Arkiv för kategori ‘Sociologiska betraktelser’

> Publicerat på Tradition & Fason 4/8 2011

MÄNSKLIGHET | Är vi människor djur? Det finns minst två enkla sätt att besvara detta: det darwinistiska och det kristna. Enligt darwinistisk syn är vi däggdjur, närmare bestämt en form av apa, och därmed är svaret definitivt Ja. Enligt kristen syn är vi ättlingar till Adam och Eva som Gud en gång skapade till sin avbild, och därmed är svaret definitivt Nej. Men frågan kan också besvaras mera sofistikerat, genom att försöka förstå människans väsen i förhållande till (de andra) djuren. Människan har – genom evolutionen – lagt sig till med egenskaper och beteendemönster som verkligen skiljer ut oss i naturen. I själva verket finns det en lång röd tråd av mänsklig strävan bort från det som kännetecknar djurriket.

Låt mig börja någonstans i begynnelsen. Någon gång där långt tillbaka insåg människan att det är bättre att jaga på dagen än på natten, dels för att alla djur sover på dagen och dels för att det är lättare att se i dagsljuset. När vi människor vände på dygnet och började jaga tillsammans i dagens ljus förbättrades förutsättningarna för att kommunicera, och både det muntliga språket och kroppsspråket kunde utvecklas. Även detta är vi människor ensamma om, i djurvärlden finns bara ljud men i den mänskliga världen kretsar en mycket stor del av tillvaron kring kommunikation. Genom att utveckla språket kunde vi börja kommunicera mer på distans, och så småningom allteftersom vi spred ut oss över allt större områden lärde vi oss också värdet av att kommunicera till andra människor längre bort att här finns det också människor.

Att förstå var det fanns andra människor har under en mycket stor del av mänsklighetens historia varit en fråga om liv och död. Exempelvis har vi mycket länge byggt vägar – för djuren är vägarna osynliga, men för oss innebär de trygghet och vissheten om att i ena eller andra riktningen finns andra människor som är någorlunda civiliserade. Att förstå var andra människor bor har också varit nödvändigt för att inte bli överrumplad och dödad av sina fiender. Detta har medfört att människan har utvecklat behovet att förstå genom analys, till skillnad från djurens mera känslobaserade förståelse för t.ex. fara, och de av våra artfränder som förstått minst har hamnat efter och kommit att domineras av dem som förstår bättre. Visst stämmer det in på darwinismen, men medan Darwin framför allt kopplade ihop oss människor till djurriket pekar just samma logik på människans väg bort från djurriket – och detta är onekligen ett viktigt perspektiv när det gäller att förstå oss själva.

Utifrån dessa faktorer har människan utvecklat samhällen med olika nivåer och funktioner, vilket ytterligare skiljer ut oss från de flesta (dock inte alla) djur. Den genomsocialiserade existens som det sedan mycket länge innebär att vara människa är av ett helt annat slag än t.ex. vargflockens maktstruktur eller myrsamhällenas arbetsfördelning. Och även i de sociala mönstren har vi valt en väg som går på tvärs mot hur saker och ting fungerar i djurriket. För oss människor har t.ex. ett viktigt sätt att uttrycka uppskattning över tillvaron varit att le och visa tänderna – betänk att när djuren visar tänderna så visar de fientlighet, men när människan visar tänderna så visar de tvärtom inbjudande välvilja (hundar ska man vara försiktig med att le mot). Att människor gråter när någonting gör ont, d.v.s. när vi befinner oss i ett mera hjälplöst tillstånd, är också ett socialt fenomen som handlar om att vi vill att våra artfränder uppmärksammar att vi behöver hjälp. Inga djur gråter, och ute i den vilda naturen skulle självfallet en gråtande människa locka till sig rovdjur som förstår att här finns en mera hjälplös människa att sätta tänderna i.

