Arkiv för kategori ‘Tidens frågor’

>Publicerat i Barometern 5/8 2010

Nu har det gått över 3000 dagar sedan den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fängslades, och på nytt uppmärksammas hans fruktansvärda öde runtom i svenska medier. Någon dom mot honom har aldrig fallit, ingen rättegång har hållits och han har inte ens åtalats för någonting. Det svenska engagemanget för honom är föredömligt stort. Förutom att det skrivs och rapporteras med jämna mellanrum om honom har exempelvis stora tidningar som Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten banners på sina hemsidor som visar hur länge Isaak nu har suttit fängslad.

Kraven på hans frigivande blir alltmer omfattande, och utrikesminister Carl Bildt (M) förklarade i april 2009 att Dawit Isaak är den person som svenska Utrikesdepartementet lagt enskilt ”mest resurser på i modern tid”.

Det är inte bara fruktansvärt, det är också olagligt enligt internationella konventioner att hålla någon fången på detta vis utan någon som helst möjlighet att försvara sig mot de anklagelser som riktas mot honom. Nu i helgen kom i alla fall till slut en officiell förklaring från Eritrea. Enligt den eritreanske presidentens närmaste rådgivare har Isaak gjort sig skyldig till landsförräderi, genom att ha medverkat till att underlätta en etiopisk invasion.

I realiteten handlar det om regimkritik och krav på demokrati från Isaaks tidning Setit, som för nio år sedan ledde till massarresteringar av oppositionella till den eritreanska militärdiktaturen. Däribland Dawit Isaak.

Det juridiska problemet i sammanhanget, som inte ska stickas under stol med att det har en starkt hämmande inverkan på förutsättningarna att få honom fri, är det s.k. dubbla medborgarskapet. Möjligheten till medborgarskap i flera länder är i grunden avsett att öka förutsättningarna för mänskliga rättigheter. Förmodligen var det detta Isaak hoppades på, när han blev delägare i en regimkritisk tidning i sitt hemland Eritrea. Men hans öde har istället visat hur handlingsförlamande det dubbla medborgarskapet är i sådana här lägen. Om Dawit Isaak varit enbart svensk medborgare så hade det varit en väldigt mycket enklare uppgift för svenska Utrikesdepartementet att få honom fri.

Statens viktigaste uppgift är givetvis att skydda sina medborgare. Sverige har en skyldighet att kämpa för att Dawit Isaak friges – eller åtminstone får en rättvis rättegång. Som svensk medborgare har han laglig rätt att få sin sak prövad i Sverige. Man kan, liksom Bildts partikollega ordföranden för Moderata Ungdomsförbundet Niklas Wykman, också tycka att vi borde organisera ett fritagningsförsök av den svenske medborgaren Isaak. Men faktum är att Eritrea också har rätt att skydda och behandla eritreanska medborgare i enlighet med eritreansk lag och eget gottfinnande. Det är precis därför som denna inhumana situation kan fortgå år efter år.

För Dawit Isaak finns idag åtminstone en fördel med hans dubbla medborgarskap: hans fall får därmed internationell uppmärksamhet. Men vi har också en demokratisk skyldighet att vara tydliga med det dubbla medborgarskapets risker, alldeles särskilt gentemot dem som kommer till Sverige utifrån. En stats goda vilja är inte alltid tillräckligt.

Annonser

>Publicerat i Barometern 26/7 2010

Många politiker bleknar i jämförelse med det genomslag Humanisternas ordförande Christer Sturmark har i samhällsdebatten.

Smålandspostens ledare den 21 juli tar upp frågan om aktörer i den politiska beslutsprocessen som inte är politiker. Något som alltför sällan berörs i samhällsdebatten, och när det sker så handlar det ofta om lobbyister som utövar påtryckning mot regeringen eller enskilda partier gällande sina särintressen. Sådana aspekter diskuterades t.ex. nu i anslutning till årets rekordstora Almedalsvecka.

Lobbyistiska påtryckningar handlar i regel om att specifika politiska beslut ska fattas för att underlätta ett företags affärer. Syftet är att företaget ifråga ska veta att satsade pengar inte går till spillo i onödan, att de kanske behöver skära ner på arbetskraften för att pengarna inte räcker till eller för att produktionen hämmas. Många gånger handlar det om att lagstiftningen ska vara i fas med teknikutvecklingen inom företagen, eller om att landets regering behöver framföra vissa synpunkter i sin kommunikation med regeringen i ett annat land där företaget har intressen.

