektiv ges betydligt mer makt än vad andra medborgare har. Någon har sagt att ”Sveriges statsskick är socialdemokrati”, och det ligger uppenbarligen en hel del i det.

Att LO som fackorganisation är en integrerad del av S sätter bevisligen den demokratiska processen ur spel i viktiga hänseenden. Ännu mer demokratiskt tvivelaktig blir denna maktkonstellation i ljuset av att 61% av LO-medlemmarna år 2006 visade sig vara emot detta stöd. I valet 2006 röstade också 41,2% av LO-medlemmarna på ett annat parti än S, och i årets val väntas det kunna bli över 50%.

Man kan sannerligen på goda grunder anse att denna samhällsmodell, som föddes i 1930-talets Centraleuropa, knappast hör hemma i en demokratisk rättsstat på 2000-talet. Tänk framåt den 19 september!

>Publicerat i Barometern 5/8 2010

Nu har det gått över 3000 dagar sedan den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fängslades, och på nytt uppmärksammas hans fruktansvärda öde runtom i svenska medier. Någon dom mot honom har aldrig fallit, ingen rättegång har hållits och han har inte ens åtalats för någonting. Det svenska engagemanget för honom är föredömligt stort. Förutom att det skrivs och rapporteras med jämna mellanrum om honom har exempelvis stora tidningar som Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten banners på sina hemsidor som visar hur länge Isaak nu har suttit fängslad.

Kraven på hans frigivande blir alltmer omfattande, och utrikesminister Carl Bildt (M) förklarade i april 2009 att Dawit Isaak är den person som svenska Utrikesdepartementet lagt enskilt ”mest resurser på i modern tid”.

Det är inte bara fruktansvärt, det är också olagligt enligt internationella konventioner att hålla någon fången på detta vis utan någon som helst möjlighet att försvara sig mot de anklagelser som riktas mot honom. Nu i helgen kom i alla fall till slut en officiell förklaring från Eritrea. Enligt den eritreanske presidentens närmaste rådgivare har Isaak gjort sig skyldig till landsförräderi, genom att ha medverkat till att underlätta en etiopisk invasion.

I realiteten handlar det om regimkritik och krav på demokrati från Isaaks tidning Setit, som för nio år sedan ledde till massarresteringar av oppositionella till den eritreanska militärdiktaturen. Däribland Dawit Isaak.

Det juridiska problemet i sammanhanget, som inte ska stickas under stol med att det har en starkt hämmande inverkan på förutsättningarna att få honom fri, är det s.k. dubbla medborgarskapet. Möjligheten till medborgarskap i flera länder är i grunden avsett att öka förutsättningarna för mänskliga rättigheter. Förmodligen var det detta Isaak hoppades på, när han blev delägare i en regimkritisk tidning i sitt hemland Eritrea. Men hans öde har istället visat hur handlingsförlamande det dubbla medborgarskapet är i sådana här lägen. Om Dawit Isaak varit enbart svensk medborgare så hade det varit en väldigt mycket enklare uppgift för svenska Utrikesdepartementet att få honom fri.

Statens viktigaste uppgift är givetvis att skydda sina medborgare. Sverige har en skyldighet att kämpa för att Dawit Isaak friges – eller åtminstone får en rättvis rättegång. Som svensk medborgare har han laglig rätt att få sin sak prövad i Sverige. Man kan, liksom Bildts partikollega ordföranden för Moderata Ungdomsförbundet Niklas Wykman, också tycka att vi borde organisera ett fritagningsförsök av den svenske medborgaren Isaak. Men faktum är att Eritrea också har rätt att skydda och behandla eritreanska medborgare i enlighet med eritreansk lag och eget gottfinnande. Det är precis därför som denna inhumana situation kan fortgå år efter år.

För Dawit Isaak finns idag åtminstone en fördel med hans dubbla medborgarskap: hans fall får därmed internationell uppmärksamhet. Men vi har också en demokratisk skyldighet att vara tydliga med det dubbla medborgarskapets risker, alldeles särskilt gentemot dem som kommer till Sverige utifrån. En stats goda vilja är inte alltid tillräckligt.

>Publicerat i Barometern 26/7 2010

Många politiker bleknar i jämförelse med det genomslag Humanisternas ordförande Christer Sturmark har i samhällsdebatten.