Människans uppfinningsförmåga är också någonting som skiljer oss från djuren, och är givetvis en kombination av våra mer avancerade överlevnadsbehov och vår analytiska förmåga (samt den intelligens vår art har utvecklat). Ett mycket stort genombrott, kanske större än att människan uppfann hjulet, var när vi uppfann handväskan. Därmed kunde vi bära med oss och utveckla föremål över tid samt utbyta kunskap människor emellan, istället för att massor av tid går åt både till att gång på gång sitta och förfina t.ex. ett verktyg eller för den delen glömma hur äldre släktingar brukade göra och behöva börja om på nytt igen. Uppfinnandet tog oss längre och längre bort från djurens behov av att leva ur hand i mun. Därmed lärde vi oss mer och mer att behärska tillvaron runt oss och bestämma våra egna förutsättningar och betingelser, istället för att tillvaron bestämde över allting i vår tillvaro. Så småningom lärde vi oss att tämja elden, det som alla djur räds allra mest blev en mycket god vän till människan. Vid elden fick vi värme, ljus och trygghet, och när vi började laga vår mat över den ökades markant våra möjligheter att föda oss själva och våra familjer. Djur äter, som bekant, sin mat rå.

Den alltmer avancerade mänskliga tillvaron förde med sig kulturutveckling – vi lärde oss att vissa mönster är mera gynnsamma för oss personligen, för våra familjer och för vår stam i förhållande till andra människor och andra stammar. Seder utvecklades utifrån mänskliga sociala behov och även i förhållande till varandra – inspirerade av andra seder eller som avståndstagande från vissa andra seder. Sederna hjälpte oss ännu mer att se skillnad på vänner och fiender, de som delade våra seder var tryggare och lättare att ha att göra med än andra. Det var ett sätt att överleva och på samma gång föra med sig tidigare generationers kunskap om ett välavvägt och långsiktigt hållbart beteende. I människans strävan att förstå världen runtomkring sig utvecklades också religionerna, med förklaringar på hur saker och ting hänger samman och varför allting är som det är. Ur människans behov av goda seder och normer utvecklades både tro och religionsutövning, och tillsammans medförde de moralen som både personlig och social stabiliserande faktor. Moralens förmåga att kontrollera sexualiteten (äktenskap, familjesammanhållning och avhållsamhet som dygder) har varit nödvändig både för att kontrollera reproduktionen och smittspridningen så att bägge sker på ett långsiktigt hållbart och gynnsamt sätt för samhället.

Sålunda har de mänskliga civilisationerna utvecklats, som en helt egen existensform vid sidan om djurriket. Över tid har människan gått från att jaga i grupp till att bosätta sig stamvis, och till att utveckla alltmer sofistikerade samhällen både sett till boendeformen och till livet i samhällena. Kulturutbyte har ägt rum så länge som kultur har existerat, men samtidigt skiljer kulturen också människorna åt och varje kultur är sin egen mix av inslag från andra kulturer – t.ex. genom att en artefakt som är vanlig i en kultur anses exotisk och åtråvärd i en annan kultur och därmed blir ett statusföremål där. Genom kulturen förstår vi oss själva som människor, och det tillfredsställer ett djupt existentiellt behov vi har sedan urminnes tider.

Det som är så bra med mänskligheten är dels att vi skiljer oss från djuren, dels att vi (de flesta av oss) vet att uppskatta det mänskliga mer än det djuriska. Ju mera djurisk, desto mindre civiliserad och därmed desto mindre mänsklig. Låt det vara en tumregel i tillvaron och försök så ofta Du kan tänka Dig vad som vore mera ”mänskligt” att göra när du står inför ett val. Alla människor har alltid ett val, möjligheten att välja det bättre framför det sämre. Djuren har ytterst sällan något val. Sträva bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen, och undvik att leva ur hand i mun. Var stolt över att vara människa – och gör mänskligheten stolt.

Idag domineras dessvärre de flesta västerländska samhällen av radikala ideologier, ett uppluckrande av skillnaderna mellan människor och djur pågår för fullt och vår civilisation håller på att monteras ned. Den politiska riktning vi BORDE eftersträva är tvärtemot detta ett fördjupande av det specifikt mänskliga och ett höjande av civilisationen. Betänk att vi idag håller på att förlora kontrollen över vår tillvaro återigen – när vi håller på att bli till slavar under system som vi själva en gång startat. Hur mänskligt är det egentligen att vara liberal, när man tänker på det på detta vis? Hur mänskligt är det att vara socialist? Konservatismen är nog faktiskt den enda riktigt mänskliga ideologin, om man då inte räknar kristendomen som en ideologi. Både liberalismen och socialismen bortser på det hela taget ifrån vad det egentligen innebär att vara människa. Liberalismen har oböjeligt sin individualism och socialismen på samma vis sin kollektivism. Det största problemet är att det bara är vi konservativa som tror på historien och generationernas erfarenhet som en källa till insikt om vad som är bra.I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet). Det ska dock understrykas att den belgiska socialdemokratin inte varit lika framgångsrik som den svenska när det gäller vare sig centralisering eller social ingenjörskonst.