Sällan reflekteras närmare över organisationer som RFSL, Humanisterna och Republikanska Föreningen. Deras genomslag i media är enormt, sett till det faktum att de bara samlar omkring 5000 medlemmar vardera. De allra flesta har hört talas om dem, och vet vad de står för. Som plattformar för opinionsbildning kring en mångfald sakfrågor är de klart bättre än de flesta partier.

Den påverkan som åtminstone RFSL och Humanisterna har på lagstiftningen är större än vad de flesta av våra folkvalda partier kommer i närheten av. Alla tre har också flera representanter i riksdagen, fastän ingen av dem är invalda på denna grund. Vid valet 2006 var en majoritet av riksdagsledamöterna republikaner, medan ca 15% av folket är det. Om det är odemokratiskt att små minoritetsintressen har stor inverkan över majoriteten, så måste man säga att dessa organisationers stora makt är ganska betänklig.

Detta för oss osökt in på den makt som media utövar över både samhällsdebatten och politiken. Ofta kallas media för den tredje maktpelaren i Sverige, vid sidan om riksdagen och regeringen. Media har makten att välja vilka nyheter som ska publiceras, hur de ska presenteras, om de ska kommenteras och i så fall hur. Vidare styr media vilka samhällsfrågor som lyfts och inte lyfts, vilka begrepp som används och när en debatt ska anses avslutad. Dessutom bestämmer media vem som får komma till tals och vem som inte får det. Och det som inte media ser finns i praktiken inte, vilket medför att politikerna endast behöver bry sig om vad media rapporterar och kommenterar.

Ett öra är dock politikerna benägna att låna även tankesmedjorna. Dessa ägnar sig åt ideologiutveckling, och djupstudier med ideologiska glasögon av samhället genom t.ex. statistik och sociala relationer. I slutändan behövs både fakta, sammankopplande logik, och en bra paketering för att ett nytt politiskt förslag ska kunna få genomslag. Partierna ägnar sig förstås själva mycket åt sådant, men tankesmedjorna hjälper till med en del grundarbete liksom PR-byråerna hjälper till med en del paketering.

Av naturliga skäl måste folkvalda ledare gå in för att tillfredsställa dem som har den verkliga makten. Därmed kommer de ofrånkomligen alltid att förhålla sig till de egentliga maktstrukturerna i samhället. Detta innebär helt klart nya demokratiska utmaningar för 2000-talet. Vår demokrati har som bekant parlamentarismen som grundval, och partierna som dess byggstenar. Men det är uppenbart att förutsättningarna för en representativ demokrati i Sverige har ändrats en hel del på hundra år. Kanske är det på tiden att se över vad vi har, och debattera mer vad vi egentligen vill ha?

> Publicerad på Opinionen.se 3/7 2010

Då och då händer det att även liberaler sätter ner foten och uttrycker sin förtvivlan över att ett viktigt konservativt inslag i samhället fattas – trots att liberalerna själva många gånger motarbetar dessa. Saken är ju också den att en politisk strävan efter frihet är otillräcklig i sig. Det kommer alltid att finnas behov av ”mer frihet”, men total frihet är ju faktiskt ett tomt vakuum. Livet kan inte gå ut på att sträva efter ett vakuum. Människor vill känna mening i tillvaron, och då är samhörighet och identitet viktiga komponenter.

I DN den 27 juni skriver sålunda den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten, aktuell med boken Fosterland (Bonniers 2010), att splittringen av samhällsgemenskapen i Sverige har gått för långt. Hennes utgångspunkt är självbiografisk utifrån egna erfarenheter av hur det var när hennes familj kom till Sverige 1976, och med hennes egen syn på det svenska samhällets utveckling fram tills idag.

Socialismen och liberalismen

Demirbag Sten har alldeles rätt. Det svenska samhället idag är ett trasigt och pinat samhälle, efter åratal av politiskt utstuderad och genomdriven söndring. Först tog socialdemokratin över, och var framgångsrik i att kasta ut väldigt mycket av det gamla för att genom social ingenjörskonst införa ett kollektiviserat, ”modernt” massamhälle där klass ställdes mot klass. Ingen annanstans i västvärlden har socialismen varit så framgångsrik i att skaka sönder de gamla grundvalarna för ett samhälle och göra folk så beroende av den hämmande och förtärande staten som i Sverige.