Smålandspostens ledare den 21 juli tar upp frågan om aktörer i den politiska beslutsprocessen som inte är politiker. Något som alltför sällan berörs i samhällsdebatten, och när det sker så handlar det ofta om lobbyister som utövar påtryckning mot regeringen eller enskilda partier gällande sina särintressen. Sådana aspekter diskuterades t.ex. nu i anslutning till årets rekordstora Almedalsvecka.

Lobbyistiska påtryckningar handlar i regel om att specifika politiska beslut ska fattas för att underlätta ett företags affärer. Syftet är att företaget ifråga ska veta att satsade pengar inte går till spillo i onödan, att de kanske behöver skära ner på arbetskraften för att pengarna inte räcker till eller för att produktionen hämmas. Många gånger handlar det om att lagstiftningen ska vara i fas med teknikutvecklingen inom företagen, eller om att landets regering behöver framföra vissa synpunkter i sin kommunikation med regeringen i ett annat land där företaget har intressen.

Sällan reflekteras närmare över organisationer som RFSL, Humanisterna och Republikanska Föreningen. Deras genomslag i media är enormt, sett till det faktum att de bara samlar omkring 5000 medlemmar vardera. De allra flesta har hört talas om dem, och vet vad de står för. Som plattformar för opinionsbildning kring en mångfald sakfrågor är de klart bättre än de flesta partier.

Den påverkan som åtminstone RFSL och Humanisterna har på lagstiftningen är större än vad de flesta av våra folkvalda partier kommer i närheten av. Alla tre har också flera representanter i riksdagen, fastän ingen av dem är invalda på denna grund. Vid valet 2006 var en majoritet av riksdagsledamöterna republikaner, medan ca 15% av folket är det. Om det är odemokratiskt att små minoritetsintressen har stor inverkan över majoriteten, så måste man säga att dessa organisationers stora makt är ganska betänklig.

Detta för oss osökt in på den makt som media utövar över både samhällsdebatten och politiken. Ofta kallas media för den tredje maktpelaren i Sverige, vid sidan om riksdagen och regeringen. Media har makten att välja vilka nyheter som ska publiceras, hur de ska presenteras, om de ska kommenteras och i så fall hur. Vidare styr media vilka samhällsfrågor som lyfts och inte lyfts, vilka begrepp som används och när en debatt ska anses avslutad. Dessutom bestämmer media vem som får komma till tals och vem som inte får det. Och det som inte media ser finns i praktiken inte, vilket medför att politikerna endast behöver bry sig om vad media rapporterar och kommenterar.

Ett öra är dock politikerna benägna att låna även tankesmedjorna. Dessa ägnar sig åt ideologiutveckling, och djupstudier med ideologiska glasögon av samhället genom t.ex. statistik och sociala relationer. I slutändan behövs både fakta, sammankopplande logik, och en bra paketering för att ett nytt politiskt förslag ska kunna få genomslag. Partierna ägnar sig förstås själva mycket åt sådant, men tankesmedjorna hjälper till med en del grundarbete liksom PR-byråerna hjälper till med en del paketering.

Av naturliga skäl måste folkvalda ledare gå in för att tillfredsställa dem som har den verkliga makten. Därmed kommer de ofrånkomligen alltid att förhålla sig till de egentliga maktstrukturerna i samhället. Detta innebär helt klart nya demokratiska utmaningar för 2000-talet. Vår demokrati har som bekant parlamentarismen som grundval, och partierna som dess byggstenar. Men det är uppenbart att förutsättningarna för en representativ demokrati i Sverige har ändrats en hel del på hundra år. Kanske är det på tiden att se över vad vi har, och debattera mer vad vi egentligen vill ha?

> Publicerat 5/6 2010

I torsdags presenterade Kristdemokraterna ett förslag om att det befintliga systemet där partierna tillsätter domstolarnas nämndemän ska ersättas med ett nytt, där alla myndiga medborgare tvingas vara nämndemän i två års tid. Den modell KD föreslår har den amerikanska ordningen som förlaga, och sköts genom lottning bland domsagans invånare.

Allra först måste sägas att detta är en typ av reformförslag som alltför sällan syns i svensk politik: en systemreform som syftar till avpolitisering. Förslaget ingår i partistyrelsens tredje och sista proposition till partiets riksting 1-3 juli i Örebro, och går väl ihop med en av de föregående propositionerna som handlar om att staten ska träda tillbaka till förmån för ett friare civilsamhälle.