> Publicerad på Opinionen.se 3/7 2010

Då och då händer det att även liberaler sätter ner foten och uttrycker sin förtvivlan över att ett viktigt konservativt inslag i samhället fattas – trots att liberalerna själva många gånger motarbetar dessa. Saken är ju också den att en politisk strävan efter frihet är otillräcklig i sig. Det kommer alltid att finnas behov av ”mer frihet”, men total frihet är ju faktiskt ett tomt vakuum. Livet kan inte gå ut på att sträva efter ett vakuum. Människor vill känna mening i tillvaron, och då är samhörighet och identitet viktiga komponenter.

I DN den 27 juni skriver sålunda den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten, aktuell med boken Fosterland (Bonniers 2010), att splittringen av samhällsgemenskapen i Sverige har gått för långt. Hennes utgångspunkt är självbiografisk utifrån egna erfarenheter av hur det var när hennes familj kom till Sverige 1976, och med hennes egen syn på det svenska samhällets utveckling fram tills idag.

Socialismen och liberalismen

Demirbag Sten har alldeles rätt. Det svenska samhället idag är ett trasigt och pinat samhälle, efter åratal av politiskt utstuderad och genomdriven söndring. Först tog socialdemokratin över, och var framgångsrik i att kasta ut väldigt mycket av det gamla för att genom social ingenjörskonst införa ett kollektiviserat, ”modernt” massamhälle där klass ställdes mot klass. Ingen annanstans i västvärlden har socialismen varit så framgångsrik i att skaka sönder de gamla grundvalarna för ett samhälle och göra folk så beroende av den hämmande och förtärande staten som i Sverige.

Under Kalla kriget framträdde liberalismen som den starkaste motståndaren mot socialismen, vilket medförde att konservatismen hamnade i skymundan i samhällsdebatten. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps har socialliberalismen tagit över som ny huvudideologi i Sverige. Denna normupplösande variant av liberalism, som med det omåttliga (tomma) frihetsidealet som galjonsfigur aktivt strävar efter att befria även dem som inte vill ”bli befriade”, och som dessutom vill ha så mycket nya inslag som möjligt i samhällsbilden.

Krackelerat samhälle

Tidigare förenades vi av och definierade oss utifrån kulturell samhörighet. Man var t.ex. i första hand smålänning, i andra hand svensk, i tredje hand europé och i fjärde hand västerlänning. Kulturella olikheter spelar fortfarande stor roll. Men idag definierar folk också sig själva utifrån sådant som kön, sexuell identitet, musikstil och vilka TV-serier man följer. Acceptansen för olikheter har blivit mycket större, men att bara acceptera olikheter är idag otillräckligt. Förutom att samhällsgemenskapen krackelerat tenderar nu dessutom dessa olika grupper att ställas mot varandra: kvinnor ställs mot män, homosexuella mot heterosexuella, emos mot britpopare, och den som inte sett alla ”Sex and the City”-avsnitt är liksom lite efter.

Samtidigt med denna utveckling har såväl socialistiska som liberala politiker medverkat till att svensk folkkultur förpassats ut ur det offentliga rummet. Detta har skett så till den grad att få vanliga människor idag kan sätta fingret på vad ”svensk kultur” egentligen är. Politiskt korrekta journalister och politiker försummar inte heller ett tillfälle att påpeka att det inte existerar någon svensk kultur. Vilket givetvis är trams. Det måste även Dilsa Demirbag Sten ha märkt av ganska tydligt. Men det blir faktiskt ett bekymmer för invandrare när svenskar inte ens själva kan förklara sin kultur – hur ska de då kunna komma in i samhället? (Nej, liberaler och konservativa är givetvis överens om att statligt tvång aldrig kan vara rätt svar i sådana här sammanhang.)

Öppna portarna

I detta närmar vi oss pudelns kärna. Vi behöver öppna dörrarna på vid gavel för att släppa in våra invandrare i den svenska kulturen. D.v.s. de svenska referensramarna, synsätten, rotade umgängesformerna och värdegrunden.