Under Kalla kriget framträdde liberalismen som den starkaste motståndaren mot socialismen, vilket medförde att konservatismen hamnade i skymundan i samhällsdebatten. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps har socialliberalismen tagit över som ny huvudideologi i Sverige. Denna normupplösande variant av liberalism, som med det omåttliga (tomma) frihetsidealet som galjonsfigur aktivt strävar efter att befria även dem som inte vill ”bli befriade”, och som dessutom vill ha så mycket nya inslag som möjligt i samhällsbilden.

Krackelerat samhälle

Tidigare förenades vi av och definierade oss utifrån kulturell samhörighet. Man var t.ex. i första hand smålänning, i andra hand svensk, i tredje hand europé och i fjärde hand västerlänning. Kulturella olikheter spelar fortfarande stor roll. Men idag definierar folk också sig själva utifrån sådant som kön, sexuell identitet, musikstil och vilka TV-serier man följer. Acceptansen för olikheter har blivit mycket större, men att bara acceptera olikheter är idag otillräckligt. Förutom att samhällsgemenskapen krackelerat tenderar nu dessutom dessa olika grupper att ställas mot varandra: kvinnor ställs mot män, homosexuella mot heterosexuella, emos mot britpopare, och den som inte sett alla ”Sex and the City”-avsnitt är liksom lite efter.

Samtidigt med denna utveckling har såväl socialistiska som liberala politiker medverkat till att svensk folkkultur förpassats ut ur det offentliga rummet. Detta har skett så till den grad att få vanliga människor idag kan sätta fingret på vad ”svensk kultur” egentligen är. Politiskt korrekta journalister och politiker försummar inte heller ett tillfälle att påpeka att det inte existerar någon svensk kultur. Vilket givetvis är trams. Det måste även Dilsa Demirbag Sten ha märkt av ganska tydligt. Men det blir faktiskt ett bekymmer för invandrare när svenskar inte ens själva kan förklara sin kultur – hur ska de då kunna komma in i samhället? (Nej, liberaler och konservativa är givetvis överens om att statligt tvång aldrig kan vara rätt svar i sådana här sammanhang.)

Öppna portarna

I detta närmar vi oss pudelns kärna. Vi behöver öppna dörrarna på vid gavel för att släppa in våra invandrare i den svenska kulturen. D.v.s. de svenska referensramarna, synsätten, rotade umgängesformerna och värdegrunden.

Det hindrar inte invandrare från att parallellt värna om sin gamla kultur. Detta bör i god konservativ ordning vara helt upp till familjen, och hur föräldrarna väljer att uppfostra sina barn. Den svenska adelssläkten Hamilton som kom till Sverige på 1600-talet vårdar fortfarande sitt skotska arv i t.ex. namngivning och genom att bära kilt till fests. Men vid sidan om sina stolta skotska familjetraditioner har de också odlat en svensk kulturell identitet. Och det är ju så det ska vara. Istället för att människor av olika kultur och klassbakgrund ställs mot varandra – i socialismens, liberalismens, jämlikhetens, diskrimineringens eller rättvisans namn.

En gemensam angelägenhet

Människors olikheter är någonting positivt, och det är genom våra olikheter som vi bäst kan komplettera varandra. Men det måste också finnas ett socialt kitt som håller oss samman. Annars riskerar olikheterna att medföra otrygghet ifråga om hur vi ska förhålla oss till varandra, och som en konsekvens av det respektlöshet, hänsynslöshet och i värsta fall en destruktiv osämja gentemot dem som inte är precis som en själv. Låt oss därför slå vakt om och odla den svenska kulturen, gemenskapen och identiteten. Det är, märkväl, absolut ingenting främlingsfientligt i sig – det är socialt ansvarstagande och ett sätt att undvika att alla blir till rotlösa, osjälvständiga individer under en stark Stat som intervenerar också i vanliga människors liv för att undanröja varje tänkbart hot mot dess egen makt.

Vårdandet av folkkulturen är slutligen inte helt och hållet en privatsak, som liberalen Demirbag Sten skriver i sin artikel. Det är en gemensam angelägenhet som är den enda lösningen på hennes problem som inte innebär att samhällsmedborgarna formas av politikernas skrivbordsidéer och sociala experiment – utan av generationernas erfarenhet och de geografiska grundförutsättningarna i någonting unikt som både gammelsvenskar och nysvenskar måste kunna vara stolta över att vara en del av. I detta har vi tillsammans en spännande utmaning för de infödda svenskarna att, i samröre med dem som betraktar oss med utomståendes ögon och samtidigt vill ingå i vår gemenskap, hitta tillbaka till förståelsen för vad det innebär att vara ”svensk”.