Men det finns ändå många betänkligheter i förslaget. Till att börja med skulle det gå alldeles utmärkt att avpolitisera nämndemannasystemet utan att ändra lagen så som KD föreslår. Idag är det egentligen inte de politiska partierna som tillsätter nämndemännen – de nominerar bara. Sedan är det kutym att kommunfullmäktige utan vidare bifaller nomineringarna. Men ingenting hindrar kommunfullmäktige att ta in andra medborgare som nämndemän. Varför inte sätta in en annons i lokaltidningen och, i samråd med domstolen, göra lämplighetstester?

Sedan har jag för min del ännu mer att invända i själva principfrågan. Varför ska överhuvudtaget lekmän döma? Och ”allmän domstolsplikt”, eller ”civil värnplikt” som vice partiordförande Maria Larsson som tagit fram förslaget själv kallar det, är väl ändå alltför absurt? Förutom att det går dåligt ihop med KD:s försök under det senaste året att tvätta bort bilden av sig själva som ett tvångs- och förbudsparti.

Låt oss göra en kortfattad historisk tillbakablick. Nämndemannasystemet bygger på en urgammal svensk tradition. Redan under vikingatidens ting bereddes vanligt folk utrymme att aktivt medverka vid maktutövning mot enskilda i anledning av lagbrott. Detta har utvecklats till principen om rätten att dömas av sina jämlikar, som idag hävdas.

Samma slags ordning finns också i common law-länderna, främst Storbritannien och USA. Där har en jury av vanliga medborgare att ta ställning till huruvida den åtalade är skyldig eller ej. Detta system utgår dock från en annan rättsordning, där rättsutvecklingen följt det allmänna medvetandets utveckling om rätt och fel och etik, snarare än den politiska viljan hos radikala partier – vilket fallet är t.ex. i Sverige. Då är det en helt annan sak att ”dömas av jämlikar” genom en jury av vanliga medborgare.

Att allmänhetens värderingar avspeglar sig i domstolarna är förvisso en vacker tanke. Problemet i det av social ingenjörskonst alltför länge präglade Sverige, är dock att lagarna ofta inte speglar allmänhetens värderingar – utan de värderingar som politikerna vill att folket ska ha. Nämndemannasystemet får därmed funktionen för det första att agera dimridå för en politisk utveckling som folket annars förmodligen hade motsatt sig desto starkare. För det andra att sabotera de nuförtiden alltför inskränkta delar av lagstyre som finns i det svenska rättssystemet, nämligen de lagfarna juristernas makt att döma i enlighet med tidigare förkunnade domar. Det är faktiskt ganska groteskt att skattemedel används på detta vis.

Ett faktum som ofta påpekas i debatten är att tings- och länsrätterna begår fler misstag i sin rättsskipning än överrätterna. Detta beror i och för sig närmast på att de är både överbelastade (alltför få jurister i varje tingsrätt, och dessutom läggs tingsrätter ner på löpande band) och att de allra flesta rättsprövningar börjar där. Till saken hör att överprövning alltid finns som möjlighet – och då ska givetvis ännu bättre experter bedöma saken, inte andra nämndemän som ju bara bygger hela sin uppfattning på löst tyckande.

I ett samhälle som uppbärs av detaljerat skrivna lagar, till skillnad från common law-systemet som enbart bygger på rättspraxis, bör inte juridiskt okunniga människor ges makten att avgöra utfallet av domstolarnas rättsprövning. Detta medför att ett av de främsta rättsäkerhetsrekvisiten sätts ur spel: förutsebarheten. Därmed inte sagt att moralen inte bör återspeglas i rättssystemet, men det är lagarna som ska leva upp till etiken – inte rättstillämpningen – och lagarna stiftas alltså av riksdagen genom beredning och majoritetsbeslut. Om folket inte uppskattar den samhällsutveckling som äger rum ska de helt enkelt ta ställning för en annan politik vid valurnorna.

Som det är idag har nämndemännen vid sidan om den åtalades skuld också att ta ställning till en rad komplicerade rättsfrågor som t.ex. brottsrubricering, brottspåföljd och förverkanden. För att rättegångar ska bli så rättvisa som möjligt är det naturligtvis nödvändigt att domstolarna och dess aktörer kan agera på bästa möjliga sätt. En grundläggande förutsättning för detta, som KD nu alltså vill trygga, är domstolarnas politiska oberoende. Men det måste också vara den bästa kunskapen om rätten som styr. Modern juridik är betydligt mera komplicerad än den var på vikingatiden.