Det hindrar inte invandrare från att parallellt värna om sin gamla kultur. Detta bör i god konservativ ordning vara helt upp till familjen, och hur föräldrarna väljer att uppfostra sina barn. Den svenska adelssläkten Hamilton som kom till Sverige på 1600-talet vårdar fortfarande sitt skotska arv i t.ex. namngivning och genom att bära kilt till fests. Men vid sidan om sina stolta skotska familjetraditioner har de också odlat en svensk kulturell identitet. Och det är ju så det ska vara. Istället för att människor av olika kultur och klassbakgrund ställs mot varandra – i socialismens, liberalismens, jämlikhetens, diskrimineringens eller rättvisans namn.

En gemensam angelägenhet

Människors olikheter är någonting positivt, och det är genom våra olikheter som vi bäst kan komplettera varandra. Men det måste också finnas ett socialt kitt som håller oss samman. Annars riskerar olikheterna att medföra otrygghet ifråga om hur vi ska förhålla oss till varandra, och som en konsekvens av det respektlöshet, hänsynslöshet och i värsta fall en destruktiv osämja gentemot dem som inte är precis som en själv. Låt oss därför slå vakt om och odla den svenska kulturen, gemenskapen och identiteten. Det är, märkväl, absolut ingenting främlingsfientligt i sig – det är socialt ansvarstagande och ett sätt att undvika att alla blir till rotlösa, osjälvständiga individer under en stark Stat som intervenerar också i vanliga människors liv för att undanröja varje tänkbart hot mot dess egen makt.

Vårdandet av folkkulturen är slutligen inte helt och hållet en privatsak, som liberalen Demirbag Sten skriver i sin artikel. Det är en gemensam angelägenhet som är den enda lösningen på hennes problem som inte innebär att samhällsmedborgarna formas av politikernas skrivbordsidéer och sociala experiment – utan av generationernas erfarenhet och de geografiska grundförutsättningarna i någonting unikt som både gammelsvenskar och nysvenskar måste kunna vara stolta över att vara en del av. I detta har vi tillsammans en spännande utmaning för de infödda svenskarna att, i samröre med dem som betraktar oss med utomståendes ögon och samtidigt vill ingå i vår gemenskap, hitta tillbaka till förståelsen för vad det innebär att vara ”svensk”.

> En utvecklad version av min artikel i Världen Idag publicerat på Tradition & Fason 28/4 2010

Ofta får man höra att människor som går och tänker ”vi och dom” är onda, och att vi (eller de) måste bort från det sättet att tänka. Det låter bra i både socialistiska och kristna öron att inte göra skillnad på människor. Men likafullt gör såväl socialister som kristna skillnad på sig själva och andra som är av annorlunda åskådning.

Hur mycket de än talar om att alla är lika värda så är det väl ingen som tror att sossar tycker att ”borgarna” ska ha lika mycket att säga till om som de själva. Eller att protestanter tycker att katoliker har lika rätt som de har i sin tro. Att påstå sig vara emot ett ”vi och dom”-tänkande är bara kvalificerat politiskt struntprat.

Världen är full av gemenskaper, både naturliga och onaturliga. Vi ingår alla i flera av dem, och det gör att vi tycker och tänker på ett visst sätt men inte på ett annat. Mångfald är naturligtvis bra. I en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt, som ordspråket lyder.

Man måste också förstå att vi alla är ofullkomliga. Endast när man vet att alla människor har ett inskränkt omvärldsperspektiv, grundat på ens egna erfarenheter och den kultur man lever i, kan man uppbåda sann respekt för andra människor av annan bakgrund. Att ha en ”vi och dom”-uppfattning är i grunden både en överlevnadsstrategi och en förutsättning för att kunna behandla andra människor med respekt – d.v.s. att man inte utgår ifrån att alla tycker och tänker som en själv.

Det är således inget fel i sig med ett ”vi och dom”-tänkande. Det är både någonting mänskligt och bra. Att det skulle vara någonting extremt är helt enkelt verklighetsfrånvänt. Den avgörande frågan är vad man lägger i begreppet ”vi”, och vad man vill uppnå gentemot ”dom”.

>En kortare version har också publicerats i Världen Idag 31/3

Såhär inför Påsken kunde det vara på sin plats att säga några ord om det här med förlåtelse. Att förlåta är inte bara gudomligt, det är också någonting som har förmåga att höja såväl den förlåtande som den förlåtne som människor, och det får överhuvudtaget människor att fungera bättre tillsammans. Jag tänkte därför anlägga ett socialt snarare än ett religiöst perspektiv på saken.