> En utvecklad version av artikeln i Världen Idag 23/6 2010

Genom sitt bland demokratiska stater världsrekordlånga regeringsinnehav – 65 av 89 år sedan den allmänna rösträtten infördes – har socialdemokratin och dess idéer kommit att bli något av en statsreligion i den i övrigt alltmera sekulariserade svenska offentligheten. I regeringsställning framhåller socialdemokraterna som bekant också både sin allsmäktighet och sin ofelbarhet. De tycks t.o.m. ha adopterat det kristna budordet ”du skall inga andra gudar hava jämte mig” – i betydelsen att ingenting ska få vara bättre än (s)taten.

Frågan om decentraliserad grundskole- och gymnasieutbildning är bara ett av många exempel på detta. Sedan 1970-talet har socialdemokratin nitiskt motarbetat de olika försök som gjorts från borgerligt håll till att bryta centralstyrningen av skolan. Först de borgerligas strävan att decentralisera besluten om skolan till kommunal nivå, därefter regeringen Bildts friskolereform, och idag kritiserar socialdemokratin högljutt det faktum att det överhuvudtaget existerar friskolor. Det huvudargument som framförs är att alla ska ha lika rätt till en bra skola. På frågan hur friskolor som företeelse egentligen förhindrar denna rätt, vilken man för all del borde försvara i ett välfärdssamhälle värt namnet, är svaret allt som oftast att friskolor är sämre än kommunala skolor. Men det är inte sant.

Dåliga skolor finns överallt

De bästa grundskolorna och gymnasieskolorna är inte kommunala skolor utan friskolor. Problemet är att även de sämsta skolorna är friskolor, och dessa sticker därmed ut ur mängden på ett negativt sätt och får klä skott för alla friskolor. Men självfallet är det inte ett argument mot friskolor som fenomen att somliga av dem är riktiga bottennapp som rent ut sagt snuvar sina elever på den utbildning som Skollagen tillskriver dem som medborgerlig rättighet.

Ett annat stort bekymmer är betygsinflationen – det är tydligen 20 ggr (!) lättare idag att få MVG i alla ämnen än det var när jag tog studenten 1998 vid ett av Sveriges tre bästa gymnasier: friskolan Sigrid Rudebecks i Göteborg. I och med detta blir det ju väldigt svårt att avgöra både vilka skolor och vilka elever som är de bästa. Men betygsinflationen är inte friskolornas fel, även kommunala skolor vill förstås hävda sig genom att utexaminera många med högsta betyg. Här är det enda område där jag finner centralstyrning inom skolväsendet önskvärt: man borde ha fler betygsgrundande nationella prov (eller rentutav återinföra den gamla hederliga studentexamen).

Fritt tänkande hotar makten

Vänsterblockets veritabla hat mot friskolor handlar snarare om det fria tänkandet som hot, än om vaktslåendet av bästa tänkbara utbildning för alla. I grunden finns ett prestationsfientligt jämlikhetsivrande och förstås ”Jantelagen” – ingen ska ha bättre förutsättningar än någon annan.

Det bakomliggande syftet med att socialdemokratin och vänstern slåss med näbbar och klor mot allt vad decentralisering av skolväsendet heter, är förstås att socialdemokratin länge hade monopol på medborgaruppfostran och mycket väl förstår hur betydelsefullt det var för att kunna stöpa alla elever i samma socialistiska form och konditionera dem att bli goda, tillräckligt lydiga medborgare i det socialdemokratiska samhället.

Allt som kan ge perspektiv på detta är naturligtvis ett mycket stort hot mot den socialdemokratiska ”statsreligionen”. För att inte tala om hur hela det socialdemokratiska samhällsbygget (se gärna min bok Betongväldet, Empron 2007) riskerar att krackelera av intellektuellt och attitydmässigt ifrågasättande från olika växande grupperingar med andra åskådningar än de som (s)taten godkänt.

Det sociala ansvaret

Alternativet med ett offentligt skolmonopol – socialisternas utbildningspolitiska krav i klasskampens namn – skulle vara att alla lär sig samma saker. Detta är inte självklart någonting positivt för samhällsutvecklingen. Betänk det gamla ordspråket att i en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt. Mångfald är bra – både för perspektiv och för konkurrens. Därför är det utmärkt också för ett lands faktiska välfärd att friskolor finns.