Därför bör man gå ett steg längre än vad KD nu föreslår, och helt och hållet avskaffa jury- och nämndemannasystemet i Sverige. Det är ju den skrivna lagen som ska tillämpas på bästa sätt, och ingen kan förstås bättre göra detta än lagkunniga jurister. Huruvida någon ska dömas på föregivna grunder och vilken grad av straff inom aktuell skala som ska utdömas borde vara en fråga om bättre vetande, inte om tyckande. Varje medborgare som blir ställd inför rätta ska (läs: borde) ha rätt till en professionell prövning, och inte vara utelämnad åt det ytliga omdömet hos lekmän som infinner sig i domstolen en gång i månaden. För att vara rättvis måste prövningen göras av personer som är desto mera klarsynta och har ett större och djupare helhetsperspektiv utifrån ett äkta engagemang och erfarenhet.

KD har i alla fall rätt i att det är på tiden att vi reformerar nämndemannasystemet, och som initiativ till debatt är detta förslag mycket välkommet.

>Publicerat i Nya Wermlands-Tidningen 14/8 2009

Den som begått ett brott borde inte kunna undkomma ansvar för sitt handlande.

Vi måste börja prata mer om brottslingars personliga ansvar. Kriminalitet är inte ”någon annans fel”. Inte minst ifråga om någonting så allvarligt som att döda en annan människa är det av fundamental betydelse att vi upprätthåller en klar rågång mellan rätt och fel.

Den kvinna som dödat sin 81-åriga mor i Eda anses enligt förundersökningen inte ha varit så psykiskt sjuk att hon kan dömas till psykvård, men inte heller så frisk att hon kan dömas till fängelse. Hon ser alltså ut att gå fri, fastän hon erkänt att hon slagit ihjäl sin egen mor med ett tillhygge. Precis detta höll också på att ske ifråga om den uppmärksammade dödsskjutningen i Rödeby för två år sedan. Då frikändes mannen helt i tingsrätten, men dömdes för dråp i hovrätten – och den domen överklagades inte av den åtalade.

Vi måste verkligen ha en klar rågång mellan rätt och fel. Det är själva grunden för all form av civilisation, och att döda någon är det värsta man kan göra. Vi kan inte låta värdenihilismen breda ut sig så mycket i både samhället och rättsväsendet att man kan undgå straff för att ha dödat en annan människa. Att man kan anses psykiskt störd just i brottets ögonblick är också på många vis ett märkligt synsätt. Kan någon som i berått mod tar livet av en annan överhuvudtaget anses vara vid sina sinnens fulla bruk, egentligen? För att medvetet kunna döda en människa – vare det mord eller dråp – måste en kraftig mental barriär passeras. Det gäller vem som helst.

Hårda tag mot kriminaliteten har alltid varit en viktig konservativ fråga. Länge har man från både liberalt och socialistiskt håll fått höra i debatten att det bästa botemedlet mot kriminalitet är ”ett bättre samhälle”. Men vad är då det för ett samhälle? Är det ett omni-liberalt samhälle där alla får göra som de själva vill? Eller är det en stenhård diktatur där alla måste göra precis som diktatorn har bestämt?

Oavsett vilket så låter det både utopiskt och orimligt att vi skulle slippa kriminaliteten om vi bara gör samhället tillräckligt bra. Ytterst ankommer det ändå på den enskilde att inte begå rena brott. En brottsling vet att det han/hon gör är fel och förbjudet, och gör det kanske just därför – ofta för sin snöda egenvinning. Kriminellt beteende bottnar på så vis i brist på moral. Vi måste verkligen börja ställa det personliga ansvaret i centrum, det är ingen annans fel än brottslingens till exempel när någon blir dödad.

Sedan 1970-talet har rätt och fel tyvärr kommit att relativiseras alltmer, och brottslingarna verkar inte anses ha något som helst eget ansvar för sina gärningar. Man talar i stort sett uteslutande om att tycka synd om, förstå, hjälpa och rehabilitera dem. ”Kriminalvård” är den allmänna termen – som om brottslingarna vore patienter i ett sjukdomstillstånd.

Men för upprätthållande av ett fritt civilsamhälle måste statsmakten till varje pris förhindra brottslighet, särskilt personbrott. Straffen har i detta en central funktion, och rättvisa när påföljden ska utdömas bör naturligtvis handla om att brottsoffret ställs i centrum. Ur brottsoffrets perspektiv är det ovidkommande om gärningsmannen är ung eller gammal, mentalt sjuk eller frisk, genomgått hårda prövningar i sitt liv etc. Att brottslingen tidigare råkat ut för någonting som haft menlig inverkan på vederbörandes personlighet ska varken vara en förmildrande omständighet eller medföra att det anses acceptabelt att han/hon utsätter andra för kränkningar.