Många människor har svårt både för att be om förlåt, och för att förlåta. Att inte kunna be om förlåt när man gjort fel – ofta någonting som fått negativa konsekvenser för någon annan – är att visa respektlöshet. Men det är också att för sig själv förringa behovet av att bättra sig. Det har någonting tydligt egoistiskt över sig.

Att inte kunna bli förlåten, i sin tur, gör att man förlorar hoppet. Och utan hopp är det väldigt svårt att bättra sig. Kan man inte få förlåtelse så blir det svårare att lämna det felaktiga och dåliga bakom sig, och det är ju ändå det som är så viktigt att man gör.

Detta hindrar förstås inte att det bland människor alltid kommer att finnas handlingar som aldrig kan förlåtas. Och handlingar som vi inte heller bör begära av de drabbade att de förlåter. Det finns många handlingar som är tillräckligt svåra att leva med för de drabbade bara att de har begåtts.

Så fastän förlåtelse är så viktigt, får det dock inte innebära att man utan vidare kan göra om samma misstag igen. Vi människor behöver både vägledning, förbud och bestraffningar och helst att detta också hänger logiskt samman på ett tydligt sätt för oss – för att vi ska kunna upprätthålla distinktionen mellan gott och ont. Det onda får aldrig jämställas med det goda. På samma sätt borde det vara självklart att om man straffats för det man gjort fel så ska det vara glömt och förlåtet, åtminstone till dess att man tydligt visat att man inte har bättrat sig.

Konservatismens lärofader Edmund Burke menade att dygderna (för honom kristna dygder) och humaniteten vårdas bäst genom att lämna mycket åt den fria viljan, även med risk att förlora en del av målet. Samtidigt påpekade han att moralen inte får göras avhängig den vilja och de passioner som det är dess uppgift att tygla. Människorna är ofullkomliga, och har lätt för att välja det som är fel.

Det räcker inte att Gud finns och att Bibeln teoretiskt kan läsas av alla människor. Ett samhälle behöver också en världslig makt som tar ansvar för att i samhället upprätthålla moral och normer baserade på generationernas erfarenhet. Detta är en konservativ politisk ståndpunkt i Edmund Burkes efterföljd.

Tro aldrig att konservatism är en variant av liberalism, eller är närliggande socialismen. Konservatismen är inte heller teokratisk. Däremot är det ett faktum att konservatismen omhuldar kristna värderingar, av flera goda skäl. Därför att de grundlagt vår civilisation, därför att de inrymmer sådan livserfarenhet som konservatismen alltid bejakar – och därför att kristendomens budskap, där förlåtelsen spelar en central roll, har den inneboende förmågan att få människor att leva ihop i harmoni, frihet och ömsesidig respekt och att stötta varandra på ett långsiktigt konstruktivt sätt.

> Publicerat på Tradition & Fason 17/3 2010

Harald Eia - en norrman vi skulle behöva se mycket mer av i Sverige!

Det ska till en norrman, är det så? Den norske talkshow-värden Fredrik Skavlan har framträtt som Sveriges bäste programledare. Bara en så’n sak! Men han är riktigt bra, det är inte tu tal om den saken. I ett av hans program för en månad sedan medverkade Harald Eia, av Skavlan presenterad som ”Norges svar på Fredrik Lindström”. D.v.s. en komiker som sysslar med folkbildning genom att ifrågasätta moderna politiskt korrekta uppfattningar. Förutom att vara komiker är Eia sociolog, skådespelare, textförfattare och anställd på NRK.

För närvarande har Harald Eia ett program på NRK som heter Hjernevask, alltså hjärntvätt på svenska. Ett program som verkligen borde köpas in till Sverige! Eller ännu bättre om vi kunde göra egna sådana program på svenska. För Fredrik Lindström i alla ära, men Harald Eia tillför verkligen helt nya och väl behövliga dimensioner för att bit för bit luckra upp det socialdemokratiskt formade betongvälde som härskar i både Sverige och Norge. Skavlan-programmet med Harald Eia den 12/2 (12 min och 12 sek in i programmet) är klart sevärt.