Vad fyller då kommunala skolor för uppgift? Jo, rimligen att sätta en miniminivå – som ska vara bra – och att tillgodose de sämre rustade medborgarnas rätt till utbildning. Men, och detta är viktigt, skolväsendets syfte kan inte vara att ge alla en miniminivå av kunskap. Istället borde det syfta till att maximera folkets kunskapsnivå. Lika viktigt som det är att svaga elever inte lämnas på efterkälken, är det för elever från familjer med kunskapskultur att få utmaningar som är personligt lämpade för dem att ta sig an. I det informationssamhälle som vi idag lever, där kunskap har blivit en nödvändighet för den personliga välfärden, borde det vara självklart att satsa på skolväsendet. En seriös sådan satsning kan i realiteten aldrig gå ihop med socialistisk utjämningspolitik.

Släpp konkurrensen fri

Konkurrens behövs för att sortera ut det bästa, som därmed kan bli ett föredöme. Det är de som på ett POSITIVT sätt sticker ut ur mängden som ska uppmärksammas – särskilt viktigt är detta just ifråga om olika skolor, drivhusen för de plantor som så småningom ska utgöra den frodiga trädgård som det svenska välfärdssamhället under andra omständigheter än de socialistiska skulle kunna vara. De skolor som i ett konkurrensutsatt skolväsende lär upp de mest bildade, hederliga, ansvarstagande och självgående medborgarna borde vara de som sätter skolväsendets utbildningsmål – inte det verkställande utskottet i hjärtat av den socialistiska centralstyrningen.

Det fria tänkandet är en grundläggande rättighet och en direkt förutsättning för det demokratiska samhället. En grundläggande förutsättning för att denna rättighet ska ha något som helst värde är att individen har fått en gedigen allmänbildning som han/hon kan använda till att dra sina egna slutsatser utifrån. Därför ska en miniminivå garanteras genom det offentliga skolsystemet, och därför behövs också friskolor som konkurrerar med staten ifråga om fritt tänkande.

> Publicerat på Tradition & Fason 31/5 2010

Föda eller föröda? Två gevärskulor till automatvapen är värda tre svenska skolluncher. En granatkastargranat är värd 24,000 skolluncher. Tänk dig en kulsprutesalva i Etiopien, vad den gör för fattigdomen och för förtrycket av folket. Dit går våra biståndspengar, inte till mat och förnödenheter menar artikelförfattaren.

Viss uppmärksamhet har på sistone riktats åt det faktum att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har sparkat Sidas generaldirektör Anders Nordström. I gårdagens SvD publicerades också en debattartikel av Jens Andersson om behovet av att ändra inriktning på biståndet med anledning av den nya globaliserade världens förutsättningar. Jag vill för min del allra mest peka på behovet av att genomföra en totalförändring av den svenska u-landshjälpen, givet hur denna idag är konstruerad.

Det svenska biståndet uppgick år 2006 till 28 miljarder kr, en ökning med 4,3 miljarder sedan föregående år. Procentuellt sett rör det sig om en 18%-ökning, medan som jämförelse pensionärerna fick en ökning på 0,75% samma år. Det är inte lätt att med någonting annat än socialistiska argument och socialistiskt tänkande motivera varför Sverige såsom Nordens fattigaste land ska vara världsbäst på att ge bistånd. Att överhuvudtaget skänka så mycket pengar som vi gör när vi har en så kolossal statsskuld och när välfärdssamhället går så dåligt, är direkt stötande. Att visa solidaritet med världens fattiga är i och för sig inget fel, men så som den svenska biståndspolitiken är uppbyggd handlar den dels om att stilla vårt eget samvete, dels om att stödja världssocialismen – snarare än att verkligen hjälpa de nödlidande ur sin svåra livssituation.

Biståndet är världssocialismens ”cash cow”

Afrika är den världsdel som mottar störst andel bistånd från västvärlden, och den fullkomligt kryllar av beväpnade milisgrupper. Sverige ger t.ex. bistånd till Angola, Burkina Faso, Burundi, Elfenbenskusten, Etiopien, Kenya, Sierra Leone och Sudan. Har Du någon gång funderat närmare på varifrån alla vapen i dessa krigshärjade diktaturer som vi ger bistånd till kommer ifrån? Och vad används vapnen och ammunitionen till – fred och ett starkt civilsamhälle? Eller går i praktiken alla biståndspengar till att förtrycka civilbefolkningen med vapenmakt, krig och mord på såväl politiska motståndare som etniska minoritetsfolk? Så ser i alla fall realsituationen ut i dessa länder.