Viktigt att förstå i sammanhanget är också att en brottsling ingalunda är mindre farlig för att han/hon är psykiskt störd. Tvärtom – och statsmakten måste alltid i första hand gå in för att värna de hederliga medborgarnas trygghet. Det ansvar som den enskilde inte kan ta ankommer i sista hand på samhället att ta.

>Publicerat i Nya Wermlands-Tidningen 10/7 2009

Det är väldigt svårt att åka fast i Sverige för ett brott man begått. Samtidigt är det svårt för brottsoffer att få ut skadestånd, förutom att vi har rekordlåga skadestånd. Detta är mer än en välfärdsfråga – det är en grundläggande rättighetsfråga.

Visst får man ett litet sår i själen som det tar en stund att läka varje gång man hör om det fruktansvärda sätt som riksdagen nu i så många decennier har hanterat brottet våldtäkt. Våldtäkt i gängse mening – sex utan samtycke – är nämligen tillåtet enligt svensk lag. Vad som inte är tillåtet är att samtidigt misshandla eller hota offret, då döms man till fängelse. Tidigare i sommar frikändes följdriktigt återigen två män av Högsta Domstolen trots att samtycke till sex bevisligen saknades. Madeleine Leijonhufvud skriver utmärkt om saken i Svenska Dagbladet 9/7.

I Säffle däremot fälldes en man nu för våldtäkt samt misshandel av sonen till den våldtagna kvinnan. Han döms till ett och ett halvt års fängelse och 120 000 kr i skadestånd till kvinnan. Efter avtjänat straff ska mannen utvisas. Även om denne man trots allt (får man väl säga) kunnat dömas för våldtäkt i Sverige, så infinner sig – för vän av ordning – ett antal andra frågor relaterade till straffet. Kommer mannen ha råd att betala skadeståndet? Ska han jobba för att spara ihop dessa pengar under ett antal år i Sverige innan han utvisas? Kommer inte det att ta ganska lång tid?

Nu är det i och för sig så att detaljerna och förutsättningarna i just detta enskilda fall inte ter sig lika intressant som själva principfrågan kring det där med skadeståndet. Det händer alldeles för ofta att gärningsmannen aldrig någonsin får råd att betala skadeståndet till brottsoffren. Detta trots att svenska skadestånd är rekordlåga vid en internationell jämförelse. Inte sällan är det missbrukare som aldrig får råd att betala skadeståndet, men som på något mirakulöst sätt ändå har råd med sitt fortsatta missbruk. En annan viktig faktor är att det alltid är svårt för en person dömd till fängelse att få jobb efter avtjänat straff.

Vid sidan om det problematiska i att skadestånd långtifrån alltid utbetalas, ter det sig också fullständigt absurt att gärningsmannen enligt lagens påbud genom skadeståndskravets utformning fortsätter att ha en relation till brottsoffret. Ingenting torde väl ändå vara viktigare för brottsoffret än att få bli lämnad ifred och så gott det går glömma bort gärningsmannen och brottet. Men det svenska samhället har inte på många decennier stått på brottsoffrets sida.

Att få ut skadeståndet måste ändå betraktas som en fråga om grundläggande rättvisa. En lösning är att Allmänna arvsfonden betalar ut skadeståndet, och så får brottslingen en skuld dit som han måste betala av.

Enligt lagen tillfaller samtliga medel från ett dödsbo utan känd arvinge Allmänna arvsfonden. Fonden har idag till syfte att med innestående medel främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdom och personer med funktionshinder. Det rör sig om många miljoner årligen. Mycket pengar går regelbundet till genusrelaterade och RFSL-relaterade projekt.

Det ena behöver ju inte utesluta det andra, men att brottsoffer får ut sitt skadestånd handlar om grundläggande rättvisa – det borde tveklöst stå över välfärd och välgörenhet i prioritet. Om bara brottslingarna betalar av sina skulder till Allmänna arvsfonden så finns ju ändå pengar till resten av dagens verksamhet. Det känns i alla fall som att samhället borde ge ett betydligt starkare skydd åt brottsoffren, än vad som idag är fallet.