Eftersom Eias programserie handlar om arv och miljö, diskuteras i studion svartsjuka som fenomen. Det är lustigt, menar Eia, hur intellektuella och politiker ofta har en tendens att hävda att de inte har känslor som andra har, och vi ser honom intervjua en norsk forskare om svartsjuka. Eia, som i sin programserie träffar forskare över hela världen, förklarar att i allmänhet är det värre för en man att kvinnan har sex med en annan man än att hon blir förälskad i en annan man, medan det är värre för en kvinna att mannen blir förälskad i en annan kvinna än att han har sex med en annan kvinna. Detta är bara en av många viktiga könsskillnader, och svartsjuka är uppenbarligen arv snarare än miljö eftersom det är någonting de flesta skäms för att man känner och försöker undertrycka. Vi är präglade av 100,000 års utveckling, och män har fram tills de senaste 10 åren i och med den nya DNA-tekniken inte kunnat veta säkert om de är far till barnen, förklarar Eia. Därför har män utvecklat en starkare känslighet inför att partnern har sex med en annan. Kvinnor för sin del blir sexuellt attraherade av ståtliga, stiliga och tuffa män med hög sex appeal, som är av ett helt annat slag än de snälla, omtänksamma och inte lika attraktiva män som de tycker är bäst lämpade att ta hand om deras barn och som stannar hos dem snarare än att de går vidare till eller lockas mer av en annan kvinna.

Vi lär oss, även på universitetet säger Eia, att vi föds som blanka ark och präglas bara av kulturen – strukturer och mönster i samhället som är ”farliga” och som vi kan och bör ändra på. Bakom detta ligger det politiska önskemålet att kunna forma människor så som man vill. Eia säger att det verkar som att vi ska bli ett slags homo socialdemokraticus, och i det perspektivet framställs gentänkande som vore det någonting närmast nazistiskt.

Jag har tittat på ett par av avsnitten på NRK:s hemsida (www.nrk.no), och Eia fullkomligen drar ner byxorna på de av politiska motiv styrda skandinaviska forskarna. Säsongens första avsnitt handlar specifikt om det här med könsskillnader, och vad av det som är arv respektive miljö. Just detta avsnitt är också lätt att komma in fort i och förstå norskan, för mig tog det bara 2 minuter, förutom att en stor del av programmet är intervjuer på engelska.

I Skandinavien är genusforskningen inriktad på att det inte finns några könsskillnader, utom de allra mest ytliga. Forskning på könsskillnader är i regel amerikansk, vilket hånas av de norska genusvetarna. Eia kollar upp saken, och hittar en amerikansk studie på 200,000 personer från hela världen – vilket ska jämföras med att skandinaviska motsvarande studier brukar behandla omkring 1000-2000) – och studien visar entydigt på att det finns stora könsskillnader som är biologiska. En del av bedömningsgrunden har varit barn födda utan tydlig könstillhörighet. Genom att se hur barnen leker, vilket jämförs med ett detaljerat mönster för pojklek och flicklek, blir det enkelt att fastställa om det är en pojke eller flicka. Skillnaderna blir på detta sätt tydliga, eftersom den manliga och kvinnliga hjärnan ser olika ut, och alla människor har en klar biologisk könsdisposition ÄVEN om det inte syns på utsidan. I Sverige vet jag att motsvarande forskning har bedrivits av Annica Dahlström, se gärna hennes bok Könet sitter i hjärnan (Corpus-Gullers 2007).

Skandinaviska genusvetare hävdar med bestämdhet att om vi bara slutar behandla pojkar som pojkar och flickor som flickor, om vi slutar att vara tuffa mot pojkarna och gulla med flickorna, så kommer könsskillnaderna att upphöra. Eia visar med olika exempel på att det inte alls är så, och medan jag sitter och begrundar detta fascinerat så minns jag också tydligt hur jag själv tyckte det var jättegenant när tanterna skulle gulla med mig som liten. Även barnen själva är konstituerade enligt dessa könsmönster!

Vidare får vi veta att barn som har högre testosteronhalt (flickebarn har också en viss del testosteron i sig, fastän mer östrogen, och nivåerna skiljer sig individuellt) har lägre empati, sämre social och språklig förmåga och mer systematiskt intresse. Egenskaper som traditionellt betecknas som ”manliga” – och det finns alltså en biologisk grund också för dessa skillnader. Kvinnor är verkligen mer empatiska och har bättre social förmåga p.g.a. att de utvecklar dessa egenskaper mycket mer och utifrån en annan biologisk konstitution än männen. Utifrån evolutionen, förklarar en forskare, är det fullkomligt logiskt att både könsskillnader och könsroller har uppstått. Eftersom kvinnan ska föda barn, amma och på så vis får en intimare relation med barnet än fadern, så är det fullständigt logiskt att evolutionen gjort att det är psykologiskt behagligt för henne att ägna sig åt dessa saker – medan män finner annat mer psykologiskt behagligt att ägna sig åt. I själva verket är det också hjärnans utveckling som är grunden till de kroppsliga skillnaderna mellan män och kvinnor – eftersom alla mänskliga organ och hur de samspelar styrs av hjärnan.