Hur kan diktatorerna leva i sådan lyx och överflöd medan ländernas barn svälter ihjäl? Flera afrikanska expresidenter har anklagats för tillgrepp ur statskassorna och några har redan dömts till långa fängelsestraff. Deras länder har fått hundratals miljoner i årligt svenskt bistånd, varav betydande delar som rent budgetstöd. Kan det finnas en koppling till att landet är fattigt och miljarder strömmar in i biståndspengar? Kan det vara så att diktatorerna i själva verket ser biståndet som en säker inkomstkälla från väst så länge som deras folk lever utblottat och dör?

Den framstående afrikanska författarinnan Dambisa Moyo berättar i African Business om sin bok Dead Aid (2009): “As well as spawning corruption and conflict, I identify how this Aid stifles the entrepreneurial spirit and encourages a bloated bureaucracy that chokes off the very business development that is crucial for Africa’s economies.” År 2006 påtalade också Nigerias president att korruptionen kostar Afrikas stater ofantliga 148 miljarder dollar per år. Även den brittiska miljö- och människorättsorganisationen Global Witness har på senare år klargjort hur biståndspengarna från väst i själva verket bara ökar korruptionen och de sociala problemen i u-länderna. Och enligt en svensk rapport av Staffan Ivarsson och Stefan Fölster som kom i mars 2009 var det inte ett enda av 108 granskade svenska biståndsprojekt som i efterhand kunde utvärderas ifråga om resultat. I de allra flesta fall medger inte den politiska situationen i landet att biståndsgivare följer upp vart pengarna tar vägen. Så enkelt är det, och det vet ju även diktatorerna – som givetvis inser att de bäst behåller sin makt och får en stadig inkomstgaranti från väst om de fortsätter att hålla sitt folk i fattigdom. Ja, det är ofattbart – men det är såhär verkligheten ser ut ifråga om biståndspolitiken!

Andra länder som Sverige skänker biståndspengar till är Azerbajdzjan, Kambodja, Kina, Pakistan och Vietnamn. De har det gemensamt med de tidigare nämnda afrikanska länderna att de är hårda socialistdiktaturer som begår övergrepp både mot sin egen befolkning och mot grannfolk. Är det med andra ord så att västvärlden med sina biståndspengar göder en humanitär katastrofsituation över stora delar av världen? Och för den delen att det demokratiska väst i själva verket ekonomiskt stöttar världens största hot mot demokrati? Svaret lutar definitivt åt Ja!

Biståndet är en helig ko i svensk politik som inte bara är politiskt inkorrekt att ifrågasätta – för att använda samma slags metafor är den i själva verket också världssocialismens cash-cow. Den ekonomiskt integrerade socialistiska rörelsen världen över skulle stå oerhört mycket svagare om det inte vore för alla biståndspengar från västvärlden. Men att skänka pengar till diktaturer är verkligen bokstavligen att kasta pärlor för svinen. Att tanken är god räknas faktiskt inte utanför marxismens teorivärld. I verkligheten, som befolkas av människor som tvärtemot marxismens utgångspunkter är mycket olika varandra, är det bara resultatet som räknas. Därför bör det svenska biståndet i dess nuvarande form inte bara reformeras, som biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i och för sig gör ett bra jobb med – biståndspolitiken bör skrotas. I dess ställe bör vi bygga upp en helt ny form av statlig u-landshjälp.

Hur bör vi istället hjälpa tredje världen?

Jordens högsta skatter till trots har Sverige inte råd att ta hand om alla som far illa i världen. Och vi måste i allra första hand ta hand om våra egna, om dem som betalar dessa skatter! Det är inte rimligt att vi ska ta pengarna från våra gamla, sjuka och barn, och ge till människor som aldrig har betalat skatt i Sverige. Förutom att vård, skola och omsorg är i kris så lider även polis, rättsväsende och kriminalvård av resursbrist. Detta är inte bara ohållbart, det är direkt huvudlöst – och biståndspolitikens vackra retorik om ”solidaritet” ekar onekligen väldigt ihåligt i den karga verklighetens ljus.

Om man ska vara realistisk så kommer den växande andelen understödstagare (se min artikel om detta) inom 10 år från nu antingen leda till att den svenska statsskulden ökar från redan gigantiska nivåer, eller att skatterna höjs ytterligare och ytterligare till dess att vi gjort oss själva till slavar för hela världen. Slavar som inte gör någonting annat än jobba för att andra ska kunna leva på vår bekostnad, medan våra egna barn, gamla och sjuka fortsätter att fara illa – det är fullkomligt hutlöst!