Det är också intressant att sociologiska studier visar på att ju friare ett samhälle är, i desto större utsträckning uppträder ”traditionella” könsmönster. Anledningen till detta är att i ett friare samhälle får det genetiska större utrymme, och därmed genomslag på preferenser. Detta säger en hel del om hur ofritt det svenska (och norska!) samhället faktiskt är.

Ni märker själva hur otroligt långt från konventionell svensk genusteori detta är! Vi vet egentligen redan allt detta, men vi behöver att en komiker tar sig an frågorna och gör enkla TV-program av det, för att vanligt folk ska få både styrka och argument att kunna värja sig mot genusvetarna och feminismen. Ingen politiker av idag hade kunnat lyckas tillnärmelsevis lika bra om så genom en livstids engagemang och insatser. Fler av oss borde satsa på humor i media istället för intellektuellt undermåliga och ohederliga debatter i knastertorra politiska församlingar långt från folket!

För övrigt anser jag att det nordiska samarbetet borde stärkas på alla vis.

>En kortare version har även publicerats i Världen Idag 3/3 2010

Män mår bra av att bara umgås med män på mäns vis, därför att män har lättare att förstå varandra än att förstå kvinnor. Kvinnor mår också bra av att bara umgås med kvinnor på kvinnors vis, av precis samma skäl. Vidare blir män både uppmjukade och lär sig att ta hänsyn bättre av att umgås med kvinnor. Kvinnor för sin del blir tryggare samtidigt som de utvecklar sin känsla för hur tillvaron kan göras mera attraktiv av att umgås med män. Det finns ett ordspråk att män bygger hus men kvinnor bygger hem, och det är lika fint som talande.

Tillsammans får män och kvinnor lättare att ta ansvar för sig själva och för andra, av att umgås med det motsatta könet – i synnerhet om det sker under granskande uppsikt av andra kvinnor och män. Män och kvinnor lär sig ett bättre beteende i förhållande till varandra och överhuvudtaget till människors olikheter genom att både uppleva och själva se vad som är ett bra socialt beteende, och var och en växer i detta som människa.

Män och kvinnor är olika. Det är naturligt, det förstärks av sociala mönster, och det är någonting bra. Vi är alla ofullkomliga, ingen människa är perfekt och ingen människa är heller en ö. Men män och kvinnor tillsammans är till för att komplettera varandra, och detta på ett annat sätt än hur män och män har förmåga att komplettera varandra, respektive hur kvinnor och kvinnor kompletterar varandra. Könsmönstren är sålunda en del av civilisationens ordning, lika mycket som naturens. De är bra i så måtto att det ger människan mening i tillvaron, en betryggande förståelse för tillvaron och förmår att attrahera oss av BÅDE mänskliga likheter och olikheter. Allt detta är sådant som samhället borde bejaka.

Men detta är politiskt inkorrekt, och det räcker att formulera saken på detta vis utan att dra några ytterligare slutsatser för att det ska provocera. Att det förhåller sig på det viset är ett av många tydliga exempel på att vi lever i ett alltför utpräglat socialliberalt samhälle. Det vore närmast skrattretande att kalla det populism, men det är inte svårt att få folk att hålla med om sådana här saker.

Därför kan konstateras att det inte längre är politiskt modigt att vara radikal i Sverige, istället är det tvärtom. Och den än mer förskräckande slutsatsen av detta är att demokratins företrädare har hamnat alldeles för långt ifrån det som rätteligen kan kallas ”folkstyre”, när radikalismen lever ett eget liv som tvingar med sig både politiker och journalister, och dessa måste vara tydligt modiga för att våga gå emot normupplösande idéer och tendenser.