Ska vi då inte hjälpa tredje världen? Jovisst! Om det är någonting vi ska skänka till tredje världen så är det: know-how. Visst handlar det om pengar, men det handlar betydligt mer konkret om personresurser – d.v.s. om syftet är att vi ska komma till rätta med PROBLEMEN i tredje världen. Vidare bör västvärlden avskaffa subventionerna till sitt jordbruk, vilket idag leder till att världsmarknadspriset på jorbruksvaror hålls nere. Detta medför att tredje världens konkurrenskraft hämmas enormt, och att dessa länder hålls fast i ett ekonomiskt underutvecklat läge. Sådana åtgärder är både mera verksamma än att skänka pengar till tredje världen, de kan inte försvinna i korrupta politikers djupa fickor, och de leder definitivt inte till att man varje år stöttar världssocialismen med tiotals miljarder kr från svenska skattebetalare.

> En förkortad version publicerad i Världen Idag 3/2 2010

Ofta får man höra i debatten, i synnerhet från kristdemokratiskt håll, att vi måste se mer till barnens perspektiv. Ännu oftare att ungdomars perspektiv är jätteviktigt att förstå, det verkar alla politiker vara fullständigt överens om. Men nuförtiden hörs nästan aldrig om hur viktigt de vuxnas perspektiv är.

Det vuxna som fenomen, och som socialt föredöme, praktiskt taget lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet idag. För att inte tala om hur de allmänna idealen ser ut – dagens svenska medborgare är ju knappt själva intresserade av att bli vuxna. ”18 till I die” gäller, man vill vara ung så länge det bara går, man sörjer såväl fysiska som mentala tecken på åldrande, och man räds den tidpunkt då man till slut måste lämna den ungdomliga ansvarslösa tiden bakom sig. På samma sätt har vi oerhört svårt för att visa uppskattning för äldres visdom.

Att bli vuxen handlar om att växa i förmåga att ta ansvar. Först lär man sig att ta ansvar för sig själv. Därefter lär man sig att ta ansvar för andra – en partner, sina barn och kanske i egenskap av chef på jobbet. Det borde vara självklart att lön ska utgå från förmågan att ta ansvar, glöm alla socialistiska idéer om ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” (som socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin citerade i årets första partiledardebatt). Lön baserat på ansvar ska självklart inkludera att föräldrar ska tjäna mer än andra, som det t.ex. är i Tyskland. Att det finns en betydande skillnad mellan mödrar och fäder och andra kvinnor och män hör man heller aldrig talas om i Sverige idag, fastän det har stor betydelse både socialt, ekonomiskt och juridiskt.

För att kunna bli vuxen och lära sig ta ansvar behövs förstås fostran. Inte ens en god uppfostran anses comme il faut idag. Fri uppfostran gäller, och de traditionella könsrollerna ska brytas ner med början redan på dagis med en genuspedagogik som går ut på att pojkar ska bli som flickor och flickor ska bli som pojkar. Om könsrollerna är sociala konstruktioner eller ej spelar egentligen ingen roll! Män och kvinnor är i grunden till för att komplettera varandra. Könsrollerna bygger på biologiska skillnader och historiska erfarenheter, och på att vi ska ta ett särskilt ansvar just som man eller kvinna. Det betyder inte att var och en för sig inte kunde ta mer ansvar, men uppbrytandet av könsrollerna idag handlar tvärtom om att man ska ta allt mindre ansvar särskilt för familjen.

Efter dagis tar skolan över rollen som huvudansvarig för de uppväxande medborgarnas fostran. Men medan skolans syfte ju rimligen borde vara just att lära upp oss slutgiltigt till självständiga och ansvarstagande medborgare, så har vi istället en situation där lärarna saknar all auktoritet och inte ens har rätt att ta MP3-spelaren ifrån en elev som hellre sitter och lyssnar på musik än på läraren under lektionen. Förutom att vi på detta vis försummar de nya generationerna, är det ju bara att konstatera att barnen aldrig lär sig någon riktig respekt för vuxna på det viset.

Vart är samhället på väg när vi varken lär eller ens låter medborgarna ta ansvar? Tydligtvis till ett samhälle där staten styr allt, och kan fortsätta styra allt eftersom ingen medborgare har förmåga att ta ansvar. Och kanske inte ens viljan att ta ansvar, inte ens för sig själv. Vi får då ett samhälle av människor som klagar på att det finns andra som har det bättre, och där den som klagar mest är den som staten gillar bäst. Som de flesta kan se har vi redan kommit alldeles för långt in på den vägen, och situationen börjar bli alldeles ohållbar.