Men inget ont som inte har någonting gott med sig, kanske. En fördel med detta är i alla fall att konservativa idéer och värderingar har mycket att bidra med till samhällsdebatten särskilt nu i 2000-talets Sverige. Därför är det också dags för oss konservativt sinnade att bli modigare. Våga stå upp för ordning och reda, och för naturliga gemenskaper och olikheter!

> En förkortad version publicerad i Världen Idag 3/2 2010

Ofta får man höra i debatten, i synnerhet från kristdemokratiskt håll, att vi måste se mer till barnens perspektiv. Ännu oftare att ungdomars perspektiv är jätteviktigt att förstå, det verkar alla politiker vara fullständigt överens om. Men nuförtiden hörs nästan aldrig om hur viktigt de vuxnas perspektiv är.

Det vuxna som fenomen, och som socialt föredöme, praktiskt taget lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet idag. För att inte tala om hur de allmänna idealen ser ut – dagens svenska medborgare är ju knappt själva intresserade av att bli vuxna. ”18 till I die” gäller, man vill vara ung så länge det bara går, man sörjer såväl fysiska som mentala tecken på åldrande, och man räds den tidpunkt då man till slut måste lämna den ungdomliga ansvarslösa tiden bakom sig. På samma sätt har vi oerhört svårt för att visa uppskattning för äldres visdom.

Att bli vuxen handlar om att växa i förmåga att ta ansvar. Först lär man sig att ta ansvar för sig själv. Därefter lär man sig att ta ansvar för andra – en partner, sina barn och kanske i egenskap av chef på jobbet. Det borde vara självklart att lön ska utgå från förmågan att ta ansvar, glöm alla socialistiska idéer om ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” (som socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin citerade i årets första partiledardebatt). Lön baserat på ansvar ska självklart inkludera att föräldrar ska tjäna mer än andra, som det t.ex. är i Tyskland. Att det finns en betydande skillnad mellan mödrar och fäder och andra kvinnor och män hör man heller aldrig talas om i Sverige idag, fastän det har stor betydelse både socialt, ekonomiskt och juridiskt.

För att kunna bli vuxen och lära sig ta ansvar behövs förstås fostran. Inte ens en god uppfostran anses comme il faut idag. Fri uppfostran gäller, och de traditionella könsrollerna ska brytas ner med början redan på dagis med en genuspedagogik som går ut på att pojkar ska bli som flickor och flickor ska bli som pojkar. Om könsrollerna är sociala konstruktioner eller ej spelar egentligen ingen roll! Män och kvinnor är i grunden till för att komplettera varandra. Könsrollerna bygger på biologiska skillnader och historiska erfarenheter, och på att vi ska ta ett särskilt ansvar just som man eller kvinna. Det betyder inte att var och en för sig inte kunde ta mer ansvar, men uppbrytandet av könsrollerna idag handlar tvärtom om att man ska ta allt mindre ansvar särskilt för familjen.

Efter dagis tar skolan över rollen som huvudansvarig för de uppväxande medborgarnas fostran. Men medan skolans syfte ju rimligen borde vara just att lära upp oss slutgiltigt till självständiga och ansvarstagande medborgare, så har vi istället en situation där lärarna saknar all auktoritet och inte ens har rätt att ta MP3-spelaren ifrån en elev som hellre sitter och lyssnar på musik än på läraren under lektionen. Förutom att vi på detta vis försummar de nya generationerna, är det ju bara att konstatera att barnen aldrig lär sig någon riktig respekt för vuxna på det viset.

Vart är samhället på väg när vi varken lär eller ens låter medborgarna ta ansvar? Tydligtvis till ett samhälle där staten styr allt, och kan fortsätta styra allt eftersom ingen medborgare har förmåga att ta ansvar. Och kanske inte ens viljan att ta ansvar, inte ens för sig själv. Vi får då ett samhälle av människor som klagar på att det finns andra som har det bättre, och där den som klagar mest är den som staten gillar bäst. Som de flesta kan se har vi redan kommit alldeles för långt in på den vägen, och situationen börjar bli alldeles ohållbar.

Hur kan vi bryta denna utveckling? Vi måste tillbaka till ett starkt och fritt civilsamhälle som befolkas av självbestämmande familjer och självständiga medborgare. Det som verkligen är bra kommer alltid att vara bra, och det som är bra som vi inte har bör vi försöka lägga oss till med – inte minst om det finns sedan tidigare i vår egen historia! Ansvarstagande människor kommer alltid att vara det bästa som finns.