Hur kan vi bryta denna utveckling? Vi måste tillbaka till ett starkt och fritt civilsamhälle som befolkas av självbestämmande familjer och självständiga medborgare. Det som verkligen är bra kommer alltid att vara bra, och det som är bra som vi inte har bör vi försöka lägga oss till med – inte minst om det finns sedan tidigare i vår egen historia! Ansvarstagande människor kommer alltid att vara det bästa som finns.

> Publicerat på Tradition & Fason 13/11 2009

Både kultur och grupptryck handlar om sociala konventioner. Men medan det förra bygger på sociala konventioner som utvecklats genom generationernas erfarenhet, handlar den senare om sociala konventioner som utgår från den rådande flockmentaliteten. Blyghet är ett bra exempel i sammanhanget, som har helt olika konnotationer i de bägge olika typerna av sociala konventioner, och allteftersom massamhället har brett ut sig i västvärlden efter Andra världskriget (jfr Wilhelm Röpke) har också synen på blyghet förändrats.

Förr i tiden – inte längre tillbaks än att de flesta läsare känner igen det! – ansågs blyghet fint, särskilt kvinnlig blyghet. Det var sött, det tydde på försiktighet och integritet, och det markerade omgivningens behov av att visa respekt och finkänslighet – två dygder som överhuvudtaget är mycket sunda för samhällslivet. Samtidigt var inte blyghet någonting frånstötande, utan tvärtom lockande – de sensuella signalerna från en blyg person var lika tydliga i all sin försiktighet som någonsin de råa sexuella framstötningarna av en hämningslös kåtbock. Nu ska i och för sig tilläggas att även blyga pojkar har ansetts gulliga, även om den traditionella bilden förvisso är att flickor/kvinnor är blygare än pojkar/män.

Men idag betraktas blyghet som en sjukdom (!) som måste botas med terapi och medicin. De blyga stackarna kan ju inte leva, de vet inte vad som är bäst för dem själva och de måste befrias. I 2000-talets kombinerade FRA-och-Facebook-samhälle klassas man som nära på mentalsjuk om man inte är beredd att hänga ut hela sitt privatliv i offentligheten. Om detta läser jag i SvD 11/11, en artikel som bl.a. uppmärksammar litteraturprofessorn Christopher Lanes bok ”Shyness – How Normal Behaviour Became a Sickness”.

Förutom allmänna attityder i samhället, har det spelat stor roll för denna utveckling att ”social fobi” har skrivits in i den s.k. DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) – vilken enklast kan sammanfattans som psykiatrins bibel – med en bred definition som enligt SvD-artikeln omfattar ”halva jordens befolkning” (!) någon gång under var och ens liv, medan rimligen endast 2% av befolkningen lider av detta som en reell psykisk sjukdom.

Jürgen Habermas räknas visserligen som en vänsterfilosof, men jag tycker inte man kommer ifrån betydelsen för civilsamhället (och därmed konservatismens politiska intressen) av hans teorier om statens och marknadens successiva kolonisering av privatlivet. Vid sidan om myndigheternas förmåga att sätta nya normer genom s.k. ”expertis” (jfr DSM-manualen) kan knappast heller läkemedelsindustrins lobbyverksamhet friskrivas från ansvar, med tanke på hur mycket pengar det finns att tjäna på en så betydande grupp som ”halva jordens befolkning”. Vi kan vara lyckliga att det än så länge inte sker massvaccination mot blyghet i Sverige. Men i SvD-artikeln läser jag att förra året kom förslag från forskningen om en nässpray som kan användas för ändamålet.

Appropå kultur och den äldre inställningen till blyghet finns ett gammalt talesätt att blyga pojkar får aldrig dansa med de vackraste flickorna. Mer än chauvinism är det förstås en uppmuntran till gentlemannen att ta första steget, men för den delen inte att kliva ur sin gentlemannaroll… Ett annat talesätt är att ingenting kan kyla av en man bättre än en sval kvinna. Och visst leder det till ett mer hänsynsfullt beteende människor emellan om man inte bara går på råa, ohämmade känslouttryck mot varandra. Förutom att man råder bot på den objektifiering som så många anser vara ett av vår tids verkligt stora sociala problem.

Blygheten borde försvaras, åtminstone till viss del. Alla måste inte vara exhibitionister. Förr var det exhibitionisterna som ansågs onormala. Till syvende og sidst måste måttstocken på allt gott socialt beteende ändå vara: respekt.